När vi gavs temat konflikt för den här terminen kändes det lite tungt. Skulle jag bli tvungen att arbeta hela terminen med ett tema med negativ laddning? Lite så kändes det. Och nu i det här skedet har jag kommit till insikt om att ordet konflikt inte alls behöver bära på en negativ laddning. Efter seminarier och redovisningar har jag upplevt temat som något jag gärna tuggar på, känner dess olika smaker och spottar lite av det, sväljer lite av det.
Men nu då? Nu när vi har rört oss runt den didaktiska biten utav temat, talat om konflikter runt skolan (vilket kändes matnyttigt och bra och inte alls så tungrott som det först tedde sig i mina ögon). Ska jag nu vidga mitt perspektiv kring ordet konflikt? Ber du mig göra det skälver jag lite inför ordet igen. Det bli personligt inne i huvudet. Det blir konflikter kring mig, kring Självet. Gamla konflikter och aktuella. Konflikter knackar på från den förflutna tiden. Långa resor. Strider,kval, sorger, kärlek. Konflikter i nuet som jag kanske inte ens hunnit bearbeta, som jag är mitt uppe i. Det är inget som är unikt för mig. Konflikter har alla haft och alla lever med dem. Men ordet i sig för mig är stort, det vibrerar i marken under mina fötter.
Jag vet inte om jag varken vill eller kan blotta mig själv. Men jag vet heller inte om jag kan arbeta med det här temat utan att göra det - åtminstone lite grann. Eller mycket...
Jag funderar på att göra en installation. Att arbeta med föremål lockar, men det får inte bli clutter, en oförståelig ansamling grejer för betraktaren. Jag lutar annars åt att måla - stort och vitt och brett. Men i målningen ligger att välja abstraktionen versus konkretionen - och att kunna känna att jag lyckats med det uttryck jag valt.
Jag återkommer.
tisdag 21 april 2009
Konflikt: Serieteckning, redovisning och seminarie.
Konflikter kan ta sig så många olika skepnader. En inre konflikt där jaget står i centrum, en konflikt i en grupp eller en global konflikt. Då vi placerar oss i klassrumsmiljö kan konflikten vara av den inre sorten hos pedagogen eller eleven, den kan uppstå elever emellan, eller mellan pedagog och elev – i förhållande till kontexten eller utanför den.
Under seminariet med Lars-Åke Kernell tog jag fasta på vad han sa om att förvalta konflikter. Kernell menar på att konflikter inte är något vi ska vara rädda för i vår framtida yrkesroll. Tvärtom kommer därur ofta något bra. En ny riktning, en försoning, en lärdom - ett gräl som rensar luften. Vidare talade Kernell om hur konflikter uppstår mellan människor, i situationer där människor samspelar. I ett klassrum - javisst! Men likväl i ett äktenskap, en stark vänskap, en släkt. Han föreslog att vi i lärarrollen, när vi känner oss som mest förbryllade över konfliktens uppkomst - en spydig kommentar, någon som beter sig illa, ett rop på hjälp - så kan vi faktiskt tänka oss att det lika gärna kunde ha utspelat sig närmare oss själva. Hur skulle vi då ha reagerat? Reagera på samma sätt i din roll som pedagog säger Kernell - med besvikelse, en tillrättavisning, en hjälpande hand - vad det än må vara. Poängen är att mänskliga samspel skapar konflikter - och det är omöjligt att inte visa sina känslor när en konflikt uppstår. Som pedagog gäller det dock, som Kernell så stringent ger en hållpunkt - att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt.
Den konflikt jag valde att gestalta tror jag är vanlig i klassrummet. En pedagog som tar sig själv på lite för stort allvar. Som pressar en elev över hennes mognadsgräns, i någon mån säger något som är kränkande för integriteten eller identiteten hos eleven. Konflikten kan ha handlat om att pedagogen trodde att det rörde sig om en provokation och försökte bryta upp den, men det kan lika gärna ha rört sig om en situation som läraren trodde att eleven kunde hantera - att hamna i negativ fokus och kunna försvara sig eller ta emot kritik- när eleven i själva verket inte hängt med på uppgiften och därmed heller inte förstod kritiken, som dessutom doftade lite ironi - ett beteende som jag reagerar starkt på. Ironi hör inte hemma i en undervisningssituation.
Hursomhelst upplevde jag som observatör en konfliktfylld situation som det dessvärre inte finns någon enkel lösning till. Jag kan heller inte säga att jag själv i min framtida yrkesroll som lärare inte kommer att hamna i samma konflikt eller rent utav vara upphov till en liknande situation. Det kommer jag med största säkerhet att göra. Misstag begår alla. Men man får inte glömma bort att man kan be om ursäkt – och det räcker långt.
Min serie tecknade jag med blyerts i A4 format, jag färglade teckningarna med akvarell och slutligen använde jag svart tunn tusch till konturer och detaljer. Jag hade problem med att teckna människorna till en början. Jag fick kämpa med att träna på att teckna positioner, ansiktets olika vinklingar, miner. Till en början tyckte jag att det såg förskräckligt ut men så småningom blev jag varm i kläderna. Det var också ganska länge sedan jag tecknade innan jag började med serien. Jag fick lov att erkänna för mig själv att tecknandet är något man måste underhålla. Det är orealistiskt av mig att tro att jag efter nästan ett år utan pennan och blocket i hand ska kunna teckna som Da Vinci… Anatomiskt riktiga kroppar och ansikten med en rörlighet som går att förnimma.
Eftersom varje sida i serien var ganska stor valde jag att lägga sidorna mellan två större svarta papper som en tunn bok.
Jag är nöjd med resultatet och redovisningarna gav otroligt mycket positiva erfarenheter trots att en del av dem konflikter som togs upp var svåra och tunga.
Några konkreta konfliktlösningar gavs inte utav Kernell och vi var inte många som funderat över en lösning till upplevda konflikter – men det är sällan det finns några enkla svar. Huvudsaken är att vi reflekterar, agerar, drar lärdom och förvaltar.
Under seminariet med Lars-Åke Kernell tog jag fasta på vad han sa om att förvalta konflikter. Kernell menar på att konflikter inte är något vi ska vara rädda för i vår framtida yrkesroll. Tvärtom kommer därur ofta något bra. En ny riktning, en försoning, en lärdom - ett gräl som rensar luften. Vidare talade Kernell om hur konflikter uppstår mellan människor, i situationer där människor samspelar. I ett klassrum - javisst! Men likväl i ett äktenskap, en stark vänskap, en släkt. Han föreslog att vi i lärarrollen, när vi känner oss som mest förbryllade över konfliktens uppkomst - en spydig kommentar, någon som beter sig illa, ett rop på hjälp - så kan vi faktiskt tänka oss att det lika gärna kunde ha utspelat sig närmare oss själva. Hur skulle vi då ha reagerat? Reagera på samma sätt i din roll som pedagog säger Kernell - med besvikelse, en tillrättavisning, en hjälpande hand - vad det än må vara. Poängen är att mänskliga samspel skapar konflikter - och det är omöjligt att inte visa sina känslor när en konflikt uppstår. Som pedagog gäller det dock, som Kernell så stringent ger en hållpunkt - att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt.
Den konflikt jag valde att gestalta tror jag är vanlig i klassrummet. En pedagog som tar sig själv på lite för stort allvar. Som pressar en elev över hennes mognadsgräns, i någon mån säger något som är kränkande för integriteten eller identiteten hos eleven. Konflikten kan ha handlat om att pedagogen trodde att det rörde sig om en provokation och försökte bryta upp den, men det kan lika gärna ha rört sig om en situation som läraren trodde att eleven kunde hantera - att hamna i negativ fokus och kunna försvara sig eller ta emot kritik- när eleven i själva verket inte hängt med på uppgiften och därmed heller inte förstod kritiken, som dessutom doftade lite ironi - ett beteende som jag reagerar starkt på. Ironi hör inte hemma i en undervisningssituation.
Hursomhelst upplevde jag som observatör en konfliktfylld situation som det dessvärre inte finns någon enkel lösning till. Jag kan heller inte säga att jag själv i min framtida yrkesroll som lärare inte kommer att hamna i samma konflikt eller rent utav vara upphov till en liknande situation. Det kommer jag med största säkerhet att göra. Misstag begår alla. Men man får inte glömma bort att man kan be om ursäkt – och det räcker långt.
Min serie tecknade jag med blyerts i A4 format, jag färglade teckningarna med akvarell och slutligen använde jag svart tunn tusch till konturer och detaljer. Jag hade problem med att teckna människorna till en början. Jag fick kämpa med att träna på att teckna positioner, ansiktets olika vinklingar, miner. Till en början tyckte jag att det såg förskräckligt ut men så småningom blev jag varm i kläderna. Det var också ganska länge sedan jag tecknade innan jag började med serien. Jag fick lov att erkänna för mig själv att tecknandet är något man måste underhålla. Det är orealistiskt av mig att tro att jag efter nästan ett år utan pennan och blocket i hand ska kunna teckna som Da Vinci… Anatomiskt riktiga kroppar och ansikten med en rörlighet som går att förnimma.
Eftersom varje sida i serien var ganska stor valde jag att lägga sidorna mellan två större svarta papper som en tunn bok.
Jag är nöjd med resultatet och redovisningarna gav otroligt mycket positiva erfarenheter trots att en del av dem konflikter som togs upp var svåra och tunga.
Några konkreta konfliktlösningar gavs inte utav Kernell och vi var inte många som funderat över en lösning till upplevda konflikter – men det är sällan det finns några enkla svar. Huvudsaken är att vi reflekterar, agerar, drar lärdom och förvaltar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)