Feldt utav Acker

Kvällen före.

2010-06-02T10:13:00.000-07:00

Sitter jag här och tittar på bilderna en och en. Prövar att ändra ljusbalans, kontraster osv. Jag var och rekade i lilla hörsalen i går eller om det var förrgår och tyckte då att bilden hade dålig upplösning och var gul och lite mörk. Jag hade inte sett bilderna i så stort format innan och jag prövade dem länge. Gick runt i rummet och tittade på dem, låg på bänkarna och tittade, gick nära och längre bort.

Det är förstås lätt att börja titta efter skavanker i sitt eget ansikte när man ser det meterstort på en skärm..oxå.

Men nu bestämmer jag mig för att inte redigera bilderna. Det är ju det råa jag vill åt. Det oredigerade. Det vore fel att gå in och peta i dem, photoshoppa bort skavanker.

Har funderat mycket, fram och tillbaka, över en titel också - eller ingen titel alls. Jag har haft ett par stycken på både engelska och svenska. På engelska: "This too shall pass". Det innehåller mycket. Det är en sångtext jag gillar som innehåller dem orden och jag tycker att det är fina ord. Allt har en övergång. De allra bästa stunderna i livet och de värsta. I varje situation i livet kan vi titta på det som händer och säga: This too shall pass. Det här har en övergång. I litet och smått. Allt är förgängligt. Jag har också funderat på om det då inte lika gärna kan heta "Allt har en övergång". Ofta när jag eller min bror är ledsen eller bekymrad över något så säger mamma dem orden.

Jag har inte riktigt bestämt mig.

Slutligen tänkte jag göra som Z och citera mig själv. För jag upptäcker när jag går bakåt i mina blogginlägg att de tankar jag hade i början av Transittemat och de upplevelser och det undersökande som tog vid - har format min gestaltning. Men det fanns där från början, en kärna.

24 februari skrev jag:

"Känslan i transit... är vad som har utkristalliserat sig nu, ifrån mina upplevelser, iakttagelser och det som rör sig inuti. Många gånger i livet tror jag att människor måste stanna upp där de står och se björnen i vitögat, släppa ut besten ur bröstet, sörja. För att komma ur sitt känslomässiga transit".

"Ur ett samhälles synvinkel som är inriktat på effektivitet, produktivitet och ekonomisk vinst skulle ingen av oss värderats särskilt högt, då vi var som mest sköra. Och det som hämmar människor fysiskt eller psykiskt ska helst gå över snabbt. Ta en vitamin, ta en cipramil, lite magmedicin, en sömntablett."

"Att bryta upp gör ont. Att skiljas. Att separera. Att ta farväl av en vän som flyttar eller glider ifrån en. Hjärtesorg gör ont. Att bli sviken av någon. Att bråka sönder. Att sakna.
Att förlora sitt sammanhang. Det känns. Men syns det? Ser vi det på de runtomkring? Får det utrymme?".

"Jag märker av nya dimensioner som skapas utanför mig själv, när jag ser den osminkade rakt-upp-och-ner-versionen av mig själv!".

Känns roligt att landa nu :D

Cest finit.

2010-05-30T14:18:00.000-07:00

Ja nu närmar vi oss slutet gott folk. För den här terminen. För den här tiden.
För mig är det kanske slutet på HDK-tiden... Känns konstigt. 4 terminer är lång tid. Känslan är.. brysk på något sätt. Det har betytt mycket. Det har format mig. Det har varit en tid att minnas och en tid att formas av. Men nu är det till ända och lite som när man gör slut med en person behöver man distansera sig. Jag tror att jag gör det. Har gjort det.

Men redovisas ska det göras. Jag känner mig klar och färdig. Jag har bokat lilla hörsalen. Som har lite större projektionsmöjligheter än klassrummet. Och för att jag inte vill trycka på en play-knapp. Jag vill att man ska gå in i känslan på egen hand. Inte : Jaha då sätter jag på mitt lilla bildspel här nu. Hepp!

Det här med känslan. Med känslor. Det är mycket av det. Det blir det ofta när jag går in i kreativiteten. För mig hänger kreativiteten så mycket samman med det som känns. Med hur jag upplever livet. Det är sällan generellt. Det är oftare jag. Mitt kött, mitt blod. Jag ställer mig frågan varför jag alltid lyckas hamna där..?

Gränsboken. Överlevnadsdräkten. Konsekvensprojektet. Och nu Transit.

Man kan göra sig lite kritik-immun när man är personlig brukar Mattias säga. Och det ligger säkert något i det. Andra kan ha svårt att kritisera för att det känns som att man kritiserar en person. Men jag tror inte att jag blir oförmögen att ta kritik när det handlar om mig själv. Möjligtvis är det något jag försöker säga. Jag vill inte pådyvla människor något. Men jag vill på något sätt övertyga. Om att en människa är så många saker. Att det inte går att väja för det mänskliga i människan. Vrede. Sorg. Passion. Sårbarhet. - Vad det än må vara.

Att skapa stillbilder ur film var ett sätt att distansera sig åtminstone lite tänkte jag. Men det blev, om möjligt, än naknare...

Men kanske är det vad jag vill med alla dessa skärskådande gestaltningar. Kanske är jag på jakt efter just det. Vad det är att vara människa. Med alla facetteringar. Ett forskande med mig själv som försökskanin. Min dumme fan. Så kan det kännas ibland. Men det är okej.

Samlar mina tankar..

2010-05-13T06:00:00.000-07:00

... I ensamhet innan jag går ut. Trodde jag var smart när jag gjorde slut aha ha
Hej!

Ser att det händer mycket på bloggen till höger och vänster. Det är kul!

Jag kunde dessvärre inte närvara på dagens handledning eftersom jag är i Båstad, i min mormors hus som ska börja tömmas så smått på grejer. Blandade känslor må jag säga. Alltid fint att komma till huset, det som varit min uppväxt, min sommaridyll, min oas - en viktig del av mitt liv. Mormors hus. Men utan mormor i det (hon har fått plats på ett boende i Uddevalla, så hon skulle komma närmre oss) - är ingenting längre detsamma. En del av möblerna är borta, en del tavlor, bokhyllan. Det ekar tomt. På saker och på liv.

Men det är bra att hon har fått flytta till Uddevalla. Så att hon kan få besök varje dag. Första månaden lämnade hon knappt sitt rum. Men nu rör hon på sig och börjar få ett gott öga till några av dom andra boende. Och det finns tydligen en Steinar där på hemmet som hon håller handen med ibland. Och personalen verkar vara bra. Nu ska vi väl ha oss nåt starkt, kan dom säga. Och så får gamlingarna sig en hutt som värmer gott i kroppen. Och Lasse heter en gubbe, som är en hejjare på munspel - när han drar i gång klappar alla takten. Det blir nog bra för mormor med hemmet. Tror jag. Ensamhet gör en äldre och sjukare tror jag. Skönt att veta att hon inte är ensam.

Mitt arbete stannade upp ett tag. Dels för att det var mycket med VFU:n, som jag skrev, men också för att det här projeketet - som dom flesta av mina projekt - blev skärskådande.
Jag har redigerat film och känt att: nej. Jag vill inte ha mina känslor på repeat på en tv på en utställning. Känslor jag dessutom är färdig med. Huvudsaken är inte att det är mina känslor. Det jag vill kommunicera är ju känslan som i En känsla. I transit. Det håller på att bli ett bildspel av stillbilder ur film. Ögonblicksbilder. Där finns det känslor. Men som jag kan koppla bort ifrån mig lite mer.

Letade efter ögonblicksbilder och snubblade in på en fantastisk sida över fotografer, både klassiska och moderna, ta er en titt på: photography-now.net

Presentation som behöver framflyttas..

2010-05-03T05:29:00.000-07:00

Hej! Det var ju meningen att jag skulle hålla en kort presentation vid nästa handledningstillfälle. Det hade jag kommit överens med gruppen om för att jag skulle ha något att jobba emot.

Nu är jag på VFU och känner att jag behöver prioritera det, när möjlighet ges mig att delta i arbetet med lektioner, planering, bedömning och i lärarlaget -en del av detta har jag inte så stor erfarenhet av från mina andra VFU-perioder.

Jag håller vid sidan av detta på att redigera film och foton för transit- projektet, och känner att jag behöver mer tid.

Klart slut. Varulvstjut.

Exploring...

2010-04-08T14:16:00.000-07:00

Först en makeover:

Och nu. Låt mig presentera: Aron.

Jag skrev i ett inlägg för ett tag sen att jag funderade på hur det skulle vara att gå in i en karaktär (något jag ibland gjort i min lärarroll för att bli modigare). Genom att förstärka något drag, skulle jag då kunna finna ett nytt tillstånd? Här handlar det också om att söka efter nya känslor - har ju sysslat med känslor i mitt tidigare tolkande av transit. Dessutom handlar det om att göra något extrovert. Mina filmer har jag gjort hemmavid, i lugn och ro. Det här gjorde jag utanför hemmet, i en kontext bland folk.

Att bli Aron gav mig en helt ny känsla. Ett nytt varande. Något jag framförallt upptäckte var att jag kände mig bekväm- på ett sätt som fick mig att inse att jag som tjej kan känna mig ganska obekväm ibland. Jag vill referera till begreppet "The gaze" här.

The Gaze
/.../ "One context in wich the relationship between male subject and female other is particularly exposed is in the operation of the gaze. The gaze is a particular way of looking: one that is detached, disspassionate and, at the same time powerful. The gaze contains wihin it a power/knowledge relation, that confers, through it's exercise, power to the gazer with respect to that wich is gazed upon. It's detachment implies that through it the gazer can come to some sort of truth about the nature of it's object.The gaze is a particularly important concept in the construction of the other because of it's objectification of that upon wich it looks and because of the assymetry of the power relation it contains. Foucalt describes how the known but unseen gaze can be used as a mechanism of discipline to for whom it's directed."

The Gaze är inte bara den manliga blicken som observerar och objektifierar kvinnor. The Gaze är också internaliserad hos kvinnor själva när vi "gör" kvinnligt genus. En kvinna som är van att bli observerad och objektifierad har också drag av att observera och bevaka sig själv...
Och det är detta som jag blev mer medveten om när jag nu "gjorde" manligt genus. Det var en befrielse att bli den där kaxiga grabben. Han som har ett "fuck off" till hands om det skulle behövas. Jag kände mig självsäker på ett nytt sätt.
Det var också lite utelämnande att gå omkring tillsammans med min kompis David, i hans 42:or till skor genom Haga och runt järntorget med omnejd... folk tittade. Kan det berott på att min könstillhörighet inte var uppenbar? Kanske jag bara upplevde det som att folk tittade...

Det här var i alla fall en obekant känsla och den bidrar till min upplevelse av transit.

På återseende //(K)Ar(i)on

Apropå temat konsekvenser...

2010-04-07T09:14:00.000-07:00

... så såg jag Grizzly Man igår, en dokumentär av Werner Herzog.
Timothy Treadwell, en hårt arbetande miljövän, reste under tretton somrar till Alaska för att skydda och observera grizzlybjörnar. Med sig hade han sin videokamera. I slutet av den sista expeditionen blev han, och hans flickvän Amy Huguenard som var och hälsade på honom, dödade av en grizzlybjörn.

Timothy Treadwell är en passionerad-på-gränsen-till-galen man som är som ett barn tillsammans med djuren. Upprepningsvis gullar han med Grizzlybjörnarna, säger "Jag älskar dig" och "Tack för att du är min vän". Det är rörande samtidigt som det är besvärande att se. Han framstår för mig som en känslig man och en sjuk människa. Jag kan inte låta bli att ifrågasätta vad mänsklig natur är efter att ha sett dokumentären. Timothy ser sig som självutnämnd hjälte som lever sitt liv för djuren och är beredd att dö för dom, som han också uttalar gång på gång. Människornas värld ger han ingenting för säger han, den är falsk och korrumperad.

Herzog har vävt ihop klipp som Timothy Treadwell själv har filmat, intervjuer med rättsläkaren och med vänner till Timothy och hans familj. Vi får veta att det finns en ljudupptagning från när Timothy och hans flickvän Amy blir dödade, men Herzog berättar att han valt att inte ta med detta för att det är så fasansfullt.
Jag rekommenderar er att se den här dokumentären! Den är fascinerande, galen och vacker på samma gång.

Assignment 6: Ta en närbild på ett sår och berätta hur det kom till.

2010-03-30T10:09:00.000-07:00

Blåmärken har jag oftast. Men sår..
Det här är ett hål rakt igenom min navel. Gjordes 2006 om jag inte minns fel. Ni får hålla till godo med det.

Mission 5: En vision av paradiset.

2010-03-30T08:48:00.000-07:00

Kvinnobrösten: Fria, moderliga, trösterika, snygga och vackra! PARADISISKA.

Assignment IIII Köp 3 saker och fota dom på farligt ställe.

2010-03-30T03:02:00.000-07:00

Åååh vilken skön sol som skiner in genom mitt fönster!! Det är vår!

Här ser ni tandkräm, ketchup och glödlampor - överlevnad. På ett farligt ställe- dinglandes från 3:e våningen. Någon kunde fått grejerna i huvet om det viljat sig illa och jag hade kunnat trilla ut genom fönstret. Dangerous shit.

Nyheterna

2010-03-29T15:25:00.000-07:00

Här är kvällens nyheter. Klicka för större bild!

2a försöket

2010-03-29T11:04:00.000-07:00

Efter deadline känns inte nice alls men ändå. Dansen är här.

Second assignment: filma ngn som dansar

2010-03-29T10:28:00.000-07:00

Ja detta sket sig ju.. Jag började ladda upp min film halv 6, datorn hängde sig och sen fick jag ett meddelande om att det uppstått ett fel med bloggerfilm. Nu står youtubeuppladdningen och tuggar istället och har gjort ett bra tag. Jag har inte kunnat skriva här att det inte funkade eftersom jag inte kunde avbryta uppladdningen. Messade N och bad henne strunta i mig och posta d nya för länge sen.

Har knappt hunnit käka och e nära lipen av jäkt och matbrist.

K

P.S ursäkta förseningen.

2010-03-29T06:27:00.000-07:00

Mitt livs historia...

2010-03-29T03:28:00.000-07:00

Jahaa.. Var början man? När jag föddes antar jag. Det hände 1985, den 12:e December vid 9-snåret. Mamma vägde 100 kilo med mig så jag antar att det var skönt att bli av med jättemagen. Det blir mycket barndom här nu. Ja jag är ju inte så väldigt gammal..
Jag växte upp ganska Svenssonsvensson, i ett villaområde med en sån där lättsamt klingande adress. Smultronstigen 29. De andra gatorna där mina polare bodde hette andra gulliga saker som blåbärsvägen, kattfotsvägen osv.
Jag var ett bestämt och ganska lillgammalt barn som sa ifrån med stämma (skrek) om det var något jag inte höll med om. Men jag var jätteblyg för människor jag inte kände och rädd för att göra fel, ha sönder saker osv. Tyckte också om att berätta saker för andra(kanske därför jag nu blir lärare...). Ibland sånt som var sant och ibland helt fantasiska lögner som att jag kommit till Sverige i en korg på ett flygplan ifrån Afrika.
Min bror är 5 år äldre och han fick alltid rätta sig efter mig. Jag skulle jämt vara med överallt och störa han och hans kompisar när dom lekte med lego, transformers, bilar, spelade basket osv. Han har alltid funnits där för mig, tagit mig i försvar och låtit mig hållas. Det gör han än idag och för det älskar jag honom.
Något jag minns från barndomen var alla utflykter vi gjorde. Åkte till havet med fikakorg, till skogen med fikakorg, plockade svamp med fikakorg, åkte till mormor och morfar i Skåne på sommaren och farmor och farfar i dalarna till fjällstugan på vintern. Det är fina minnen.
När jag var 11 år hämtade mina föräldrar mig på fritids, jag minns det som igår. De betedde sig jättekonstigt, lät stressade på rösten, ömsom pratade dom med smeksamma ord. Nu ska vi först åka hem till din bror (han var 16 och hade precis flyttat till en egen lägenhet). Där ska vi prata lite och sen ska vi åka till Mc Donalds. Vi brukade aldrig käka på Mc Donalds så bara det visade att det var något lurt med alltihop.
Det vi skulle prata om var att dom skulle skilja sig. Och vilken jävla chock det var. Dom hade inte bråkat så jag hade hört dom en enda gång. Jag anade faktiskt ingenting. Pappa ska flytta ifrån huset och du och jag Karin bor kvar ett tag tills jag hittar en lägenhet, sa mamma. Min bror blev förbannad och sprang därifrån så vi fick köra runt och leta efter honom i bil runt i området där han bodde och alla grät och grälade i den vita forden.
Pappa flyttade ihop med en ny kvinna och första gången jag var där och hälsade på tyckte jag det var kul men hon visade sig inte vara klok i huvudet och hennes barn var också obehagliga så jag slutade åka dit och tappade kontakten med min far under en tid. Idag är han dock världens bästa farsa.
Nästa område jag och mamma bodde på hette LYCKORNA. Vilket namn. Min bror bodde också där ibland, emellan att han gick folkhögskolor och reste. Då vart vi trångbodda. Det var en tvåa så mamma sov i mitt rum.
Mina tydligaste minnen från lyckorna är min bästa kompis Sofias och mina promenader med hunden. Vi gick alltid till havet, som låg nära. Varje dag efter skolan. Så mycket som hände med oss under de åren. Mellan att vi var 11 tills vi var 15. Så många samtal under de promenaderna. Fråga chans, bli ihop, skvaller, första hånglet, familjehemligheter, skoltröttheten osv.
Jag gick estetisk bild i gymnasiet. En tid som präglades av att hänga i gäng, vara slacker, skaffa sig en "enhetlig stil" som i mitt fall betydde röd och vit-batikad kaftan,tunikor och tusen halsband, hår till höften och V-jeans (med egensydda kilar) och som för mina kompisar betydde för korta kostymbrallor, converse, bandtröja och liten skinnjacka (The Strokes och the Smiths var det som gällde för dom medan jag snöade in på 70-talet och reggae). Gymnasiet var att diskutera, agitera, vara rabiat feminist, sitta på café, kolla på timmar och åter timmar av film. Och måla. Min mamma bodde med en alkis så jag såg till att nästan aldrig vara hemma. Och alkisen pajjade mycket, men han var en skit så fler bokstäver får han inte.
Min bästa vän skulle till London efter gymnasiet så jag hängde på. London gjorde mig livrädd och dom andra två tjejerna var inte heller så sturska. Dessutom hade jag träffat en badboy musiker innan jag reste som var 10 år äldre och som jag var dödskär i och skrev kärleksbrev till. Så jag flyttade hem efter en månad. Det blev såklart inget med John eftersom han var en 28 årig player som inte hade något vett i skallen. Jag kom hem till mammas soffa och för att slippa det tog jag en termin i Uppsala med socialantropologi som jag körde eftersom jag skolkade jämnt. Hade ingen som helst studiemotivation.
Därefter stack jag till kalmar och gick ett folkhögskoleår på musiklinje. Det var jättekul. Och jättejobbigt. Folkhögskola är jättekul och jättejobbigt. Man är ständigt extrovert, dricker öl 4 gånger i veckan, lever extremt tätt inpå andra människor med allt vad det innebär av vem ska diska, vem är det som stjäl, svettlukt, dåliga vanor och olika TV-smak. Vi hade talrundor i klassen där folk satt och grät och led, och det var 1000 intriger hit och dit. Men vi var på turné i buss runt västkusten, satte upp en barnteater, ordnade temafester på måndagar, spexade och levde livet. Jag övervann min blyghet och min scenskräck och fick fina vänner som blev som en andra familj- så det var fantastiskt också.
Jag älskade människorna jag träffade där men ett år var nog för ett liv.
När folkhögskoleåret var slut flyttade jag till göteborg, sökte till lärarprogrammet och kom in. Orden om att jag skulle passa som lärare hade sjunkit in. Det var inget kall men jag tänkte att det skulle kunna passa min person.
Samma år som jag flyttade hit träffade jag Martin. Efter ett år flyttade vi ihop och skaffade katt. Efter ytterligare ett år blev vi särbos. Vi var tillsammans tills i somras. Det var en 3-årig stormig relation. Svår och fantastisk på samma gång. Det har lärt mig mycket. Om kärlek, om svek, om människor, om att leva tillsammans med någon, om uppbrott osv osv.
Lärarprogrammet och HDK har inneburit ett viktigt kapitel i mitt liv och det säger jag inte för att fjäska. De vännner jag fått, den mognad jag har genomgått och den person som har formats utifrån de här 4 åren, är en person jag tycker om att vara. Jag har landat mycket i livet och i mig själv de senaste.. hmm 3 åren.
Och nu står jag här. And loving it.
Ska bli kul att läsa era liv nu!

//Karin

So far

2010-03-21T15:44:00.000-07:00

Hej hej.
Känns skönt att ha tagit beslutet att inte redovisa nu. De senaste 3 veckorna har varit intensiva både skolmässigt och privat och i morgon släpps omtentan för min förra kurs. Jag kände på mig att det skulle blivit för mycket att ro i land.
Jag vill dock ändå vara med på ett hörn på utställningen, hjälpa till att rodda och sånt. Så vi ses i morgon på glashuset. Vi är ju i en grupprocess och jag vill inte gå miste om det götta och roliga bara för att jag själv inte ställer ut.

Angående utvecklandet av det arbete jag hittills gjort så kom ju Å med idén att jag borde ta tag i min redovisningsvånda och gestalta DEN genom att redovisa ofta. Vi pratade på handledningen om att jag skulle kunna använda mig av ett ombud som redovisar i mitt ställe. Eller så kan jag gå in i en annan karaktär för att våga- något jag ibland gör när jag är ute på VFU. Att förstärka vissa karaktärsdrag kan göra att jag inte blir lika nervös när jag står framme vid katedern. Detta måste ju vara applicerbart även på andra situationer?

Kanske skulle jag draga? Kolla bara på Marlene Dietrich eller Anthony Hegarty.
Cool Tjej.
Cool kille.

Jag har idag också funderat över hur jag skulle kunna utveckla mitt filmande. Jag är sugen på att sätta kameran i handen på någon annan som får filma sig själv. Och jag har själv funnit att musik är en bra trigger för ändamålet. För att locka fram en känsla. Som avspeglas i det subtila. I ett lyft ögonbryn, en blick. Jag gillar det subtila. Ibland.

Nej timmen är sen. Godnatt.

Konst i det vilda..

2010-03-14T13:35:00.000-07:00

..hette ett K special avsnitt jag såg häromdagen. Olly och Suzi är två brittiska konstnärer som målar och tecknar vilda djur under närkontakt. Jag blev fängslad av den här duon och deras sätt att skildra och visa vördnad för djur och natur.
Olli och Suzi är inte särskilt etablerade i konstsammanhang då många anser att de mest sysslar med effektsökeri - genom att inte ha någon skyddsutrustning, och djurstudier - vilket inte ses som nytänkande.

Men jag måste säga att de har ett viktigt budskap att komma med. Många av djuren de reser jorden runt för att avbilda är utrotningshotade. Vi förstör och utarmar djurens naturliga habitat och vi bedriver illegal jakt på dem för päls, kött, betar osv.
Jag tror också att deras budskap är att visa på det vackra band människan har till naturen och vilda djur men som vi mer eller mindre har brutit.

Go Olly and Suzie säger jag bara! Och nu lägger sig mitt vilddjur på tangentbordet.. det brukar betyda att jag inte har gett honom tillräckligt med uppmärksamhet.

Zzzz

2010-03-07T13:13:00.000-08:00

Sitter och skriver i ett trötthetstranstit. Jag vill formulera var jag befinner mig, men orden flyter trögt. Så jag skriver en annan dag istället.

I tisdags blev det en ny film. Här är den.

Plan

2010-03-02T12:27:00.000-08:00

Jag tyckte att fredagens handledning gav mycket. Jag kom mer på det klara över vad det är jag håller på med. När man fryser en känsla, eller isolerar den. Vad är det då man ser? Var är essensen? Jag har kommit fram till, med influenser ifrån gruppens handledning, att jag vill pröva att isolera olika känslotillstånd på detta sätt.

Dock jobbar jag ganska intuitivt i mitt konstnärliga arbete, och i detta projekt har det blivit ännu mer så.
Om jag ska sätta upp en plan över hur jag tänker arbeta fram till redovisningen då?
Så är det att filma. Att undersöka och isolera olika känslotillstånd. Jag kommer att plocka upp min filmkamera när "tillfälle ges" och vecka 11 tänker jag ägna åt att sätta ihop min redovisning och redigera det som behöver eventuell redigering.

I helgen kommer en god vän på besök och det kan tänkas att hon får hjälpa mig lite.

"Away to you"

2010-02-25T14:18:00.000-08:00

Det skulle varit film till det förra blogginlägget med det är ju helt hopplöst att få det att funka. Det kan ju inte vara meningen att det ska ta över 2 timmar att få ner 2 minuters film hit? Jag somnade till och med ifrån det och när jag vaknade av att katten drog ner en blomkruka så hade det inte laddats ner. Då blev jag lite trött. Nu testar jag igen.

Jag lägger ordet film här. Så klickar ni på det så får ni kanske se filmjäveln.

Det var allt för idag. Godnatt

Känslan i transit...

2010-02-24T12:04:00.001-08:00

..Är vad som har utkristalliserat sig nu, ifrån mina upplevelser, iakttagelser och det som rör sig inuti. Kanske blir detta inlägg något fragmentariskt.. men det rör sig i olika kontexter.
Många gånger i livet tror jag att människor måste stanna upp där de står och se björnen i vitögat, släppa ut besten ur bröstet, sörja. För att komma ur sitt känslomässiga transit. I mitt förra blogginlägg ställde jag på slutet frågan: Hur stort utrymme ges för att vara människa i vårt samhälle idag.

Jag har funderat mycket över detta. Med en far som gick in i väggen under sin utbildning och sedan dess är sjukpensionär, en mor som har haft en hjärtinfarkt och nu lever med ständig trötthet, samt en brorsa och jag själv som varit deprimerade. Ska jag skriva detta funderar jag, men kommer fram till att, ja det ska jag. För det är inte unikt på något vis. Det är samhälleligt. Och det är mänskligt. Ur ett samhälles synvinkel som är inriktat på effektivitet, produktivitet och ekonomisk vinst skulle ingen av oss värderats särskilt högt, då vi var som mest sköra. Och det som hämmar människor fysiskt eller psykiskt ska helst gå över snabbt. "Ta en vitamin, ta en cipramil, lite magmedicin, en sömntablett".

Att bryta upp gör ont. Att skiljas. Att separera. Att ta farväl av en vän som flyttar eller glider ifrån en.
Hjärtesorg gör ont. Att bli sviken av någon. Att bråka sönder. Att sakna.
Att förlora sitt sammanhang. Det känns. Men syns det? Ser vi det på de runtomkring? Får det utrymme?

2007 såg jag Nan Goldins fotoutställning på hasselblads
och det tog andan ur mig. Aldrig innan hade jag sett människan skildras så.. mänsklig. Så osminkad, så rå.

Jag tycker att okonstlade saker med en historia bakom är vackra. Jag tycker om musik som inte är studioputsad, porslin som har naggats i kanten och filmer/bilder av människor i all sin skörhet och skönhet. När masken faller av. Det är fint. För det är livet.

I mitt förra projekt med den sociala överlevnadsdräkten spelade jag in en film i realtid där jag talar om absurditeten i ett socialt skyddspansar. Nästa film jag gjorde var en tandborstningssession med dregel på hakan, nynnandes teenage-mutant ninja turtles. Och detta gav mig ett nytt språk upptäckte jag! Jag märker av nya dimensioner som skapas utanför mig själv, när jag ser den osminkade rakt-upp-och-ner-versionen av mig själv!
Nästa steg blir kanske att flytta linsen över till någon annan?..

Processa

2010-02-14T01:52:00.000-08:00

Tog fel på dag på handledningen så jag missade den i veckan. Tråkigt. Och jag känner att jag blir stressad när jag har ett splittrat fokus och behöver koncentrera mig på flera saker som drar åt så skilda håll. Ibland får jag för mig att jag inte kommit någon vart..

Men det händer en massa grejer häruppe i hjärnan som inte syns och då är det lätt att känna: "fan, jag har ju ingen produkt".
Jag vill tacka S så mycket för att du visar film där vi är i process! Tack S. Det var roligt att prata med dig! För min del så är samtalet väldigt utvecklande. När jag befinner mig i isolation blir det förstoppning i kreativitetssystemet.. Särskilt som det mesta av min energi gått åt till att rapa ur mig vetenskapsfilosfins historia. Jag har suttit med hemtenta i helgen och i veckan som gick. Mycket av ensamt arbete. Jag säger som Å: "Den är inte rolig, knappast kreativ och jävligt omfattande".

Här nedan tänkte jag redogöra för några idéer och händelser på löpande band som så sakteliga formar ett transit. Transit träder fram, blir klarare - för mig.
Jag hade som idé att bygga/använda två boxar, garderober, klaustrofobiska utrymmen för att ge utlopp för känslor invärtes och utvärtes. Av en händelse blev jag inlåst i soprummet och upplevde klaustrofobi på riktigt.

Jag har i flera dagar haft som idé att spela in en film där en kvinna sjunger ut sitt hjärtas desperation. Ett hjärta i transit.

Det gav mycket inspiration att filma med S (vi dolde kameran och så småningom glömde vi av den),och att se sig själv på film i en situation som var vardaglig och inte riggad.

I onsdags hamnade jag återigen i ett slags transit när jag blev omringad och trängd ,fysiskt och psykiskt, av inte mindre än 3 kontrollanter på spårvagnen. Orsaken? Jag argumenterade med dem i saklig ton. Ju fulare de uppträdde mot mig desto fulare uppträdde jag tillbaks. Människor som trycker ner andra med övermakt är bland det äckligaste jag vet.

Jag såg en dokumentär på 2:an igår som hette "konsten att vara människa. Många gånger är det en konst. Efter filmen ställer jag mig frågan: Hur mycket utrymme ges i vårt samhälle för att vara människa?

Ja, där har ni ett axplock av insamlingen.
Nu gäller det bara att sätta ner fötterna. Så småningom.

Profetia

2010-02-05T01:51:00.000-08:00

I onsdags var jag på filmfestivalen och såg en dansk film. Det var en vacker magisk historia. Det handlade om kärlek. Möjlig och omöjlig. Den är en inspiration för mig i min gestaltning som med största sannolikhet kommer att handla om människor, relationer, vanmakt, villkor...

Om Profetia:
60-åriga författaren Sofie står vid ett bål och eldar upp alla manus och berättelser hon någonsin skrivit, alltmedan de materialiserar sig inför våra ögon, en efter en, och gränsen suddas ut mellan verklighet och fiktion. I en intensiv, drömsk ringdans som i sin febriga atmosfär påminner om Johan Melins förra långfilm, Preludium, passerar rollfigurerna revy: Sofies dotter Eva som ska gifta sig just i dag, Evas ex-man - den sexfixerade livsgurun Lars som också förekom i Preludium - som planerar en comeback, sjuksköterskan Ruth som står i förbindelse med andra sidan efter en nära döden-upplevelse och rullstolsburne Johnny som håller på att förgöras av bitterhet. Ska de våga välja livet och kärleken?

Jag kan varmt rekommendera den. Dock är den ganska teatralisk och är man rädd för stora känsloyttringar och "kärleken är vad som räddar oss" bör man kanske låta bli. Den jag var och såg filmen med tyckte att det var mest dravel. Äsch, lyssna på mig istället. Den är jättebra!

In transit i ett soprum.

2010-02-02T07:17:00.000-08:00

Rapporterar från HDK:s datasal. Jag har just varit med om något smått traumatiskt. Smått, men ändå traumatiskt.

Jag blev inlåst i soprummet!

Jag kom in med mitt kort, väl inne kände jag på dörren och den gick i lås. "Lite obehagligt att den stora järndörren låses bakom en", tänkte jag.. Såg mig omkring efter lådor och konstaterade att det inte fanns något av värde där inne. Så jag drar mitt kort för att gå ut igen. Då lyser kortjävlaläsaren RÖTT. Fel håll tänkte jag och vände på kortet. RÖTT igen. Så jag vänder tillbaks det. PIIP -RÖTT. PIIP -RÖTT. PIIP -RÖTT.
"Vad fan är detta?" Tänker jag och blir först arg. Sen börjar oron komma krypande.
Jag tar upp mobilen. Ser att jag inte har någon täckning (så klart det är ju en bunker), men ringer ändå 2 gånger. FEL står det i displayen och mina räddningssamttal till Mattias och Åsa kopplas ner.

Jag drar kortet igen och ringer igen, sparkar på dörren och ropar och sen paniktankarna: "Det är eftermiddag. Den här dörren är ganska ljudisolerad. Hur länge ska jag sitta här tills nån kommer? Tänk om ingen kommer?" Ca 5 minuter har hunnit passera. Jag har fortsatt dra kortet, sparkat på dörren och ropat. Och inget har hänt. Gråten. Ok, jag dör inte av att vara här under natten men det är kallt och stinker. Och jag vill inte bli fast här! Ca 5 minuter senare hörs steg utanför så då kastar jag mig på dörren och ropar "Hallåååå!" "Hallå, svarar en röst. Är du inlåst?" "Ja" snyftar jag. Vänta jag ska bara gå efter vaktmästaren. "Ska du lämna mig här?? slipper det ur mig. Jag tycker det är skitläskigt här inne!" Så snälla killen hämtar snäll tjej som håller CELLskap medan han går efter vaktis. Hon pratar som man gör till någon som har panik med mjuk röst: "Vad heter du? Vad går du här på skolan. Jag går smycke. Vaktmästaren är snart här. Snart är han här". Vaktis släpper ut mig, jag får en kram av tjejen och killen.

Herregud. Haha! Mina rop och att mötas av mitt mascaragråtna ansikte. "Stackare, har du varit här länge?" frågar dom. Nu känns det helt fånigt. Men min transportsträcka till paniken var inte lång där i soprummet.

Jag var i transit där ett tag. Och visste inte hur länge det skulle vara. Dock ser jag detta som både ironiskt och berikande. På nåt skruvat sätt... med tanke på att mitt ärende i soprummet var för att hämta en kartong stor nog att stänga in mig själv i för att gestalta vanmakt...

TRANSIT

2010-01-25T10:32:00.000-08:00

Nystart i van miljö. Jag är glad att jag bestämde mig för att gå den här kursen vid sidan av Lau 2. En termin av enbart Vad är vetenskap, enkätundersökningar och definitiva sanningar myntade av äldre män skulle ha dödat mig långsamt känner jag. Det kommer kanske kännas kluvet att jobba med gestaltning samtidigt, men jag tror det kan vara bra också. Jag vill inte tappa det förhållningssätt jag fått ifrån HDK och det får jag vara kvar i nu. Känns göttigt. För att inte tala om fina människor i gruppen.

Transit. Såg nu att det lagts upp lite förslag på vad detta begrepp kan innebära. Så att jag skulle redogöra för det känns ju onödigt. L såväl som Å har dessutom varit behjälpliga i detta.

Jag kom att tänka på transitbussar efter att vi bestämt tema. Bussen man tar till flyget. Och då tänker jag vidare på transport. Och transportsträckor. Om transit är ett mellantillstånd på transportsträckan så tycker jag att detta kan översättas till livet i stort. Vårat samhälle bygger på en massa transportsträckor och tillstånd av transit i den bemärkelsen. Vi är alla kuggar i samhällshjulet. Vi måste jobba för att få pengar. Vi måste spara pengar för att kunna gå i pension.

Vad säger ni om jag säger såhär?: Vi jobbar, men inte för omedelbar avkastning. Avkastningen kommer i form av ett lönekuvert i slutet på månaden. Om vi ser på jägar-samlar samhället så byggde det på omedelbar avkastning. Vi jagade, dödade och åt. Vi samlade och åt. Fundera också över uttrycket "the fruits of our labour". Jag har en teori om att den förhalade avkastningen får oss att bli missmodiga. Vi kan inte SE hur vårt arbete ger frukt. Detta tror jag också är en anledning till att vi skjuter saker på framtiden (nextopia). "Till helgen ska vi få vila och ha det trevligt, snart är det lov, snart är det semester" osv. Eller "om jag hade råd så skulle jag...".

Det här har alltid förbryllat mig. Från att jag var liten och frågade mamma varför man inte kunde betala med stenar - då skulle ju ingen vara fattig, genom gymnasiet och min Bob Marley vurm, tills nu.

Med det här gestaltningstemat tänker jag att jag har en möjlighet att arbeta med dessa mellantillstånd som uppstår. På något sätt. Längre än så har jag inte kommit...

Ett glapp

2009-12-25T09:00:00.001-08:00

God fortsättning!

Det är rapportskrivning nu. Det tar upp mycket tid så fastän inte gestaltningen är klar får jag lägga krut på den nu om jag ska hinna. Å andra sidan återkopplar skrivandet mig till processen, vilket gör att jag ändå befinner mig i gestaltningen.

I helgen när jag var nere hos min mormor tog jag mig ett härligt bad. Taket i badrummet är målat blått och reflekteras i vattnet så när jag låg där och flöt fick jag för mig att ta kort på min kropp som den såg ut i vattnet. Jag bad mamma om hjälp så hon knäppte några bilder på mina ben, mina armar och mitt hår under vatten. Det som fångade mig med det här var transparensen. Vattnet som skapar ett skydd men där ändå kroppen är synlig.

Men jag har ännu inte kommit underfund med vad det är jag ska göra. Problemet med den här gestaltningen tycks vara att det mer och mer stretar emot i mig att jobba med temat. Jag känner att jag egentligen inte vill göra en social överlevnadsdräkt, för behövdes det vore vårt samhälle sjukt. Det har skapats ett glapp i mitt projekt.

A lovesong for HDK

2009-12-16T12:56:00.000-08:00

Jag tänker tusen tankar. Men hur ska jag gestalta mina tankar????? Hur?!

Jag har jättemycket idéer om hur jag vill formulera rapporten. Jag har längtat efter att skriva ett tag nu, mitt andra ämne är ju svenska, och jag djupdyker i de skönlitterära människornas livsöden och vill tillverka/uppfinna en överlevnadsdräkt till var och en av dom Ann, Sylvia, Isobel, Kim, Juha.

Men hur i h*e ska jag gestalta detta?

Jag plockar textstycken ur böckerna som vittnar om mänsklig natur. Om människan i sin skörhet. Det är många citat nu. Kanske har jag hamnat på ett sidospår som är för intressant för att överge? Dilemma.

Det är något med uppbrott också. Som ligger i luften. Jag tycker att det är jättejobbigt att HDK-tiden snart är över och det här slutprojektet påminner mig ständigt om det. Om slutgiltigheten. Om uppbrottet. Jag har gjort mig ett hem här med er. Även om vi inte ses så ofta så har jag gjort mig hemmastadd. Jag visste inte att man kunde vara sig själv (vilken trött klyscha, men faktiskt) i ett universitetssammanhang. Tidigare har jag upplevt det stramare, anonymare, inte lika.. mänskligt. Men med er har jag känt mig bekväm. Fått vara i en kreativ och stöttande miljö, garvat, grinat. Och jag vet redan nu att jag kommer sakna er. Känner mig obekväm med att bli sådär anonym igen. Som på storföreläsningar, i relation till en salig blandning föreläsare, till typ 50 nya klasskamrater som förmodligen inte blir lika entusiastiska som ni över färg, form och filosofiska funderingar.

Nu ska jag gå och knyta mig och i morn är det handledning. Det ser jag fram emot. Det kan behövas.

IT- kläder och smarta djur.

2009-12-04T10:35:00.000-08:00

Tack för era svar ni som svarat!

http://www.fof.se/tidning/2002/5/nu-kommer-it-kladerna:
Här hittade jag en artikel om sk IT- kläder. På forskning och framstegs hemsida kan man läsa om nya klädmaterial och nya material för friluftsliv. Vetenskapsjournalisten Håkan Borgström redogör för nya forskningsområden:

"På temat funktionella kläder finns en trend mot att kopiera biologiska processer. Tack vare kraftfullare datorer, bättre datorprogram och utvecklingen av mikroskoptekniken kan forskare nu se hur naturens material är uppbyggda på atomnivå. Exempelvis skärskådas lotusblommans blad på jakt efter en struktur att kopiera. Orsaken är att lotusbladet är mycket bra på att stöta bort vatten och smuts. Det rengör sig självt genom en mängd små utsprång som är klädda med vattenavstötande vax. Vatten kan inte sprida sig på bladen, utan vattendropparna rullar av bladen och tar samtidigt med sig smuts. Detta naturfenomen försöker materialforskare nu att efterlikna i textila och polymera material.

Ett nytt forskningsområde som innehar stor potential handlar om att utveckla smarta material som består av t ex interaktiva polymerer och sensorer. I sin enklaste form är “intelligenta” polymerer plaststrängar som kan leda elektricitet och som förändrar sin ledningsförmåga vid fysisk påverkan, t ex om de tänjs ut, värms upp eller träffas av solljus. Genom att väva in dessa polymersträngar i kläder och mäta förändringarna i spänningen som passerar genom dem kan många funktioner skapas, exempelvis för att känna av hjärtslag eller detektera kroppsrörelser.

Till exempel utvecklas ett knäskydd vid Intelligent Polymer Research Institute i Wollongong i Australien. Det ska lära idrottare att i vissa moment böja knäna mer, t ex när de landar efter ett hopp. Detta skyddar knäet från ligamentskador.- Vi har placerat en textilsensor på ett vanligt knäskydd, en stödstrumpa. Tygsensorn är placerad så att den täcker främre ytan på knäskålen. När idrottaren böjer knäet, sträcks sensorn och då ändras dess motstånd. Vi kan ställa in elektroniken så att sensorn framkallar ett ljud när den når en viss sträckning, berättar docent Julie Steel vid Biomechanics Research Laboratory, University of Wollongong i Australien.
En liknade produkt för idrottare som också utvecklas vid University of Wollongong är en sportbehå. När idrottaren tränar känner bysthållaren av hur brösten rör sig och håller dem på plats dels genom att banden sträcks eller görs lösare i förhållande till belastningen, dels genom att kuporna stelnar vid press".

I artikeln talas det dessutom om självrengörande kläder med inbyggda aktiva bakterier som skulle "äta upp" smuts och odör och kläder med inbyggda artificiella muskler som hjälp för rörelsehindrade.

Jag tycker att det här är extremt intressant och för min egen del bidrar det med intressanta vinklar till mitt projekt. Jag har också nördat ner mig i djurböcker (Reptiles and amphibians of the amazon av R.D Bartlett & Patricia Bartlett, Växt och djurliv av Bengt Weidow, Lena Sors Widell & Iréne Andersson) och b.la. läst om:

# Artfamiljen nässeldjur som tex. maneter som försvarar sig med att skjuta ut bränntrådar ur körtlar.
# Artfamiljen blötdjur tex. musslor som har skyddande skal.
# Artfamiljen amfibier och groddjur som med skarpa färger varnar om dess giftighet.
# Artfamiljen kräldjur reptilia tex. ormar som ömsar sitt skinn i ett stycke.

Kameleonter och geckoödlor som har förmågan att skifta färg beroende på omgivning, temperatur och sinnesstämning.

Bältor som har hela huden täckt av benplåtar. När de oroas rullar dom ihop sig till ett klot och är i det närmaste helt skyddade av benplåtarna.

Jag har också lärt mig om fullständig och ofullständig förvandling hos insekter.
När en insekt växer kan den antingen genomgå en fullständig eller en ofullständig förvandling. Vid den ofullständiga förvandlingen kläcks först ägget. Ur ägget kommer en larv. Efter hand som larven äter och växer blir den yttre huden för trång. Den sprängs och i nästa stadium är larven större. Vid fullständig förvandling, eller metamorfos, passerar insekterna förutom ett ägg- och larvstadium också ett puppstadium. Efter några larvstadier förvandlas huden till en hård puppa. Inuti puppan genomgår insekten en slags förvandling. Efter förvandlingen gör insekten hål i puppan och tar sig ur denna. Dem fullbildade insekten har ett helt annorlunda utseende än larven. Bland arter som genomgår metamorfos hittar vi skalbaggar, steklar, nattsländor, nätvingar, fjärilar, tvåvingar och loppor.

Med de här sakerna färskt i minne går jag nu vidare till att fundera över hur överlevnadsdräkten kan ta inspiration av djurens värld och av vetenskapen.

Din överlevnadsdräkt/ Your survivalsuit!

2009-12-02T12:48:00.000-08:00

Jag har kommit överens med min grupp om att posta frågor på min sida så att folk kan svara på hur behoven för en social överlevnadsdräkt skulle kunna se ut. Så här är dem. Vem som helst är mer än välkommen att svara och detta gör man genom att posta som kommentar till det här blogginlägget.

1. Vad är dina behov/önskningar för en social överlevnadsdräkt?
Tex. Skulle du vilja ha en könsneutralitetsdräkt för dagar när könsrollerna känns ovanligt kvävande? Skulle du kunna vara i behov av en skyddsdräkt eller en osynlighetsmantel? Kanske önskar du dig en superhjältedräkt? (Det här är endast förslag från min sida för att sätta fart på er fantasi lite. Svara med egna ord).

2. För vilka situationer i livet tänker du dig att du skulle vilja ha en dräkt för social överlevnad?

Tack!
____________________________________

I have agreed with my group about posting questions on my page so that people can answer me on what the needs would be for a social survivalsuit. So here it is, anyone is more than welcome to answer. Post your answers as a comment to this submit.

1. What are your needs/wishes for a social survivalsuit?
For example: Would you like a genderneutral suit for when your tired of your genderrole? Could you be in the need of a hideaway suit or an invisibility cloak? Perhaps a superherooutfit? (These are just suggestions to get your imagination going. Answer with your own words).

2. For what situations in life do you consider yourself in a need a of a social survivalsuit?

Thanks!

Im wiped out

2009-11-29T07:59:00.000-08:00

Jag skulle önska att jag hade kommit igång vid det här laget men allting går bara så långsamt. Den här tiden på året är alltid den svåraste för mig. Jag är konstant trött och vi pratar inte om den sedvanliga tröttheten, för alla är ju trötta nu. Nej, jag får ett onormalt stort sömnbehov. Och det är inte frivilligt som jag sover så mycket. Det är tvunget. Det är som om jag halvsover all min vakna tid. Om jag tar powernaps så hjälper det men jag kan verkligen inte koncentrera mig. Jag har noll energi och känner mig låg och ur form.

Det här kanske är en bra utgångspunkt för arbetet i och för sig.
Min referens till det förra projektet, Lucy Orta (www.studio-orta.com/), gör överlevnadsdräkter för olika behov. Tältdräkter för hemlösa, sovsäckar man kan gå i och jättevarma overaller för karga klimat.
Min idé med det här arbetet har varit att göra överlevnadsdräkter för sociala behov.
En social överlevnadsdräkt. Det är ungefär såhär långt jag har kommit.
Kanske behöver den som inte mår bra ett värmande skyddande skal. För när man känner sig som mest sårbar. Eller den som är blyg eller rädd. Kanske behöver den en överlevnadsdräkt? Den som är sjuk kan behöva en. Eller den som har sorg.

Jag läste nyss ut Ann Heberleins bok: "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Ann Heberlein har diagnos bipolär typ 2 (tidigare hette det manodepressiv). Boken är tung och mörk, men intelligent och intressant. Hon tar strid för livet. Jag får lära känna hennes familj, men också hennes innersta, mest ocensurerade tankar. En människa som är i ett maniskt skov kan inte censurera sig själv. Trots att jag blev ganska illa berörd av boken så gav den mig något. Hennes brutala ärlighet.

Innan dess läste jag: "Jag går bara ut en stund". Isobel Hadley Kamptz gör självbiografiska vackra skildringar av det tunga och svåra, uppslitande och förbittrande. Isobel och Erik är par i 30 års åldern och de har varit tillsammans sedan de var 17 år. De har alltid hållit ihop och deras kärlek har varit starkt som murbruk, men när de börjar försöka skaffa barn så kan de inte. De genomlider missfall och dödfödslar och deras förhållande blir mer och mer tärt och skört. Isobel får också svårt att förhålla sig till andras människors lycka och skriver om sin bitterhet och ilska, flyr in i otrohet och festnätter.

Jag tycker att båda de här böckerna har varit intressanta att fundera över. Jag vet ännu inte exakt hur det hänger ihop med mitt arbete men jag hoppas att det visar sig. För jag känner att det hör dit.

The end

2009-11-13T09:36:00.001-08:00

Klicka för större bilder.

Jag gjorde ett projekt som handlade om hållbar utveckling, eller snarare Ohållbar utveckling. I Sverige handlar vi kläder för ca 44 miljarder kronor om året. Mot bakgrund av detta, samt tankar runt identitet och ursprung, formade jag min idé som kom att gå ut på att fylla upp mitt no-space på höjden och till bredden med kläder. Ett slags offerbål för ytligheten, kraven och de miljöförslitningar som materialismen föder.

Jag inspirerades av Miru Kims nakenhet och Lucy Ortas social aktivistiska kläddesign.

Jag döpte arbetet till Clothes to nature och det kändes som att jag kom ett steg närmare mitt ursprung genom det här projektet. Jag kom också ett steg närmare photoshop och det är ett program jag gladeligen vill använda mig av i framtiden.

Det är flera av er som redan har satt fingret på redovisningsdagarnas kvalitet och kvantitet så det gör jag inte här.

Jag var nöjd med min presentation och jag känner att jag växer för varje gång jag måste stå inför en grupp och prata, något som under hela lärarutbildningen ofta gett mig kalla fötter i fråga om vilket ansvar jag står inför i och med mitt yrkesval. Ansvaret att stå vid rodret även när jag har en dålig dag. Ansvaret att vara väl förberedd och ha god kännedom om mitt material. Ansvaret att stå i blickfånget av ca 30 elever och vara en ledarperson. Jag har alltid brottats med blyghet och scenskräck. Men jag övervinner de dragen hos mig själv bit för bit.
På plussidan av min presentation hamnar att jag tycker att jag var väl förberedd och fick ihop en snygg powerpoint. På minussidan hamnar nervositeten och "publikkontakten", som är avhängiga av varandra...

I en klassrumssituation inser jag hur oerhört viktigt det är att elever får öva sig i att förbereda och hålla i en presentation. Jag vet med mig att några av mina framtida elever kommer att böna och be om att få slippa stå och svettas med hjärtat i halsgropen framför klassen, men jag inser att jag gör dem en björntjänst om jag låter dem slippa.
Uppgiften tror jag skulle gå utmärkt att använda i skolan, både i högstadiet och gymnasiet. Eftersom det är ett visionsprojekt kan alla genomföra det och det gör det desto mer lustfyllt, tror jag, att inte behöva begränsa sig!

Det är så roligt att få ta del av er andras idéer, visioner och drömmar. Det här projektet har varit en rik källa till det, särskilt i basgruppen eftersom jag har kommit era processer närmast.

Karin

Kläder

2009-11-01T12:59:00.000-08:00

We're rolling!

2009-10-22T03:25:00.000-07:00

Sent i söndags natt transformerade sig min idé och jag kände mig äntligen inspirerad och peppad på mitt projekt. Förra onsdagen kändes det jättemotigt och jag kände mig oinspirerad och less på min plats och mina tankegångar, som jag tyckte hade hakat upp sig.

Nu ska jag försöka- utan att avslöja för mycket - att verbalisera hur mina tankar har gått.
Med början i urban gardening är jag nu framme vid KLÄDER.
När jag valde min plats gjorde jag det med övertygelse. Jag tyckte att det var perfekt med ett space som var format som ett rum och mina tankar gick genast till växthus. Jag tyckte om bilden av ett växthus inbyggt i ett brofäste mitt i en aktiv stadsmiljö med bilar, cyklelbana och fotgängare i ständig rörelse runt platsen. Jag inspirerades också utav Oryx and Crake av Margaret Atwood, dystopin som jag höll på att läsa då. Jag ville integrera det organiska i det urbana.

Efter att ha tagit reda på mer om urban gardening hittade jag alltifrån orginaserade odlingsprojekt i stadsmiljö på gång här i Göteborg, till sk. guerilla gardening där man planterar växter olovandes i lite no-space aktiga ställen i stadsmiljö som vägbrunnar eller refuger osv. Som ett statement. Det fanns massor av aktivitet runt det här området och det är väldigt i ropet just nu. Så då blev jag lite mätt på det. Det kändes inte lika angeläget för mig att också ge mig in i det och bara rapa upp information om det som redan sker. Så då började jag tänka på organiska strukturer. Kunde man göra något med det? En skulptur i mitt space kanske?
Så i söndags natt när jag gick igenom gamla minnessaker i lådor såddes ett frö om att vi människor ju ÄR organiska varelser, i urban miljö. Miru Kim hade lämnat ett avtryck hos mig och jag kom att tänka på kläder. Kläder är vad som ytterst skiljer oss människor från naturen. När vi är nakna är vi i vårat ursprungstillstånd. Så som vi föddes och så som vi är när lagren av kläder = image, skalas av. Jag och Z pratade förra helgen om att människan på sätt och vis är ett ganska dumt djur (eller för smart för sitt eget bästa) som lämnar sitt naturliga habitat. Som lämnar naturen mer och mer.
Så när jag satt där och log över alla fina minnen jag sparat, såg jag framför mig hur jag skulle kunna offra mina kläder i en stor jättehög som skulle fylla hela mitt space. För kläder är ganska oviktigt för mig. Har inte alltid varit det, men lets face it: Hur mycket är vi kläderna vi bär på kroppen? Hur mycket är vi våra materiella ting? Hur långt vill du definera dig själv, och andra - utifrån deras kläder? Och varför måste vi ha så satans MYCKET kläder? Förr i tiden hade vi en liten uppsättning slitstarka kläder som höll länge, som täckte basbehov och festligare tillfällen. Vi använde oss av naturmaterial och tillverkade kläder i liten skala. Nu är kläder ytterligare en av alla de saker som vi slänger bort och köper nytt i en enda grotesk kedja. Det kan inte ens kallas slit-och-släng-kultur när folk inte ens sliter ut sina kläder! Och vi har de vidriga modebloggarna som fotar sig själva i nya outfits varje dag 365 dagar om året. Tänk om alla bytte oufits varje dag? Ni kan ju tänka er vilka konsekvenser det skulle få på naturen... Det håller inte!
Det är detta jag vill visa med min klädhög. OCH att det i slutändan också handlar om viljan att anpassa sig till varje given tid och plats och de höga KRAV vi ålägger oss själva i och med detta.

Jag är medveten om att övergivna kläder kan sända signaler om hemlöshet, välgörenhet eller koncentrationsläger. Men det är å andra sidan inte min uppgift att bestämma vad någon annan ska uppleva vid åsynen av mitt space. Men jag vill gärna föra en diskussion om identitet, hållbar utveckling och krav.

Jag sitter med photoshop och klipper in bilder på kläder i mitt space. Jag genomförde installationen på plats också - tog en hel drös av mina kläder och la i en hög, men högen blev för liten. Det såg ut som någons krypin, någons portabla garderob. Och det är inte tanken. Så det är tur att man kan trixa med bilder ;)Bilder kommer i helgen.

Utmaning/ Challenge.

2009-10-18T03:52:00.000-07:00

I onsdags sa jag till min grupp att jag har tappat gnistan lite. Jag har inte varit bekväm med att vara på min plats och jag har tyckt att den vision jag hade för platsen, att odla där - redan är gjort utav andra (inte på platsen förstås men i andra miljöer), kolla mina urban gardening/guerilla gardening länkar, och att det de människorna gör är mer hardcore än vad jag skulle kunna åstadkomma. Det kändes lite futtigt och oinspirerat. Men det var skönt att kunna säga detta och få vara helt ärlig med att det inte känns bra. Skönt att slippa låtsas att man är inspirerad om man inte är det. Vi kom överens om att jag istället skulle lägga min koncentration på tekniska bitar som photoshop och att åka till botaniska trädgården. Till exempel.

Handledningen ledde till att fler än jag fick tänka om lite. H fick ,lite att bita i också. C hade byggt en modell av sin plats i skulptursalen, och kände att hon inte ville avslöja vad det var hon skulle göra, eftersom det ibland kan göra att man ratar en idé för tidigt. Överlag tyckte jag att det var ett bra seminarium. Måndag tisdag är nu hårt jobb som gäller.

The time has come for making things happen, and this is what made me tell my group this wednesday, I felt discouraged. And as it turned out, I wasn´t the only one who had to rethink things a bit. But that's a good thing. That means we're not standing still. Anna, sorry I didn't have time to stay and listen to what you had to say. Hope the project is working out good for you ;)
Now its hard work monday to tuesday awaiting.

This picture I found when I was searching for "organic structure", because I started thinking, maybe I should work with something more than real plants. We'll see.

Good luck to you everyone!

2009-10-14T01:12:00.000-07:00

Space out

2009-10-09T07:55:00.000-07:00

I think I will write this in english. At the last seminaire I told my group about the failure with the lights. I was planning to use lightthread (like the ones you hang in the christmastree) to set borders for my chosen space. The electricity didn't quite work with me unfortunately.

What I like about my space the most is that it's already bordered. It is much like a room under the bridge there and this weekend I'm thinking about taking a fikapaus (coffebreak) or a glass of wine there with my friend who is visiting me friday to sunday. I wonder what Sofia will say bout it?

We talked a little bit on how to border our sites in the group on wednesday. A used flour, C used read cloth and C used what the surronding had to offer with stones, trash etc. I thought A was right on the spot for the numerous ways of bordering the site when she suggested cats! Imagine hundreds of cats standing in line around your space - wouldn't it be marvellous?! I'm sure my chosen space would be amazing if I filled it with cats (I have one to start out with)! Well, jokes aside - I'm just saying oppertunitys are endless and I like the surreal notion about that idea. A space can be anything. A room can become any kind of environment.

/>

I found a websight called weburbanist.com ,looking for pictures for inspiration to my project. There are actually ppl who does illegal actions in urban environment by seeding useful plants where you thought nothing could grow. I think it's great! I just wonder why it's not done everywhere possible - without it having to be concidered illegal, cause that's just redicullous.

That's all for now! Catch you later

In-between-space

2009-09-28T08:51:00.000-07:00

Gångbron utanför mitt sovrumsfönster gömmer den här plätten och brofästet utgör en utmärkt inramning. Här vill jag vara.

V.39 In between spaces

2009-09-28T06:34:00.000-07:00

"Det offentliga rummet som klassrum" introducerades förra fredagen den 18:e September och på onsdag är det dags för vårt första gestaltningsseminarium i mindre arbetsgrupper.

Ett "no space", eller "in between space" definieras som en plats med abscence of defined content- frånvaro av definierat innehåll eller funktion. Vi har fått i uppgift att leta upp ett sånt här område, muta in det, och ge det ett nytt innehåll. Förändringen ska vara en vision och inte genomföras utan presenteras som idé.

Vi fick se en film ifrån TED där konstnärinnan Miru Kim presenterade sin syn på "no spaces" runtomkring New York. Hon har hittat katakomber, övergivna industrilokaler, delar av tunnelbanesystemet som inte längre är i bruk etc. Miru Kim har ett väldigt fint sätt att utforska och förmänskliga dessa spöklika miljöer - genom att fotografera sig själv naken där. Kan inte länka så jag får skriva länken vanligt så får ni kopiera och klistra in:
http://www.ted.com/talks/lang/eng/miru_kim_s_underground_art.html
Jag tycker att hennes arbete är inspirerande och det fick mig att börja tänka på att jag skulle vilja använda en urban miljö och göra den mer organisk.

Jag håller för tillfället på att läsa den här boken:

Det är en dystopisk skildring av samhället i en tid där kloner varndrar omkring i ödelandskap där bara skräpet ifrån det vi känner som civilisation minner om hur jorden såg ut innan genmanipulation, epidemier och farliga experiment på naturen och människan. Framtidsskildringar likt Atwoods skrämmer mig och även om det kanske inte sker någon jättekatastrof inom min livsstid så vet vi att jorden har sagt sitt om att vi måste sakta ner farten för produktion och konsumtion.

Jag har hittat en plats hemmavid, nedanför mitt fönster närmare bestämt och jag lutar nog åt att man skulle odla något på den här platsen - fram för organiska oaser i urbana miljöer! Men jag måste spåna lite mer.

Handledningen

2009-08-07T02:33:00.000-07:00

I förrgår hade vi handledning. Det var roligt att höra om de andras processer och tankegångar. Alla drog vi över tiden så det måste betyda att det har lossnat en väldig massa tankar.
Jag upplever att det ofta är i formuleringen inför andra som man kommer underfund med vad det är man har tänkt, och det är först i samtalet och samspelet som man når kärnan.

Tack till gruppen och till Susanne. Det var givande utbyten :)

Jag har tänkt så att det knakar sedan dess på gestaltningen. Nu är jag något på spåren.

Varför har människor ett behov av att polarisera?

Vad händer i mötet mellan de finita och de infinita spelarna?

Är det möjligt att möta en främmande människa utan rädsla? Är det möjligt att möta det som är okänt för oss utan rädsla?

Det är ett förhållningssätt jag vill jobba med i gestaltningen.

En sammanfattning.

2009-08-04T07:33:00.000-07:00

Nu måste jag spruta ur mig lite tankar ganska ostrukturerat.

"Be om ursäkt" hade jag först tänkt skulle röra sig runt religion i någon bemärkelse. Sedan tänkte jag att det kunde få lov att handla om faktiska ursäkter. Jag tyckte att den här sommaren sammantaget hade format en för mig själv godtagbar ursäkt för att släppa gestaltningen ett tag. Så det gjorde jag.
Men tankarna fanns kvar. Spelets regler. Spela- som i en relation. Spela- i relationen till människor. Gå ur ett spel - göra slut. Kanske sluta spela ett spel gentemot en annan människa. Gentemot sig själv.
Susanne gav mig intressanta tankar på vägen. Det som hände mig med nycklarna talar sitt tydliga symbolspråk. Det tar stopp på spelplanen (i livet). Man söker efter nycklar (stöter på strapatser). Att ha nycklar som inte passar i dörrarna framför en. Ta nya tag. För att öppna nya dörrar. Leta nya nycklar.
Men religion känns också som ett intressant område att dyka in på.

Jag hade en upplevelse som jag helt osökt kopplar till gestaltningen. Inte först, när det hände, men nu efteråt. Förra veckan hälsade jag på en vän i Stockholm. Jag åkte reguljärtåg som tar ca 6 timmar. Från Örebrotrakten nånstans och till Herrljunga delade jag plats med en äldre dam. Situationen som utspelar sig:

Jag tycker om att lösa korsord. Jag satt och löste korsord när damen satte sig. Efter en stund frågade hon mig om det var svårt. Det var lite trixigt och jag sa att hon kunde hjälpa mig om hon kom på något. Damen var ljushårig, hade ljusa ögon och en väldigt väldigt ljus röst. Det var svårt att höra när hon pratade. Jag kände omedelbart medlidande med henne. Hon verkade så skör. Efter en stunds korsordslösande frågade hon mig om jag "tänkt på framtiden". Jag tänkte berätta att jag läste till lärare för jag trodde att det var mina framtidsval hon undrade över. Vad tror du kommer hända, tillade hon. Jaha. Snabb teknikutveckling, sa jag. Och miljöproblem. Det är kaos på alla plan, sa damen. Människor gör uppror mot sina regeringar i många länder, vår jord mår inte bra och många är ensamma.
Jag kommer inte ihåg vad som exakt hände sen eller vad som sas, men hursomhelst så satt jag och lyssnade på den här damen som vore hon min egen mormor, medan tåget styrde oss över natursköna vidder. Hon hade levt ett spännande liv. Hennes man dog när han var 30 år. Hon visade foton på sin man och henne som unga, och på sina barn. Vi blev båda glada av att prata med varandra. Men knorren på historien är att hon försökte frälsa mig. Till jehovas vittnen. Hon visade mig sina broshyrer. Hon letade upp citat ur en naggad gammal bibel alltmedan vi pratade. Vilken annan dag som helst skulle jag förmodligen ha avböjt. Avstyrt samtalet. Men det var något som fick mig att vilja lyssna på henne. Helhjärtat. Så det gjorde jag. Nu efteråt känner jag mig nästan lite skakad. Över att jag varit så totalt okritisk och ifrågasatt så lite inför henne. Jag som har skämtat om "dörrknackarmarodörerna med sina jävla broschyrer". Att det är förvriden och otäck propaganda. Alla dagar utom den här.
Men dagen efter visste jag inte vad jag skulle göra med bladen. För dem skrämmer mig. Det slår mig att jag har en strimma av gudsrespekt i mig.. Jag vet inte var den kommer ifrån. För jag kommer inte ifrån ett kristet hem. Jag har alltid undvikit de religiösa spelreglerna. Blivit arg över begrepp som arvsynd. Hånat det kristna förhållningssättet. Att vara from som ett lamm, inte synda, tänka gott om allt och alla. Men jag började svära sent. Bad till gud som barn och fortfarande i kriser kan jag komma på mig själv med att be. Och så tror jag många gör. Fast de kanske inte vill erkänna det. Det här tycker jag är intressant.

Var i bokhandeln dagen efter tågresan. Köpte en pocketbok, Jehåvasjäveln, som är skriven av en avhoppare från Jehovas vittnen. En roman, men som är baserad på författarens egna erfarenheter från rörelsen. När jag hittade den kände jag att jag hade hittat en behövlig kontrast till det möte jag var med om. "Så, nu behöver jag inte tänka mer på det för här har vi en avhoppare från den där konstiga rörelsen så då måste damen varit lite knäpp". Jag måste spinna vidare på allt det här. Jag vet bara inte hur. Skönt med handledning i morgon. Vi ses!

Spelet har nått sitt slut

2009-06-18T05:06:00.000-07:00

Igår, onsdags hade vi redovisning. Jag tar med mig många bra tankar utav det som sades. Det mest intressanta för mig har inte varit byggandet. Det intressanta har legat i den sociala interaktionen och hur denna har rörts om när vi har lydigt under korten. Dock kan jag hålla med Annie om att det sociala kunde givits större utrymme. Visst har korten haft inverkan på hur vi har interagerat med varandra, men det var först idag egentligen, efter att ha hört de andras reflektioner- som jag kan säga att det hände någonting. Vi kunde göra kopplingar till skolan i fråga om attityder och beteenden i klassrummet. Den dagen då jag valde att ikläda mig en roll och gå in i vad som utvecklades till en tarvlig atmosfär, med sarkasmer, gnäll och elakheter - är den händelse som jag starkast tar med mig av veckan som gått. Det är så lätt att i en grupp dras med av varandra i en negativ riktning. Det är så lätt att trycka ner någon annan på ren sport, och ursäkta sig genom att anlägga en skämtsam ton. Vi måste vara aktsamma om detta som lärare och förebygga det klimatet.

Andra saker vi pratade om som rörde korten var att de blev en god illustration över elevgruppers svarande inför lärares anvisningar. Vår grupp, vi som deltagit i "Spelets regler" var, får man väl säga, en ganska pliktrogen skara. Vi löd mestadels korten vi gavs. Vi gjorde inte myteri från Topos, vi höll oss där vi skulle när vi skulle. Vi bröt inte mot reglerna. Vad hade hänt om vi gjorde det? Vad hade hänt om vi sonika struntade i vad som sagts. Om vi övergav skeppet eller bröt upp alla landgränser?! Hur stor makt ska lärare ha över sina elever? Så att dom lyder? Utan att ifrågasätta eller tänka kreativt för egen del?
Jag tycker att man måste ge eleverna rätt till sin egen tolkning, som lärare har vi inte tolkningsföreträde. Det är viktigt att lyfta fram oliktänkande i klassrummet. Som lärare ska vi låta oss överlistas, vi ska låta oss utmanas, vi ska låta oss argumenteras till att byta förhållningssätt.

När jag såg "Döda poeters sällskap" första gången blev jag tagen av dess kreativa anda. Störta konventionerna i skolan! Gör upp egna regler! Visa lite tåga! Andra gången jag såg den slogs jag utav hur Läraren, Robin Williams, inte alls är särskilt god. I slutet ställer sig alla elever upp och gör honnör åt "kaptenen". Blint har dom gått i hans ledband och lurats att tro att dom själva har fått vara delaktiga i att förändra sina liv medan han hela tiden hållit i tyglarna med ett hårt grepp.

(maktkåt)

Vi samlades i mindre grupper efter redovisningarna och drog slumpmässigt ett kort utav dom 5 kort vi haft att göra med under spelet. Jag drog: "Be om ursäkt". Hmpf! Vad ska jag be om ursäkt för? Ska jag hålla på att gräva och grotta i mitt känsloliv nu igen? Jag blev lite irriterad.. Men min grupp lättade upp det hela lite. Vi pratade om att det ju inte behövde handla om att Jag ska be om ursäkt för något. Det kan handla om ursäkter.
Ursäkter är intressant, men känns lite tunt. Så jag tror att jag ska syssla med förlåtelse istället. Och dom första källorna jag har valt att undersöka är heliga skrifter. Karin goes teolog now. Återkommer med lite helgade ord.

Spelets Regler

2009-06-11T07:20:00.001-07:00

I tisdags drog det igång. Spelet, med dess regler.
Denna vecka:
Topos
Var är vi, vart ska vi, här står vi. Som att leka skattjakt som barn. Något att ta med sig ut i skolan tror jag bestämt. Skattjakter blir man aldrig för gammal för.

Med ordet VARFÖR -viktig fråga att ständigt ställa sig föreslår K- framför oss ger vi oss iväg. Att bygga en arkitektonisk modell av en stad från ett fotografi är vår första uppgift och detta byggande sker inom ett avgränsat område. Alla har tilldelats varsitt område men dessa områden är inhängnade med svartgul varningstejp på skulptursalens golv. Till uppgiften hör ett regelverk. Inte formulerade exakt såhär kanske men på ett ungefär:
* Att vara på plats (Topos) mån till fre mellan 09:00 och 15:00.
* Befinna sig i den ruta man tilldelats om ej annat anges.
* Är man borta från sin ruta någon dag är det fritt tillåtet för andra spelare att förändra i rutan.

I går, onsdags, tätnade spänningen när en ny regel kom till:
Dra ett kort varje morgon kl 09:00. På kortet står något skrivet. Detta kort är personligt, får inte visas för någon och det ÄGER dig. Dvs. du måste göra som kortet säger fram till dagens slut kl 15:00.

På tisdagen byggde vi, var och en ganska koncentrerat på sitt. Flitens lampa lyste och vi kliade oss i huvudena. Hur stor ska den byggnaden vara i förhållande till den? Måste jag ha med ALLA byggnader? Får man beskära bilden? Måste modellen vara skalenlig och fylla hela min ruta? osv. Vid dagens slut kände jag mig väldigt mör.

Igår efter lunch tillföll den nya regeln och alla fick dra varsitt kort. På mitt stod det: Göm nr 9:s saker och erbjud dig att låna ut dina. Så när jag SNOTT din kniv och gömt medan du var borta fick jag dåligt samvete som först låtsades som att det regnade, då du kom tillbaka och letade bekymrat efter din kniv, och sedan klev fram som den barmhärtiga samariten...

Idag gissade vi oss fram till att det var attitydsuppgifter eller attitydshandlingar som givits på korten. Det mumlades, snästes, bitchades och fälldes vassa kommentarer. Någon annan var ultrasnäll,bjöd på kaffe i parti och minut och erbjöd sig att hjälpa till åt alla håll och kanter. Volymen på musiken åkte upp och ner som en jojjo varpå vissa opponerade sig och andra eggade igång det hela ännu mer... Jag eggade igång det hela ännu mer... Min uppgift idag var att integrera en dagstidning i min modell. Helt harmlöst. Så jag hoppade på det ettriga tåget. Just for the hell off it! Helt olikt mig och lite kul just därför. Hade det inte varit för att stämningen låg på en ganska komisk nivå eftersom alla var medvetna om att korten låg bakom jävelskapen - skulle vi väl inte gått på så hårt som vi gjorde..
Ja.. vilken dag.

Mitt bygge är ett organiserat kaos. Jag jobbar så. Utan att mäta eller räkna eller typbestämma- så opererar inte mitt huvud. Har aldrig gjort, kommer aldrig att göra. Just därför skulle jag inte själv valt att ge mig i kast med något liknande. Och därför är det en stor utmaning. Jag tar till ögonmåttet och samlar skrot som blir till skatter. Jag sitter där i röran och kliar mig i huvudet men har ganska kul!
P.S kortare inlägg i morgon. Jag lovar. D.S

Hjalmar Brantingsgatan!

2009-05-31T00:40:00.000-07:00

Hej klassen! Nu har jag flyttat så snart (förhoppningsvis, är inte alltid den snabbaste att få tummen ur -----) får ni komma på inflyttningsfest!
Och Tack alla för en fantastiskt trevlig avslutningspicknick, hade ingen större lust att lämna er men tyckte det var förståndigast så ;) Kram /Karin

Krångel

2009-05-24T13:50:00.001-07:00

Jag ville skriva text under bilderna men det går ju inte att se vad som är vad medan man gör inlägget. Det ser ut som ett krypterat meddelande med en massa /// Hur ska jag veta var jag ska skriva texten för att den ska hamna vid rätt bild... ?

2009-05-24T13:35:00.000-07:00

Bilder imorn!

2009-05-23T10:55:00.000-07:00

Yes, det kommer.

This to shall pass

2009-05-23T09:23:00.000-07:00

Igår var jag i skolan från 11:00 till 22:00 (tillsammans med några andra tappra själar. Idag har jag och min familj städat grovstäd i min 3 rummare inför min flytt nästa helg. Jag hoppas att det är anledning nog för mig att vara sen med det här inlägget...

Eftersom jag håller på att packa ihop det som varit mitt hem de senaste 2 åren, samtidigt som jag har haft tankarna på konflikter-projektet har jag känt en del stress och splittring. Men under veckan som gått har jag varit i skolan och jobbat. Limmat ihop flaskor, byggt en kropp till en av klänningarna, letat material som ska underlätta hängningen, sprungit på Claes Olsson och Panduro mm. Så i fredags finjusterade jag det sista med några av objekten, hjälpte M lite och på eftermiddagen/kvällen lyfte jag ner mina saker till aulan och ställde upp det som skulle ställas och hängde upp det som skulle hängas. Så nu känner jag mig ganska klar. Jag lämnade en del saker öppet som exempelvis placeringen av flaskorna och aska V.S inte aska i askfatet. Det tar jag på måndag.

Mitt arbete har varit en vandring längs minnesvägen. Jag har fått gå tillbaka till en del händelser, känt in hur jag upplevt de händelserna och sedan försökt förkroppsliga det. Rent teknikmässigt har det varit spännande att jobba med objekt eftersom jag inte har prövat det förut. Jag har under processen haft två arbetsbord att förhålla mig till. Dels det fysiska kring objekten: Jag har laddat dem med känslor, testat mig fram, arrangerat, bytt ut, manipulerat, lekt med. Dels en skiss som har bestått av teckningar och tankar i text som har fyllts på allteftersom.

Känslorna under processens gång och nu i slutskedet har naturligtvis varit blandade. Jag kände igår när jag ställde upp installationen att jag ville vara lite ifred för folks blickar. I någon annans ögon såg det väl ut som att jag hängde upp kläder och pyntade ett podie... men för min del kändes det naket. Jag tänker på det komplexa i att använda estetiken som medium, i en skoluppgift som ska bedömas, för att berätta om ett ganska svärtat blad ur mitt liv - det är knepigt. Och lite läskigt. Men stort också. För jag är rätt så nöjd. Jag känner lättnad över hur processen har förlöpt. För det var inte så jobbigt som jag trott att det skulle vara och jag står här nu, stärkt på något sätt- vetandes att jag kan distansera mig, jag kan behandla, jag kan med konstens hjälp genomgå katharsis. Och konsten eller verket eller produkten eller vad man nu väljer att etikettera det som hoppas jag ska kunna väcka en tanke hos någon, kanske visa en liten bit utav hur en människas beroende förkroppsligar sig och studsar tillbaka på de runtomkring den människan. Hur trådar som förbinder människor ibland kan sitta hårt fast -gå att tänja på- men vara mycket svåra att lösa upp. Hur en konflikt kan förgrena sig och tvinga gränserna för vad människorna som berörs av konflikten borde orka med och acceptera, längre bort en liten bit i taget.
Jag var där. Nu är jag här.

Sjuk idag

2009-05-13T02:11:00.000-07:00

Det känns skit att inte kunna vara med på sista grupphandledningen innan utställningen. Jag ska försöka förklara vad det är jag gör nu i allafall. Jag har olika sektioner i min installation. De är:

Klänningar:
En barnklänning och en mammaklänning som ska hänga, barnklänningen innesluten i mammaklänningen. En studentklänning som antingen ska hänga eller sitta på en provdocka. Till klänningen har jag en studentmössa och ett par klackskor. Klackskorna ska stå placerade den ena upprättstående och den andra liggande på golvet.

Bordet: Ett bord i glas, på bordet ska det stå en massa genomskinliga glasflaskor samt ett askfat i kristall.

Podiet: På ett podie har jag tänkt ställa upp mina tre vita porslinsfåglar som jag har inneslutit i plastfolie och fogat samman. Här har jag även tänkt placera ölstopet klätt i gummiband och de små ljusstakarna.

Jag är ute efter att skapa en skörhet, med bräckliga relativt färglösa material. På den individuella handledningen pratade vi om att det verkar finnas ett genomgående drag i min gestaltning och det är någon form av bindningar, saker som hänger samman,trådar - som kan tänjas men är svåra att lösa. Detta tänker jag försöka förstärka.

Här är jag alltså nu. Om jag är frisk i morgon tänker jag iordningställa sakerna på prov för att få en klarare bild av helheten.

Det känns jättetråkigt att jag missade gruppmötet, men jag ser fram emot att läsa era bloggar.

Skiss. Och: bladet är väck.

2009-05-05T03:20:00.000-07:00

På andra grupphandledningen fick jag tips om att jobba med två arbetsbord, dels installationen och dels en skiss. Bra tips! Igår skissade jag lite och skrev. Det hjälpte mig framåt och det är bra att förtydliga och konkretisera.
Jag började också att arrangera mitt material vilket var intensivt och lite jobbigt.
Det är som någon sa att man kan inte "tänka" fram något. Man måste göra. Det är först när man utför som det lossnar. Igår föddes idéer hos mig just pga att jag tog materialet i händerna.

De vita porslinsfåglarna fick liv och började nästan andas i mina händer..
Det löjeväckande stora ölstopet kändes först som en parodi när jag dukade upp mina fynd från Myrorna förra veckan på handledningen, men nu gick jag loss och klädde in det i gummiband och fästade det i ljusstakarna och min sinnebild, metaforen för alkoholberoendets klor, och medberoendets, blev levande (nu behöver jag skaffa fram såna där miniljus - mitt i sommaren.. finns det?).
När jag fick hängt upp klänningarna och började leka med dem, lät omsluta barnklänningen inne i mammaklänningen, såg jag vad det var som växte fram. Kärleken och omhuldandet syntes i mitt arrangemang men också den svårighet det kan innebära för ett barn att bli sin egen.
Hoppsan! Nu är jag visst inte lika hemlig längre...
Jag är nog en sån som förklarar mig. Jag tror på att visa känslor människor emellan. Det är fan frigörande. Hey, jag har ju redan grinat i gruppen... By the way så ska ni inte vara ängsliga för att fråga mig något, känna att ni klampar in. Ni får gärna fråga. Jag tycker att våran grupp är toppen och det känns som att vi har ett stöttande och stärkande klimat där vi vågar inför varandra. Känns gött.

Klart slut. Varulvstjut.

Obligatoriskt blogginlägg. Konflikt fortsättning.

2009-05-03T11:27:00.000-07:00

Uppdate. Jag har fortfarande samma känsla som i initialfasen, men nu har jag funnit viss distans åtminstone. I veckan som gick var jag på jakt efter ett bord, besökte Myrorna och Emmaus men hittade inget. Vid handledningen förra veckan pratade vi om hur jag skulle gestalta en rumslighet utan att bygga upp ett rum. Jag kunde konstatera att jag inte ville skapa "äntligen hemma", det lämnar jag åt Martin Timell och de andra myspysiga inredarna.
Jag är ute efter en annan rumslighet. Jag vill skapa en känsla av ett rum men jag vill inte att det ska vara ett rum med golv, väggar och tak i den bemärkelsen. Känslan är det viktigaste. Det är viktigt för mig att jag lyckas förmedla de känslor jag har inför konflikten, konflikten som ska inrymmas i rummet, eftersom de är i högsta grad verkliga. Trots att det har gått så lång tid..

Jag funderar på att bara använda mig av kläder. Det är en idé jag prövar. Tog en tur hem om mina föräldrar för att leta efter lite saker så nu har jag lite mer material. Behöver mer dock.

Det känns lite som att jag arbetar i lönndom. Jag kan inte prata i klarttext riktigt… ”Det här bordet ska se ut såhär, med det här på, för att… De här porslinsfåglarna står för…
Talar jag i klartext känns det fel. Jag kanske inte kommer att ta bladet från munnen under hela projektets gång. När verket är färdigt får det kanske tala för sig självt. Och medan jag arbetar med det kan jag tala om det i termer av materialval, symbolism… Placering. Kanske det får vara så. Utbrister småtrotsigt: ”Maria får va hemlig juh! Då vill ja oxå va´ d”. Konflikten är en konflikt.

Funderingar kring gestaltningen.

2009-04-21T03:21:00.000-07:00

När vi gavs temat konflikt för den här terminen kändes det lite tungt. Skulle jag bli tvungen att arbeta hela terminen med ett tema med negativ laddning? Lite så kändes det. Och nu i det här skedet har jag kommit till insikt om att ordet konflikt inte alls behöver bära på en negativ laddning. Efter seminarier och redovisningar har jag upplevt temat som något jag gärna tuggar på, känner dess olika smaker och spottar lite av det, sväljer lite av det.

Men nu då? Nu när vi har rört oss runt den didaktiska biten utav temat, talat om konflikter runt skolan (vilket kändes matnyttigt och bra och inte alls så tungrott som det först tedde sig i mina ögon). Ska jag nu vidga mitt perspektiv kring ordet konflikt? Ber du mig göra det skälver jag lite inför ordet igen. Det bli personligt inne i huvudet. Det blir konflikter kring mig, kring Självet. Gamla konflikter och aktuella. Konflikter knackar på från den förflutna tiden. Långa resor. Strider,kval, sorger, kärlek. Konflikter i nuet som jag kanske inte ens hunnit bearbeta, som jag är mitt uppe i. Det är inget som är unikt för mig. Konflikter har alla haft och alla lever med dem. Men ordet i sig för mig är stort, det vibrerar i marken under mina fötter.

Jag vet inte om jag varken vill eller kan blotta mig själv. Men jag vet heller inte om jag kan arbeta med det här temat utan att göra det - åtminstone lite grann. Eller mycket...

Jag funderar på att göra en installation. Att arbeta med föremål lockar, men det får inte bli clutter, en oförståelig ansamling grejer för betraktaren. Jag lutar annars åt att måla - stort och vitt och brett. Men i målningen ligger att välja abstraktionen versus konkretionen - och att kunna känna att jag lyckats med det uttryck jag valt.

Jag återkommer.

Konflikt: Serieteckning, redovisning och seminarie.

2009-04-21T00:45:00.000-07:00

Konflikter kan ta sig så många olika skepnader. En inre konflikt där jaget står i centrum, en konflikt i en grupp eller en global konflikt. Då vi placerar oss i klassrumsmiljö kan konflikten vara av den inre sorten hos pedagogen eller eleven, den kan uppstå elever emellan, eller mellan pedagog och elev – i förhållande till kontexten eller utanför den.

Under seminariet med Lars-Åke Kernell tog jag fasta på vad han sa om att förvalta konflikter. Kernell menar på att konflikter inte är något vi ska vara rädda för i vår framtida yrkesroll. Tvärtom kommer därur ofta något bra. En ny riktning, en försoning, en lärdom - ett gräl som rensar luften. Vidare talade Kernell om hur konflikter uppstår mellan människor, i situationer där människor samspelar. I ett klassrum - javisst! Men likväl i ett äktenskap, en stark vänskap, en släkt. Han föreslog att vi i lärarrollen, när vi känner oss som mest förbryllade över konfliktens uppkomst - en spydig kommentar, någon som beter sig illa, ett rop på hjälp - så kan vi faktiskt tänka oss att det lika gärna kunde ha utspelat sig närmare oss själva. Hur skulle vi då ha reagerat? Reagera på samma sätt i din roll som pedagog säger Kernell - med besvikelse, en tillrättavisning, en hjälpande hand - vad det än må vara. Poängen är att mänskliga samspel skapar konflikter - och det är omöjligt att inte visa sina känslor när en konflikt uppstår. Som pedagog gäller det dock, som Kernell så stringent ger en hållpunkt - att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt.

Den konflikt jag valde att gestalta tror jag är vanlig i klassrummet. En pedagog som tar sig själv på lite för stort allvar. Som pressar en elev över hennes mognadsgräns, i någon mån säger något som är kränkande för integriteten eller identiteten hos eleven. Konflikten kan ha handlat om att pedagogen trodde att det rörde sig om en provokation och försökte bryta upp den, men det kan lika gärna ha rört sig om en situation som läraren trodde att eleven kunde hantera - att hamna i negativ fokus och kunna försvara sig eller ta emot kritik- när eleven i själva verket inte hängt med på uppgiften och därmed heller inte förstod kritiken, som dessutom doftade lite ironi - ett beteende som jag reagerar starkt på. Ironi hör inte hemma i en undervisningssituation.
Hursomhelst upplevde jag som observatör en konfliktfylld situation som det dessvärre inte finns någon enkel lösning till. Jag kan heller inte säga att jag själv i min framtida yrkesroll som lärare inte kommer att hamna i samma konflikt eller rent utav vara upphov till en liknande situation. Det kommer jag med största säkerhet att göra. Misstag begår alla. Men man får inte glömma bort att man kan be om ursäkt – och det räcker långt.

Min serie tecknade jag med blyerts i A4 format, jag färglade teckningarna med akvarell och slutligen använde jag svart tunn tusch till konturer och detaljer. Jag hade problem med att teckna människorna till en början. Jag fick kämpa med att träna på att teckna positioner, ansiktets olika vinklingar, miner. Till en början tyckte jag att det såg förskräckligt ut men så småningom blev jag varm i kläderna. Det var också ganska länge sedan jag tecknade innan jag började med serien. Jag fick lov att erkänna för mig själv att tecknandet är något man måste underhålla. Det är orealistiskt av mig att tro att jag efter nästan ett år utan pennan och blocket i hand ska kunna teckna som Da Vinci… Anatomiskt riktiga kroppar och ansikten med en rörlighet som går att förnimma.
Eftersom varje sida i serien var ganska stor valde jag att lägga sidorna mellan två större svarta papper som en tunn bok.
Jag är nöjd med resultatet och redovisningarna gav otroligt mycket positiva erfarenheter trots att en del av dem konflikter som togs upp var svåra och tunga.
Några konkreta konfliktlösningar gavs inte utav Kernell och vi var inte många som funderat över en lösning till upplevda konflikter – men det är sällan det finns några enkla svar. Huvudsaken är att vi reflekterar, agerar, drar lärdom och förvaltar.

Obligatoriskt blogginlägg 16/1

2009-01-16T09:37:00.001-08:00

Interaktiv gestaltning
Redovisningarna av den interaktiva gestaltningen var väldigt spännande och engagerande att se. Jag är också väldigt nöjd med min grupps insats.

Vår process har genomgått många olika stadier och idéer. Vid det första mötet jag var delaktig i hade gruppen hunnit komma fram till en idé om att filma otäcka/fula/äckliga saker och spela vacker musik till och på så vis jobba med kontrasterande gränser. Denna idé vidareutvecklades till en idé om att ta fram kalejdoskop där olika gränsöverskridande bilder skulle dölja sig. Vi hade både idéer om att bygga stora kalejdoskop och att projicera animerade kalejdoskop. Från idén om kalejdoskop gick vi vidare till att prata om ett barnboksformat för våra idéer om att leka med det bisarra och fula men också det absurda och komiska - en barnbok för vuxna. Slutligen, och detta var innan juluppehållet, bestämde vi oss för att smälta samman de idéer vi gått igenom på något sätt. Vi kom överens om att skaffa fram ett råmaterial genom att var och en teckna och pröva att göra enklare animationer i monkeyjam - målsättningen var att göra en film som lekte med det bisarra, det absurda, det psykotiska eller det psykedeliska. En film som efterliknar en feberdröm.

När vi sedan träffades efter jullovet hade några av oss prövat att animera och ett låtförslag till filmen hade utkristalliserat sig, som vi kunde enas om att jobba med. Vi begav oss hem till Å och satte igång att animera kortfilmer som vi skulle klippa in. Jag tycker att arbetet gick väldigt smidigt och det fanns en entusiasm för idéer och infall som jag sällan har upplevt då jag arbetat i grupp tidigare. Min erfarenhet av grupparbete har ofta varit att många vill ha sin vilja igenom och att man därigenom "håller tillbaka" och processen blir trög. Vi har haft ett gott samarbete i fråga om att disponera tiden väl och alla har bjudit till. Måndag till fredag jobbade vi som djur med att animera kortfilmer i monkeyjam (ca 30 stycken blev det allt som allt och då kan man betänka att en av filmerna var 22 sekunder lång och tog lite drygt tre timmar att animera) och att lägga in dem i Moviemaker.

För att sammanfatta våra tankar under arbetets gång har de varit att skapa en film utan någon särskild dramaturgi. En feberdröm rör sig ute i hjärnans periferi och kan ta de mest absurda, skruvade vändningar (en döende leksaksgiraff, ryska dockor som öppnar sig själva och ställer sig i en rad, brunsvartvita kalejdoskop och myrkrig från TVapparaten, tyranner vi sett i media, bilder på mat, och bilder som vi inte kan koppla till något vi sett i verkligheten...Ofta upprepningar, hack i skivan så att säga...). Vi var ute efter en fragmentarisk känsla och detta uppstod också då vi inte tittade igenom filmen från början till slut särskilt många gånger under arbetets gång, utan la in filmer och stillbilder styckvis.
Resultatet då vi spelade upp filmen (med popcorn till biobesökarna för att förbereda de på en trevlig stund) lät visa sig. Skratt, grimasher, och fascination syntes och hördes. Utifrån de kommentarer om filmen vi fått i efterhand verkar vår publik ha tyckt att den kunde ha spunnit vidare i mer än 12 min. Vissa sa å andra sidan att 12 minuter var fullt tillräckligt för att få uppfattningen om att det inte fanns någon ände på filmen - vilket vi också velat skapa. Vi hade diskuterat mycket fram och tillbaka om vi skulle låtit den vara längre eller om vi skulle visat något mer monotont moment eller valt en annan musik. Men processen pågår fortfarande och jag ser filmen som en illustration av vår idé om att vilja tänja på vars och ens egna gränser för vilka bilder vi skulle använda oss av, längd på filmen, och en lek med synintryck och människans behov av att skapa en mening i det hon ser, även där det inte finns någon.

Jag har verkligen känt mig berikad av de andra gruppernas redovisningar vill jag tillägga. Tack alla för ett givande projekt runt gränser!

Skissboken
Nu till de bilder jag valt att presentera ur min skissbok. Skissboken har varit bra för mig, men jag har inte tyckt om den- och just därför har den varit bra! Jag kan ofta bli trött och frustrerad på mig själv pga. av tre personlighetsdrag hos mig som inte samverkar särskilt bra. Jag är konstnärligt lagd, jag är lat och jag är perfektionisk i mitt skapande. För mig har skissboken inneburit en utmaning i fråga om att ta mig tid och tvinga mig själv, och att släppa på perfektionen. Jag tänker fortsätta tvinga mig själv ur den handlingsförlamning jag drabbats av sedan jag lämnade estetiska programmet i gymnasiet. Och jag tänker banne mig börja måla igen.

De två första bilderna är självporträtt som handlar om att sätta gränser. Att ta mod till sig. Ibland om att vädja.Från början innehöll bilderna ingen text. De kom till när vi skulle lämna in boken och jag kollade igenom den. Texterna bara kom- jag tog en blyertspenna och skrev hårt och snabbt. Efter det så sa de mig så mycket mer. På den första bilden står: "Jag drar en gräns. Jag drar den här. Du respekterar mig inte". På bilden under står det: "Tänk på att jag är liten".
Tredje bilden är en japanskinspirerad erotisk teckning.
Den fjärde bilden handlar om hur kroppsidealen i vårat samhälle går stick i stäv med stressen, hetsen och den osunda mat som livsmedelsbranschen prackar på oss. Den handlar också om hur vi ser på skönhet. Vad är vackert och vad är fult och vem bestämmer det?
Den sista bilden leker med gränsen mellan dröm och verklighet. Det psykedeliska och medvetandets olika stadier tycker jag är fascinerande. Den här bilden är en euforisk sommardröm.
Jag vill tillägga att bilder med bättre upplösning kommer när jag har tillgång till min kamera som är på lagning. Dessa är endast ställföreträdande.

Problem med bloggen... morr

2008-12-28T07:47:00.000-08:00

Varför kan man inte skriva ett dokument i word och sedan klistra in det istället för att skapa inlägg i bloggen? Det här retar gallfeber på mig! Jag har suttit ett antal gånger framför datorn och försökt under julen. I kväll har jag suttit ett antal timmar... Nu är jag trött och less på det här.
Fredagen innan lovet skrev jag färdigt mitt inlägg i bloggen och så försvann det. Jag ville inte riskera att samma sak hände igen och nu accepterar inte bloggen mitt dokument. Någonting med HTML.. Kan någon hjälpa mig?

Blandade bilder - test

2008-12-19T03:43:00.000-08:00

Vad hände med heta-linjen?

2008-12-18T07:37:00.000-08:00

Igår kväll var jag inne i en gammal klassisk digital miljö. För oss som gick i 6-7 an när det började bli populärt med internet - och fick internet på skolan i samma veva- är det pinsam nostalgi att besöka ett chattforum. I 6-7 an satt vi på rasten och chattade i aftonbladets chatt eller i Passagen. Det mest spännande var att sitta några tjejer framför samma dator och chatta med en eller flera killar. Ibland ville jag inte vara med och chatta och då sa jag till de andra att: "det är ju ändå bara en fluga" (det är säkert). Ska sanningen sägas var jag mest ängslig för att vara inne på chattforumen för ibland blev det lite väl häftiga ordutbyten för mitt lilla huvud... Och så tyckte jag inte om att inte veta vem det var man pratade med - det kunde ju lika gärna vara nån äcklig gammal gubbe, och inte alls en söt 14 årig grabb.

Jag går in i passagens chatt den 17 december -08 och inser att det inte är mycket som har förändrats sedan för åtta- nio år sedan. Jag väljer ett forum som heter Amore och prövar att logga in som "Supersnygg", ett typiskt namn vi använde då i 6-7an. Jag får massor med förfrågningar om jag vill gå in i ett privat rum. Säkert tio killar kommer farande som flugor till gammal frukt: "Hur mår du? Hej Supersnygg! Tjena läget? Sugen? Hur har du haft det idag?" Osv. Jag blir trött och loggar ut. Jag loggar in i ett annat forum som Fredrik. Nästan ingen som vill mig något nu.. Däremot ser jag andra tjejer- även med neutrala tjejnamnsalias som blir mer eller mindre påhoppade med förfrågningar...
Jag inser att dessa chatforum först och främst används av folk som vill ha någon form av heta-linjenkonversationer. Jag har ingen aning om vad detta beror på.. kanske är det ingen som ringer heta-linjen längre. Heta-linjen kanske har stängt... Eftersom så många "sugna"och "nyfikna" och "busiga" samlas här..

Jag känner mig dum som är här under falsk identitet och kan inte med att ljuga - så jag loggar ut både fredrik och Supersnygg. Detta kändes bara väldigt pinsamt.

Idag har jag testat Betapet dvs. online-alfapet. Det var jättekul! C ringde och frågade om jag ville spela med henne så det gjorde vi! Det gick ju att chatta därinne också. Hit kommer jag gå igen :D Tveksamt om det här kan räknas som en virituell värld just..Men kul iallafall.

Digitala miljöer

2008-12-16T08:44:00.000-08:00

Denna vecka har vi i uppgift att besöka och utforska virituella världar. Ikväll har jag varit hemma hos M och vi laddade ner Second Life på hans dator. Jag skapade mig en karaktär som jag döpte till Insomnia Menna- hon är en cool tjej. Hon har knasiga färger påkläderna och en shysst mössa. Men WTF: När hon landar i den första världen som är någon slags grön ö med lite begyggelse- så syns hon inte! Där namnet står är det bara ett vitt moln som i och för sig går att förflytta men hur kul är det att vara ett intet? På födelsestället möter jag andra avatarer- några märkbart nya också -kanske klasskompisar? Insomnia frågar sig omkring om hjälp men får till svar att de andra också är nykomlingar. Vitt spöke på 2-nd life alltså.. ingen större hit. Mycket frustrerande. Knagglig engelska såhär i början dessutom: "Can you help me... ehhm.. transform into a real person cause right now I appear as somekind of a ghost"... Några förstår inte ens frågan: "Huh?"... Får jag till svar. Inte nog med att jag flyger omkring som någon slags dimma så fastar min gå-funktion på något slags autopilot och det vita molnen flyger iväg fort som fasen bort från all mänsklig interaktion och ut i ettbuskage långt åt helsike... Jag svär och gormar åt datorn och jag och M turas om med att försöka få stopp på skiten men det går ju inte. Till slut ger vi upp och loggar ut... Som vitt spöke.. Adieu

V.48 24-29/11

2008-12-07T12:42:00.000-08:00

Måndagen hade jag en läkartid, men jag har hört av de andra att filmerna var väldigt bra så jag ska försöka få tag i dem på något sätt.
Så till veckans första föreläsning med Rasoul Nejadmer: Interkulturell pedagogik.
Den mest givande föreläsning jag har varit på på väldigt länge!

Idag har tid och rum komprimerats och flutit samman.
Fysikalitet, kroppar, rörelse och rumslighet är i förändring.

Kapitalismen har blivit kognitiv. Alla varor blir till tjänster, varumärken. Coca cola (bland många andra varumärken) säljer inte en dryck längre - de säljer en livsstil - ett sätt att tänka- images.

Det finns en annan sorts mobilitet vad gäller kunskap och kultur.

Världen har blivit synkron.

Vad blir vårt ansvar som lärare när vi nu har ett nytt system att operera med?
Allt som varit fast flyter.
Läraridentitet och elevidentitet skiftar. Din identitet skiftar och min.

Vi har en ny logik, en ny värld och en annan typ av reaktioner - Kontextualitet är väldigt viktigt nu! Likaså öppenhet, eftersom de konstanta identiteterna inte längre existerar.

Det händer saker med oss när vi tror att är oskyldiga. Vi måste träna oss på att hela tiden skifta perspektiv. Felet vi ofta gör är att vi ser på oss själva som subjekt och på andra som objekt. Vi
måste lära oss att se på relationer som subjekt till subjekt. Inklusion är viktigt.

Vi ska inte tänka på kultur som gränsdragningsverktyg för olikheter. Förr talade man om underlägsna raser- nu talar vi om underlägsna kulturer, även om vi inte säger det rakt ut.

Jag tar med mig subjekt till subjekt tanken, inklusionstanken och jag kommer ihåg exemplet med antropologi/sociologi: Vi studerar andras kulturer och kallar det antropologi- vi studerar antropologiska varelser. Vi studerar vår egen kultur och kallar det för sociologi som utgår från psykologin.
Något annat som jag tyckte var väldigt intressant var sokratestanken som tycks hänga kvar än idag. Man trodde att kunskapen var något färdigbyggt, sant och givet av gud. Det föränderliga var fult. I huvudet låg idéer och definitioner - logos. Det man fann i huvudet var rent, gott och sant. I underlivet låg det sinnliga, det föränderliga, konsten, näringsidkare och kvinnor- som det fanns ett förakt för.

Jag tar med mig så väldigt många intresanta tankar från Rasoul Nejadmers föreläsning som känns väldigt värdefulla för min blivande lärarroll.

På eftermiddagen föreläste konstnären Fredrik Gunre. Han talade om identitetsskapandet som ett famlande och en ständigt föränderlig lek. Han talade om hur vi har lager - kläderna, kroppen och könet.
Det är inte konstigt att det blir diskussioner eftersom de ämnen - gränser och identitet som vi har jobbat med- är brännande ämnen. Men jag tycker att det är lite synd när diskussionerna och inflikandena avbryter föreläsningen stup i ett. Vi fick se ett filmklipp som hette Paris is burning där män klädde ut sig på ett kreativt sätt, ofta i drag och fick vara balens drottning för en kväll. Sedan handlade en stor del av föreläsningen om detta fast det verkade som att Gunre hade mer förberett som han hade tänkt prata om.. Vi fick se lite bilder kring hans konstnärskap och det var intressant för han hade ett sånt mångfacceterat sätt att se på identitet och att arbeta med identitet.

Oskar Brobergs föreläsning måste jag säga att jag inte förstod riktigt varför vi hade på schemat. Jag håller med om att tid och rum påverkar identiteten i allra högsta grad och han var en duktig föreläsare, men ämnet hade gjort sig bättre hos textileleverna.

HDK-veckan 10-14/11

2008-12-02T14:21:00.000-08:00

På måndagen var jag sjuk så min HDK- vecka började inte förren på Tisdagen. Då var alla redan indelade i grupper så jag haffade H och frågade om jag kunde hänka på hennes grupp. De hade haft bortfall i den gruppen så det gick bra.
Den grupp jag hamnade i var blå och hade därmed i uppgift att gestalta HDK genom sinnena. Det hade bestämts att de skulle arbeta med ljud på något sätt. På måndagen utvecklade vi den idé vi skulle komma att arbeta med resten av veckan. Vi bestämde oss för att göra en form av ljudberättelse. Berättelsen skulle illustrera "The experience of HDK through sound". Vi hade en australiensare och en japan i gruppen så vi fick vackert (njaa så vackert vet jag inte om det lät, mer knaggligt och "svengelskt") prata engelska med varandra för att inte utestänga någon ur beslutsfattandet och idéstormandet. Men det var kul. Vi ritade upp en tidslinje som började med ljud av någon som drar sitt nyckelkort i kortläsaren och fotstegen när personen går in i skolbyggnaden. Vi ville använda autentiska ljud och bestämde oss för att göra en ljudinsamling. Vi kom på att vi ville ha cafésorl, samtal på olika språk och ljud från verkstäderna inspelat. På tisdagen började ljudinsamlingen och det var skönt att vara aktiv eftersom idéutformningen hade upptagit hela tisdagen. Jag och L spelade in ljud hela dagen och undan för undan gick vi till de andra som jobbade i ett ljudprogram och lämnde in det vi samlat. Eftersom det var tidskrävande och svårgenomförbart att alla skulle sitta med musikprogrammet så delade vi upp arbetet och jag tyckte att det samarbetet fungerade bra.
På onsdagen var det lite motigt för då var alla ljud insamlade men vi hade ingen klar bild över vad vi ville göra med dem riktigt. Dessutom var det svårt att sitta fler än en framför datorn eftersom det tog tid att sätta sig in i programmet och det var svårt att kompromissa om allas idéer. Vi bestämde oss för att det var bättre att en eller högst två i taget skulle sitta med det. Vi vidare utvecklade vår idé i det här skedet också. Någon kom med den briljanta idén att sätta ögonbindel på publiken så att ljudupplevelsen skulle förstärkas.

Till en början var vi åtta i gruppen, men när torsdagen kom var vi bara fyra personer. Det kändes lite tufft att ro projektet i land som hade vuxit och blivit större och större kändes det som... Men vi peppade varandra och även om det bitvis kändes tungrott så verkade det som att vi var hyfsat överens och ville kämpa för att få ihop det.

Jag tycker att HDK-veckan var ett roligt initiativ men innan jag visste något om det trodde jag att vi skulle få arbeta lite i varandras verkstäder och pröva på varandras uttryck. Det hade varit spännande att få göra det!

Överlag hade jag en rolig men låång vecka. Vi träffades 9:30 till 16:00 varje dag i gruppen och dagen innan redovisningen var vi kvar i skolan till 19 - snåret. Det var så gött att det i slutändan blev ett sånt grymt resultat när vi ägnade så mycket tid och slit åt att få ihop det. Vi var rädda att inte hinna färdigt till deadline och det var frustrerande.

Men så var det dags. Vi delade ut vikta vita ögonbindlar till alla som gick in i hörsalen. Många undrade om det var näsdukar och om det skulle bli sorgligt :D Det var lite stimmigt att få in alla och vi knödde in fler än vad vi hade tänkt ta in och de sista fick sitta på golvet.
Start. Vi var fyra personer i rummet som inte hade ögonbindlar på. Det var bara vi som såg! Det var häftigt hur nästan alla betedde sig på samma sätt. Först avvaktande i kroppsspråket. Väntande. Men så en stund in i "berättelsen" började de slappna av och luta sig in i upplevelsen. Mot kreschendot diggade många till rytmen och det syntes på deras kroppar att de gillade det :D Efteråt fick vi mycket applåder och det var ett par stycken som kom fram och berömde oss för vårat arbete och sa att de hade fått en shysst resa :D

Jag tycker att HDK veckan blev lyckad och det kändes på atmostfären i skolan att kreativiteten flödade. Det var kul att det hände grejer överallt och att alla var lite mer öppna mot varandra - det kändes i alla fall som att människor var lite annorlunda utåt, mot varandra.

Minus vill jag ge till redovisningsupplägget dock. Fanns det ingen planering över hur och i vilken ordning de olika projekten och grupperna skulle presenteras? Vart var handledarna? Varför fanns det inga program till de som kom utifrån som gäster? Varför varför varför etc. etc. etc? Vi sprang runt som yra hönor och hann knappt njuta av de andras redovisningar för att vi var så stressade över hur, var och när... Vilket ju var tråkigt. Jag var helt slut när vi var klara. Det var ingen struktur och det gjorde mig frustrerad... Om det inte hade varit för att vi hade en modets man i gruppen (jo det fanns modiga kvinnor också) som sonika gick upp och greppade microfonen så hade ingen vetat att vår redovisning hölls i hörsalen. Utan åhörare skulle vår redovisning blivit ganska crappig (det betyder kass, mamma och pappa). Det var dessutom en grupp som inte visste hur de skulle påannonsera sin redovisning eller när - de var vilsna och förvirrade. Detta hade ju kunnat avhjälpas med en bättre planering och nån som höll i trådarna.
Annars: bra vecka och fin fina projekt!

Veckan som gick

2008-11-02T05:46:00.000-08:00

I veckan som gick kom vi tillbaka till HDK efter 3 veckors VFU.
Måndagen bjöd på film och frukost som vanligt och det kändes skönt att vara tillbaka i hemklassrummet, alla var glada och log. Vi fick se två filmer, först en UR film som handlade om Freinet-pedagogik . Jag gillar tanken med att inte tårta upp alla ämnen utan istället arbeta över gränserna och jag gillar att en smart man kommit på att barn är läraktiga - och speciellt om de får vara så uppfinningsrika, fantasifulla, efterforskande och nyfikna som bara ungar kan.
Den andra filmen vi såg hette Der lauf der dinge. Alla satt vi begeistrade och såg hur begreppet dominoeffekt togs till nya höjder av den konstnär som skapat verket. Konstnären hade byggt en perfekt uträknad bana där varje komponent skapade en fortgående rörelse. En boll slog omkull en hink med vätska som blev en kemisk reaktion som bubblade över och satte ett hjul i rullning osv.

Veckan har också varit VFU-redovisningar och sokratiska samtal. Redovisningarna var givande att lyssna till och det känns som att vi bara har börjat diskutera allt som rör vår utbildning och framtid...

De sokratiska samtalen leddes av Ann S Pihlgren som jag tycker var en skicklig föreläsare. Hon fick med oss i det första samtalt kring Diabolo baby, men jag måste erkänna att jag för egen del tyckte att det var svårt att svara på frågan vad jag skulle gjort om jag hittade den lilla hornklädda och tatuerade gynnaren. Det skulle ju aldrig hända! Vad är det för mening att diskutera det här?! Vem skulle tatuera sitt barn och hur ofta har barn HORN? Nåja, jag får väl erkänna att jag börjar bli stel som inte kan tänka mig in i en fantiserad situation. Vem ifrågasätter det sanningsenliga i en fantasisituation? Jag tydligen. Den stagnerade förnuftsvälsignande gamla surkärringen...
När vi sedan höll egna samtal märkte jag att det var väldigt överraskande hur svaren och resonemangen utvecklade sig. Och när jag blir överraskad tycker jag att det är roligt. Det är skönt att vakna till liv av en känsla av att: "JA, såhär kan man ju också se på världen", eller: "såhär har jag aldrig gjort förut".

Jag tänker sätta punkt här. Sokratiska samtal är bra. Jag tror att jag återkommer med en utförligare recension snart :)

Just a heads up

2008-10-21T04:12:00.000-07:00

Nu finns det bilder här på min blogg! //Eder Karin

Konstruktion av identitet

2008-10-21T03:09:00.000-07:00

Jag insåg nyss att jag lyckats glömma att skriva om T:s workshop... Jag kände mig väldigt tankspridd den veckan. Jag kommer med en liten reflektion nu.

På tisdagen v.40 hade vi en workshop med T som rörde sig kring konstruktion av identitet.

Utifrån en massa olika stenar som T hade tagit med sig skulle vi välja varsin och teckna av den. När vi var klara med det fick i i uppgift att utifrån stenen vi valt konstruera en tonåring. Den tonåring vi hittade på skulle vi sedan teckna.
När jag såg på min sten och på teckningen av stenen fick jag en bild av en vänligt sinnad, men åsiktsstinn tonårstjej. Hon skulle vara populär men inte kaxig, musikintresserad och politiskt engagerad - om än inte i någon förening. Hon skulle vara söt med dreadlocks och bandtröja.
Jag försöke teckna henne och T poängterade för oss att det inte var någon tävling i att rita fint eller riktigt, vilket jag tyckte kändes skönt.

När alla satt med en teckning av en tonåring framför sig lade vi ut alla individerna på golvet och så fick vi gå runt och diskutera vilka grupperingar av tonåringarna som var möjliga och troliga. Det var kul och livligt. Det var spännande också att höra motiveringarna till varför den och den tonåringen skulle hänga med den och den. Fördomar blandades med intressanta resonemang.

När vi hade lagt tonåringarna i möjliga grupperingar så samlades vi som ritat kring den grupp där vår tonåring hamnat. Nu skulle vi diskutera varför vi trodde att de här ungdomarna skulle vara en grupp och hur den gruppens dynamik skulle kunna se ut. Jag, J och E hamnade i en grupp, men E:s tonåring hörde även lite till en annan grupp. När vi var klara i respektive grupp fick vi redovisa för de andra i klassen vad vi kommit fram till.

Konstruktion av identitet var titeln på workshopen och konstruktion av identitet är också något som tonåringar ägnar sig åt under skoltiden. Att koppla den här sortens övning till didaktik synliggjorde det vi kommer möta ute i skolona som blivande lärare, men också hur vi själva som människor konstruerar vår identitet och ser på hur andra konstruerar sin. Utifrån detta bedömer och ibland dömer vi varandra. Som lärare är det viktigt att ha ungdomars identitetssökande och konstruerande av identitet i åtanke - at all times. En auktoritet måste vara ödmjuk och som lärare behöver man hela tiden undersöka och jobba med gruppdynamiken i en klass. När vi kliver in där ungdomarna rör sig måste vi visa hänsyn till deras olikheter och observera hur de interagerar med varandra och vara lyhörda för hur denna interaktion går till.

Bifogar två foton så ni får en klarare bild av den här annorlunda workshopen:

Sten och teckning av sten

Linn och Robin är bra polare

Collage över självet

2008-10-07T12:50:00.001-07:00

I N:s workshop v. 40 hade vi i uppgift att skapa ett självporträtt som inte skulle föreställa något. Mer specifikt skulle det inte vara en bild på mitt ansikte som ett klassiskt porträtt, utan ett slags collage över självet.
Till vår hjälp hade vi tidningar som vi rev och klippte ur, saxar, skärkniv och lim.
Jag fick ganska snabbt en idé om vad för slags bild jag ville arbeta med. Jag utgick från barnet och den vuxna, familj och tillhörighet, samt det konstnärliga.

Uppgiften vi fick började med ett ickeföreställande självporträtt. När vi kände oss nöjda med detta skulle vi skapa en ny bild, alternativt bygga vidare på den första och utveckla porträttet till: jag i förhållande till... Vi skulle alltså sätta våran bild i ett sammanhang, ta den ett steg längre.
Jag valde att jobba vidare med samma bild, men jag la till i tanken ett resande. Jag i förhållande till min resa. Jag ville förmedla en starkare känsla av harmoni eftersom jag nu ville att min bild skulle bli ett självporträtt över det som harmoniserar mig och min varelse. I bild ett fanns inte de blå stråken med. I bild två la jag till de blå stråken som jag rev ur olika tidningar- jag ville hitta så många blå nyanser som möjligt.

Till sist bad N oss att lägga en text till bilden. Jag hade redan använt mig av text i bilden, några ord här och var, men nu satte jag mig ner för att skriva en text som på något sätt skulle komplettera bilden och det jag ville förmedla. Jag skrev: "Om jag ser mig omkring var jag har hamnat inser jag att jag har lång väg kvar".

Jag blev mycket nöjd med min bild. Redovisade gjorde vi genom att lägga ut våra bilder i aulan och sedan fick vi gå omkring och titta på varandras collage. Jag tyckte att detta var en skön metod. Vi hade haft kort om tid- knappt två timmar till alla delarna i uppgiften- vilket gjorde att många kände sig stressade. Jag tycker om att arbeta långsamt och eftertänksamt - tenderar att bli perfektionistisk åtminstone när jag målar- så för mig är det bara nyttigt att inte få för lång tid till förfogande - jag blir mer explosiv och inte så petig då. Jag tyckte om att bilderna fick tala för sig själva, eller för konstnären. Jag tror att det var en djuplodande upplevelse för många, åtminstone var det det för mig- och då var det skönt att bara lägga ner sin bild och låta andra ta in den . Att kommentera kändes överflödigt.

På morgonsamlingen hade vi fått ta del av N:s konstnärliga arbetes utveckling i form av ett bildspel. Jag tycker att det är schysst av lärarna att dela med sig till oss av sitt liv och verk på det här sättet för det gör ju att vi dels lär känna de bättre och dels får se exempel på en konstnärlig process över tid. Båda sakerna tycker jag är bra!

Jag har kämpat med att få upp bilder på min blogg och det var minsann inte lätt (mobilkamerakrångel) men på allmän begäran (mestadels från föräldrar som vill skryta om sina barn för vänner och bekanta) kommer här lite konst:

Skuptural identitet

2008-09-28T08:53:00.001-07:00

Jag Du Vi.

Dag 1.
Tisdagen den 23:e September var första dagen på workshopen. Trädövningen, tejprutor i aulan, självporträtt med ord och föremål, och hitta på en slogan i de grupper som bildades av vägarna mellan Jag-rutorna.

När vi tejpade ville jag utmana mig själv lite. Vanligtvis hade jag inte tagit upp något stort område, jag tycker inte om att ta för mycket plats utan brukar vilja vara LAGOM. Men något fick mig att vilja gå emot mig själv. Så jag tog ett stort jäkla område nästan i mitten av rummet och tejpade med min vita tejp. Det dröjde inte lång stund förren det kom lite kommentarer som: "oj, vems är den stooora rutan?", eller "här tar man upp resten av rummet ja". Det var tufft att stå emot... Jag skämdes lite, men jag hade ju utmanat mig själv. Det visste ju ingen annan..

Jag hade inga svårigheter att associera till ordet jag, men mina associationer hade inget med mig som person att göra, utan om självet - som företeelse. När vi skulle välja ett ord ur trädet som skulle vara en del av jag-rutan och självporträttet valde jag dock någon annans ord: upp och ner. De ord jag la till var: styrka och öppna. Som föremål valde jag en kork med många små håligheter som jag tyckte om för att den berättade en historia för mig, och en fin röd och blank kalmartrissa. Kalmartrissan var en fin form men den var också symbolisk för hur tanken kan gå i spinn hos mig.

Där tejpvägarna möttes bildades det grupper av igenkänning och samförstånd. Vi hade ett givande samtal i gruppen och vi valde ordet öppna. Jag tyckte att vår redovisning blev fin. Först hade vi tänkt att gå bort med ryggarna mot varandra, men vi gick istället ut ur cirkeln och tittade på varandra. Så vi...öppnade. Jag tyckte att det var en väldigt givande workshop - dels för att den triggade ett lustfyllt och ganska kravlöst skapande och dels för att den tycks ha verkat harmoniserande på gruppdynamiken.

Jag började bygga min skulptur på eftermiddagen och jobbade med ordet upp och ner.

Dag 2.
Jag var jätteförkyld och hade lite feber, men jag åkte ändå till skolan för att jobba med skulpturen. Jag stannade till sju-snåret med L och A och blev nöjd med resultatet. Jag jobbade med en grund i skumgummi och på den byggde jag en form i svart som upprepade sig. Den första formen var en svart skena i stål av något slag och bredvid den växte en likadan form fram fast i ståltråd som jag klädde med svart tejp. Kalmartrissan integrerade jag genom att nagla fast den i skumgummin med en galge. Jag började nästla in jojjon i svårigheter- i form av plast- och glasflisor som jag fäste runt om i skumgummit. Under processen bytte jag till mitt andra ord styrka. Jag tyckte att en sinnebild för styrka hade vuxit fram. Jag höll på länge med grunden, men när jag kände att jag hade fastnat så flyttade jag in den mer mot mitten och började bygga ut den, med ett stormigt hav och en del strapatser. Jag ville skapa känslan av det självanalytiska tillståndet när man ser bilder i huvudet på vad som komma skall, hur man ska lyckas tackla något eller hur man rannsakar sig själv. När jag hade byggt färdigt sinnebilden (bokstavligt talat) tyckte jag inte att den lyckades förmedla den rätta känslan riktigt. Jag la till ett tittskåp till mitt verk och helt plötsligt befann jag mig faktiskt i mitt eget huvud.

Drömtydning och det psykologiska fascinerar mig mycket.
Därför tog jag det som en sann komplimang när mina lärare tyckte att min skulptur var målerisk som de gamla mästarna och att något i den påminde om Dalí - en galen man som verkar ha varit allt annat än en sympatisk figur- men som jag sedan länge beundrar för sin förmåga att fånga det surrealistiska och skapa bilder över det ogreppbara i människans natur.

Dag 3 och 4.
Jag var sjuk på torsdagen och hade tid på vårdcentralen så jag kunde inte komma till skolan. Jag var ledsen över att jag missade många av redovisningarna.

På fredagen åkte jag in till skolan och hann i alla fall se några av redovisningarna. Jag tycker att den här workshopen har mynnat i väldigt fina saker, både konstnärligt och socialt, i klassen.
Det kändes kravlöst att bygga skulpturer i sopor eftersom det räknas som någonting fult och förbrukat. Det förgängliga finner jag vackert och jag tror att resultatet hade blivit ett helt annat om vi fått jobba i mer konstbetonade material. Sopor är definitivt något jag vill att mina framtida elever ska få experimentera med. Det är en outsinlig källa till material och en utmaning att ta sig an att förvandla eftersom vi ser det som skit, rester, överblivet eller oanvändbart.
Devisen: "One man's trash is another man's treasure" fick nya dimensioner denna vecka.

Jag-rutorna dras upp i aulan:

Det gemensamma trädet som vi fick välja ord ur:

Vi samlas runt en jag-ruta:

Mina ord och föremål i jag-rutan:

Min skulptur:

Det obligatoriska inlägget

2008-09-21T05:25:00.000-07:00

Jag skulle ha skrivit det här blogginlägget i fredags men tiden åts upp…

Projektet med det offentliga rummet är nu avslutat. I fredags hade vi redovisning och jag tyckte att det gick bra. Det var roligt att se de andras presentationer också. Det var en hel del fina grejer som har växt fram under den här veckan!

Jag tycker att det har varit en givande vecka, med Anna Carlssons performance inslag och med projektet. Vi har haft ett gott samarbete i vår basgrupp och vi har hjälpt varandra att spåna, rigga upp och peppa. Jag tycker att det har varit lärorikt att jobba konstnärligt i grupp. Jag tror att det är nyttigt att ha gruppen att bolla med. Det känns också som att vi har kunnat sporra varandra till att våga lite mer än om man skulle varit ensam in action. Min egen insats är jag nöjd med. Såhär i efterhand känner jag att jag borde tagit en dag till att observera. Jag skulle ha gjort det på håll, men det hade varit spännande att se om folk stannade upp. Jag skulle förskökt iaktta några reaktioner och kanske skulle jag också ha vågat mig på att interagera med någon kring mitt verk. Det hade jag ju kunnat göra utan att avslöja min egen inblandning...

Det blev i allafall min banderollideé som jag beslutade mig för att jobba med.

Jag ville få ut ett kärleksbudskap, ett slags manifest, på en banderoll som skulle vara placerad på en organisk plats. Tyg i sig känns också organiskt och rörligt, vilket jag gillar. Så jag valde ett träd i Hagaparken där jag hängde en tygflagga lika lång som jag (1,70 någonting) med dessa ord skrivna:

Som ett sätt att påverka någon, väcka en tanke, få någon att le åt hur små vi människor är, men så väldigt stora ändå, skulle jag ge er ord som

Förlåtelse. Förlåt någon, säg förlåt, ta emot ett förlåt. Att förlåta är att älska. Älska, älska mer, försök älska alla. Försök att lägga kärlek i allt du gör. Respektera dig själv och allt levande. Säg tack till det minsta och det största. Var stilla en stund om dagen, var i stillhet denna stund. Tänk på att ett möte kan vara så många olika saker. Möten mellan älskande eller vänner, möte med en främling. Men varje främling är också en medmänniska. Alldeles nu har du och jag mötts. Jag som skrev den här texten. Vem är jag? Jag är en annan du. --In Lakesh-

Dags att avrunda nu. Min tanke om det sekulariserade Sverige där somliga människor finner det religiösa överflödigt, naivt- lite löjligt nästan- gjorde att jag ville använda stora ord på min banderoll. Jag ville jobba med det som är heligt, men också allmänt.

Det är lätt att ironisera över ord som kärlek och förlåtelse och just därför ville jag jobba med det. Det var en utmaning för mig själv att våga stå där med de här orden. Inför gruppen och inför mig själv. Det blev en utmaning att övervinna rädslan för att framstå som pretentiös, flummig eller löjlig. Jag ville dock inte stå bredvid flaggan på platsen eller gå på människor om det här. Jag tyckte att banderollen gjorde sig bättre utan min inblandning och jag ville att människor som såg den skulle ta in orden så som de själva ville och ta dem med sig eller lämna kvar de där på platsen. Diskutera eler behålla för sig själva.

Jag tror att det skulle vara fantastiskt att låta ungdomar göra ett sådant här projekt, och jag tror att behovet av att sätta sitt avtryck, vara med och påverka vad som utspelar sig och vad som syns i det offentliga rummet, är stort hos unga människor. Därför är den här erfarenheten något jag gärna tar med mig i min blivande lärarroll.

Hej!

2008-09-09T08:28:00.000-07:00

Testing testing..

Nu har det offentliga rummet-projektet börjat. När vi fick den här uppgiften presenterad: ”Vad vill du förändra?”, kunde jag tänka på en massa saker som jag tycker man borde ändra på. Men jag har blivit lite allergisk mot det politiska. Jag känner bara att det är krävande och ansträngande att hålla på att protestera mot saker för jämnan (för så har det varit, sådana kretsar har jag umgåtts i). Och jag tycker heller inte att utdelning ges i relation till den enorma energi som går åt till att vara arg. Det var lite lustigt också, när vår pil hamnade på området kring handels och pratet om att rikta in sig på maktstrukturer och klassklyftor, började surra. Min tanke gled också åt det hållet, men jag vill inte gå in där och röra. Jag har ingen som helst lust att rikta in mig på orättvisor med det här projektet. Jag blev trött bara av att tänka så.

Två idéer kom till mig när jag satt där i aulan. Det ena var: föremål som fjättrar oss. Och det andra var banderoller. Med föremål som fjättrar hade jag tänkt samla olika människors föremål som de själva tycker fjättrar dem, håller de fångna, nere, åtstramade. Jag har pratat med några kompisar, men vi har inte kunnat få våra scheman att matcha. Jag tänkte använda mig utav kompisar för att vara säker på ett deltagande. Jag har funderat på ifall man kunde fråga människor, förbipasserande ifall de kan tänka sig att komma tillbaka till mig senare eller nästa dag med sina föremål. Men det skulle kräva att jag vågar gå på människor och fråga dem. Inte säker på om jag vågar det...

Banderolltanken handlar om att jag tycker om graffiti (målar dock inte själv). Eftersom graffiti är förbjudet och jag inte har någon lust att åka fast för skadegörelse kom jag att tänka på en bild från Cuba jag såg en gång där folk hängt ut banderoller från sina fönster. Ett tyg med ett budskap på är inte permanent och den tanken gillar jag också på något sätt. Jag vill inte att mina idéer ska vara permanenta, huggna i sten eller rödmålade på min bakgård. Och det budskap jag vill ut med är inget jag vill banka in i folks huvuden heller. Jag vill skriva något fint på en banderoll och jag vill placera den ute i naturen. Eller kanske i urban miljö.. Får fundera på det här nu...