Handledningen

I förrgår hade vi handledning. Det var roligt att höra om de andras processer och tankegångar. Alla drog vi över tiden så det måste betyda att det har lossnat en väldig massa tankar.
Jag upplever att det ofta är i formuleringen inför andra som man kommer underfund med vad det är man har tänkt, och det är först i samtalet och samspelet som man når kärnan.

Tack till gruppen och till Susanne. Det var givande utbyten :)

Jag har tänkt så att det knakar sedan dess på gestaltningen. Nu är jag något på spåren.

Varför har människor ett behov av att polarisera?

Vad händer i mötet mellan de finita och de infinita spelarna?

Är det möjligt att möta en främmande människa utan rädsla? Är det möjligt att möta det som är okänt för oss utan rädsla?

Det är ett förhållningssätt jag vill jobba med i gestaltningen.

En sammanfattning.

Nu måste jag spruta ur mig lite tankar ganska ostrukturerat.

"Be om ursäkt" hade jag först tänkt skulle röra sig runt religion i någon bemärkelse. Sedan tänkte jag att det kunde få lov att handla om faktiska ursäkter. Jag tyckte att den här sommaren sammantaget hade format en för mig själv godtagbar ursäkt för att släppa gestaltningen ett tag. Så det gjorde jag.
Men tankarna fanns kvar. Spelets regler. Spela- som i en relation. Spela- i relationen till människor. Gå ur ett spel - göra slut. Kanske sluta spela ett spel gentemot en annan människa. Gentemot sig själv.
Susanne gav mig intressanta tankar på vägen. Det som hände mig med nycklarna talar sitt tydliga symbolspråk. Det tar stopp på spelplanen (i livet). Man söker efter nycklar (stöter på strapatser). Att ha nycklar som inte passar i dörrarna framför en. Ta nya tag. För att öppna nya dörrar. Leta nya nycklar.
Men religion känns också som ett intressant område att dyka in på.

Jag hade en upplevelse som jag helt osökt kopplar till gestaltningen. Inte först, när det hände, men nu efteråt. Förra veckan hälsade jag på en vän i Stockholm. Jag åkte reguljärtåg som tar ca 6 timmar. Från Örebrotrakten nånstans och till Herrljunga delade jag plats med en äldre dam. Situationen som utspelar sig:

Jag tycker om att lösa korsord. Jag satt och löste korsord när damen satte sig. Efter en stund frågade hon mig om det var svårt. Det var lite trixigt och jag sa att hon kunde hjälpa mig om hon kom på något. Damen var ljushårig, hade ljusa ögon och en väldigt väldigt ljus röst. Det var svårt att höra när hon pratade. Jag kände omedelbart medlidande med henne. Hon verkade så skör. Efter en stunds korsordslösande frågade hon mig om jag "tänkt på framtiden". Jag tänkte berätta att jag läste till lärare för jag trodde att det var mina framtidsval hon undrade över. Vad tror du kommer hända, tillade hon. Jaha. Snabb teknikutveckling, sa jag. Och miljöproblem. Det är kaos på alla plan, sa damen. Människor gör uppror mot sina regeringar i många länder, vår jord mår inte bra och många är ensamma.
Jag kommer inte ihåg vad som exakt hände sen eller vad som sas, men hursomhelst så satt jag och lyssnade på den här damen som vore hon min egen mormor, medan tåget styrde oss över natursköna vidder. Hon hade levt ett spännande liv. Hennes man dog när han var 30 år. Hon visade foton på sin man och henne som unga, och på sina barn. Vi blev båda glada av att prata med varandra. Men knorren på historien är att hon försökte frälsa mig. Till jehovas vittnen. Hon visade mig sina broshyrer. Hon letade upp citat ur en naggad gammal bibel alltmedan vi pratade. Vilken annan dag som helst skulle jag förmodligen ha avböjt. Avstyrt samtalet. Men det var något som fick mig att vilja lyssna på henne. Helhjärtat. Så det gjorde jag. Nu efteråt känner jag mig nästan lite skakad. Över att jag varit så totalt okritisk och ifrågasatt så lite inför henne. Jag som har skämtat om "dörrknackarmarodörerna med sina jävla broschyrer". Att det är förvriden och otäck propaganda. Alla dagar utom den här.
Men dagen efter visste jag inte vad jag skulle göra med bladen. För dem skrämmer mig. Det slår mig att jag har en strimma av gudsrespekt i mig.. Jag vet inte var den kommer ifrån. För jag kommer inte ifrån ett kristet hem. Jag har alltid undvikit de religiösa spelreglerna. Blivit arg över begrepp som arvsynd. Hånat det kristna förhållningssättet. Att vara from som ett lamm, inte synda, tänka gott om allt och alla. Men jag började svära sent. Bad till gud som barn och fortfarande i kriser kan jag komma på mig själv med att be. Och så tror jag många gör. Fast de kanske inte vill erkänna det. Det här tycker jag är intressant.

Var i bokhandeln dagen efter tågresan. Köpte en pocketbok, Jehåvasjäveln, som är skriven av en avhoppare från Jehovas vittnen. En roman, men som är baserad på författarens egna erfarenheter från rörelsen. När jag hittade den kände jag att jag hade hittat en behövlig kontrast till det möte jag var med om. "Så, nu behöver jag inte tänka mer på det för här har vi en avhoppare från den där konstiga rörelsen så då måste damen varit lite knäpp". Jag måste spinna vidare på allt det här. Jag vet bara inte hur. Skönt med handledning i morgon. Vi ses!