Kvällen före.

Sitter jag här och tittar på bilderna en och en. Prövar att ändra ljusbalans, kontraster osv. Jag var och rekade i lilla hörsalen i går eller om det var förrgår och tyckte då att bilden hade dålig upplösning och var gul och lite mörk. Jag hade inte sett bilderna i så stort format innan och jag prövade dem länge. Gick runt i rummet och tittade på dem, låg på bänkarna och tittade, gick nära och längre bort.

Det är förstås lätt att börja titta efter skavanker i sitt eget ansikte när man ser det meterstort på en skärm..oxå.

Men nu bestämmer jag mig för att inte redigera bilderna. Det är ju det råa jag vill åt. Det oredigerade. Det vore fel att gå in och peta i dem, photoshoppa bort skavanker.

Har funderat mycket, fram och tillbaka, över en titel också - eller ingen titel alls. Jag har haft ett par stycken på både engelska och svenska. På engelska: "This too shall pass". Det innehåller mycket. Det är en sångtext jag gillar som innehåller dem orden och jag tycker att det är fina ord. Allt har en övergång. De allra bästa stunderna i livet och de värsta. I varje situation i livet kan vi titta på det som händer och säga: This too shall pass. Det här har en övergång. I litet och smått. Allt är förgängligt. Jag har också funderat på om det då inte lika gärna kan heta "Allt har en övergång". Ofta när jag eller min bror är ledsen eller bekymrad över något så säger mamma dem orden.

Jag har inte riktigt bestämt mig.

Slutligen tänkte jag göra som Z och citera mig själv. För jag upptäcker när jag går bakåt i mina blogginlägg att de tankar jag hade i början av Transittemat och de upplevelser och det undersökande som tog vid - har format min gestaltning. Men det fanns där från början, en kärna.

24 februari skrev jag:

"Känslan i transit... är vad som har utkristalliserat sig nu, ifrån mina upplevelser, iakttagelser och det som rör sig inuti. Många gånger i livet tror jag att människor måste stanna upp där de står och se björnen i vitögat, släppa ut besten ur bröstet, sörja. För att komma ur sitt känslomässiga transit".

"Ur ett samhälles synvinkel som är inriktat på effektivitet, produktivitet och ekonomisk vinst skulle ingen av oss värderats särskilt högt, då vi var som mest sköra. Och det som hämmar människor fysiskt eller psykiskt ska helst gå över snabbt. Ta en vitamin, ta en cipramil, lite magmedicin, en sömntablett."

"Att bryta upp gör ont. Att skiljas. Att separera. Att ta farväl av en vän som flyttar eller glider ifrån en. Hjärtesorg gör ont. Att bli sviken av någon. Att bråka sönder. Att sakna.
Att förlora sitt sammanhang. Det känns. Men syns det? Ser vi det på de runtomkring? Får det utrymme?".

"Jag märker av nya dimensioner som skapas utanför mig själv, när jag ser den osminkade rakt-upp-och-ner-versionen av mig själv!".

Känns roligt att landa nu :D

Cest finit.

Ja nu närmar vi oss slutet gott folk. För den här terminen. För den här tiden.
För mig är det kanske slutet på HDK-tiden... Känns konstigt. 4 terminer är lång tid. Känslan är.. brysk på något sätt. Det har betytt mycket. Det har format mig. Det har varit en tid att minnas och en tid att formas av. Men nu är det till ända och lite som när man gör slut med en person behöver man distansera sig. Jag tror att jag gör det. Har gjort det.

Men redovisas ska det göras. Jag känner mig klar och färdig. Jag har bokat lilla hörsalen. Som har lite större projektionsmöjligheter än klassrummet. Och för att jag inte vill trycka på en play-knapp. Jag vill att man ska gå in i känslan på egen hand. Inte : Jaha då sätter jag på mitt lilla bildspel här nu. Hepp!

Det här med känslan. Med känslor. Det är mycket av det. Det blir det ofta när jag går in i kreativiteten. För mig hänger kreativiteten så mycket samman med det som känns. Med hur jag upplever livet. Det är sällan generellt. Det är oftare jag. Mitt kött, mitt blod. Jag ställer mig frågan varför jag alltid lyckas hamna där..?

Gränsboken. Överlevnadsdräkten. Konsekvensprojektet. Och nu Transit.

Man kan göra sig lite kritik-immun när man är personlig brukar Mattias säga. Och det ligger säkert något i det. Andra kan ha svårt att kritisera för att det känns som att man kritiserar en person. Men jag tror inte att jag blir oförmögen att ta kritik när det handlar om mig själv. Möjligtvis är det något jag försöker säga. Jag vill inte pådyvla människor något. Men jag vill på något sätt övertyga. Om att en människa är så många saker. Att det inte går att väja för det mänskliga i människan. Vrede. Sorg. Passion. Sårbarhet. - Vad det än må vara.

Att skapa stillbilder ur film var ett sätt att distansera sig åtminstone lite tänkte jag. Men det blev, om möjligt, än naknare...

Men kanske är det vad jag vill med alla dessa skärskådande gestaltningar. Kanske är jag på jakt efter just det. Vad det är att vara människa. Med alla facetteringar. Ett forskande med mig själv som försökskanin. Min dumme fan. Så kan det kännas ibland. Men det är okej.

Samlar mina tankar..

... I ensamhet innan jag går ut. Trodde jag var smart när jag gjorde slut aha ha
Hej!

Ser att det händer mycket på bloggen till höger och vänster. Det är kul!

Jag kunde dessvärre inte närvara på dagens handledning eftersom jag är i Båstad, i min mormors hus som ska börja tömmas så smått på grejer. Blandade känslor må jag säga. Alltid fint att komma till huset, det som varit min uppväxt, min sommaridyll, min oas - en viktig del av mitt liv. Mormors hus. Men utan mormor i det (hon har fått plats på ett boende i Uddevalla, så hon skulle komma närmre oss) - är ingenting längre detsamma. En del av möblerna är borta, en del tavlor, bokhyllan. Det ekar tomt. På saker och på liv.

Men det är bra att hon har fått flytta till Uddevalla. Så att hon kan få besök varje dag. Första månaden lämnade hon knappt sitt rum. Men nu rör hon på sig och börjar få ett gott öga till några av dom andra boende. Och det finns tydligen en Steinar där på hemmet som hon håller handen med ibland. Och personalen verkar vara bra. Nu ska vi väl ha oss nåt starkt, kan dom säga. Och så får gamlingarna sig en hutt som värmer gott i kroppen. Och Lasse heter en gubbe, som är en hejjare på munspel - när han drar i gång klappar alla takten. Det blir nog bra för mormor med hemmet. Tror jag. Ensamhet gör en äldre och sjukare tror jag. Skönt att veta att hon inte är ensam.

Mitt arbete stannade upp ett tag. Dels för att det var mycket med VFU:n, som jag skrev, men också för att det här projeketet - som dom flesta av mina projekt - blev skärskådande.
Jag har redigerat film och känt att: nej. Jag vill inte ha mina känslor på repeat på en tv på en utställning. Känslor jag dessutom är färdig med. Huvudsaken är inte att det är mina känslor. Det jag vill kommunicera är ju känslan som i En känsla. I transit. Det håller på att bli ett bildspel av stillbilder ur film. Ögonblicksbilder. Där finns det känslor. Men som jag kan koppla bort ifrån mig lite mer.


Letade efter ögonblicksbilder och snubblade in på en fantastisk sida över fotografer, både klassiska och moderna, ta er en titt på: photography-now.net

Presentation som behöver framflyttas..

Hej! Det var ju meningen att jag skulle hålla en kort presentation vid nästa handledningstillfälle. Det hade jag kommit överens med gruppen om för att jag skulle ha något att jobba emot.

Nu är jag på VFU och känner att jag behöver prioritera det, när möjlighet ges mig att delta i arbetet med lektioner, planering, bedömning och i lärarlaget -en del av detta har jag inte så stor erfarenhet av från mina andra VFU-perioder.

Jag håller vid sidan av detta på att redigera film och foton för transit- projektet, och känner att jag behöver mer tid.

Klart slut. Varulvstjut.

Exploring...

Först en makeover:















Och nu. Låt mig presentera: Aron.



Jag skrev i ett inlägg för ett tag sen att jag funderade på hur det skulle vara att gå in i en karaktär (något jag ibland gjort i min lärarroll för att bli modigare). Genom att förstärka något drag, skulle jag då kunna finna ett nytt tillstånd? Här handlar det också om att söka efter nya känslor - har ju sysslat med känslor i mitt tidigare tolkande av transit. Dessutom handlar det om att göra något extrovert. Mina filmer har jag gjort hemmavid, i lugn och ro. Det här gjorde jag utanför hemmet, i en kontext bland folk.

Att bli Aron gav mig en helt ny känsla. Ett nytt varande. Något jag framförallt upptäckte var att jag kände mig bekväm- på ett sätt som fick mig att inse att jag som tjej kan känna mig ganska obekväm ibland. Jag vill referera till begreppet "The gaze" här.

The Gaze
/.../ "One context in wich the relationship between male subject and female other is particularly exposed is in the operation of the gaze. The gaze is a particular way of looking: one that is detached, disspassionate and, at the same time powerful. The gaze contains wihin it a power/knowledge relation, that confers, through it's exercise, power to the gazer with respect to that wich is gazed upon. It's detachment implies that through it the gazer can come to some sort of truth about the nature of it's object.The gaze is a particularly important concept in the construction of the other because of it's objectification of that upon wich it looks and because of the assymetry of the power relation it contains. Foucalt describes how the known but unseen gaze can be used as a mechanism of discipline to for whom it's directed."

The Gaze är inte bara den manliga blicken som observerar och objektifierar kvinnor. The Gaze är också internaliserad hos kvinnor själva när vi "gör" kvinnligt genus. En kvinna som är van att bli observerad och objektifierad har också drag av att observera och bevaka sig själv...
Och det är detta som jag blev mer medveten om när jag nu "gjorde" manligt genus. Det var en befrielse att bli den där kaxiga grabben. Han som har ett "fuck off" till hands om det skulle behövas. Jag kände mig självsäker på ett nytt sätt.
Det var också lite utelämnande att gå omkring tillsammans med min kompis David, i hans 42:or till skor genom Haga och runt järntorget med omnejd... folk tittade. Kan det berott på att min könstillhörighet inte var uppenbar? Kanske jag bara upplevde det som att folk tittade...

Det här var i alla fall en obekant känsla och den bidrar till min upplevelse av transit.

På återseende //(K)Ar(i)on

Apropå temat konsekvenser...

... så såg jag Grizzly Man igår, en dokumentär av Werner Herzog.
Timothy Treadwell, en hårt arbetande miljövän, reste under tretton somrar till Alaska för att skydda och observera grizzlybjörnar. Med sig hade han sin videokamera. I slutet av den sista expeditionen blev han, och hans flickvän Amy Huguenard som var och hälsade på honom, dödade av en grizzlybjörn.

Timothy Treadwell är en passionerad-på-gränsen-till-galen man som är som ett barn tillsammans med djuren. Upprepningsvis gullar han med Grizzlybjörnarna, säger "Jag älskar dig" och "Tack för att du är min vän". Det är rörande samtidigt som det är besvärande att se. Han framstår för mig som en känslig man och en sjuk människa. Jag kan inte låta bli att ifrågasätta vad mänsklig natur är efter att ha sett dokumentären. Timothy ser sig som självutnämnd hjälte som lever sitt liv för djuren och är beredd att dö för dom, som han också uttalar gång på gång. Människornas värld ger han ingenting för säger han, den är falsk och korrumperad.

Herzog har vävt ihop klipp som Timothy Treadwell själv har filmat, intervjuer med rättsläkaren och med vänner till Timothy och hans familj. Vi får veta att det finns en ljudupptagning från när Timothy och hans flickvän Amy blir dödade, men Herzog berättar att han valt att inte ta med detta för att det är så fasansfullt.
Jag rekommenderar er att se den här dokumentären! Den är fascinerande, galen och vacker på samma gång.

Assignment 6: Ta en närbild på ett sår och berätta hur det kom till.

Blåmärken har jag oftast. Men sår..
Det här är ett hål rakt igenom min navel. Gjordes 2006 om jag inte minns fel. Ni får hålla till godo med det.