Ett glapp

God fortsättning!

Det är rapportskrivning nu. Det tar upp mycket tid så fastän inte gestaltningen är klar får jag lägga krut på den nu om jag ska hinna. Å andra sidan återkopplar skrivandet mig till processen, vilket gör att jag ändå befinner mig i gestaltningen.

I helgen när jag var nere hos min mormor tog jag mig ett härligt bad. Taket i badrummet är målat blått och reflekteras i vattnet så när jag låg där och flöt fick jag för mig att ta kort på min kropp som den såg ut i vattnet. Jag bad mamma om hjälp så hon knäppte några bilder på mina ben, mina armar och mitt hår under vatten. Det som fångade mig med det här var transparensen. Vattnet som skapar ett skydd men där ändå kroppen är synlig.

Men jag har ännu inte kommit underfund med vad det är jag ska göra. Problemet med den här gestaltningen tycks vara att det mer och mer stretar emot i mig att jobba med temat. Jag känner att jag egentligen inte vill göra en social överlevnadsdräkt, för behövdes det vore vårt samhälle sjukt. Det har skapats ett glapp i mitt projekt.

A lovesong for HDK

Jag tänker tusen tankar. Men hur ska jag gestalta mina tankar????? Hur?!

Jag har jättemycket idéer om hur jag vill formulera rapporten. Jag har längtat efter att skriva ett tag nu, mitt andra ämne är ju svenska, och jag djupdyker i de skönlitterära människornas livsöden och vill tillverka/uppfinna en överlevnadsdräkt till var och en av dom Ann, Sylvia, Isobel, Kim, Juha.

Men hur i h*e ska jag gestalta detta?

Jag plockar textstycken ur böckerna som vittnar om mänsklig natur. Om människan i sin skörhet. Det är många citat nu. Kanske har jag hamnat på ett sidospår som är för intressant för att överge? Dilemma.

Det är något med uppbrott också. Som ligger i luften. Jag tycker att det är jättejobbigt att HDK-tiden snart är över och det här slutprojektet påminner mig ständigt om det. Om slutgiltigheten. Om uppbrottet. Jag har gjort mig ett hem här med er. Även om vi inte ses så ofta så har jag gjort mig hemmastadd. Jag visste inte att man kunde vara sig själv (vilken trött klyscha, men faktiskt) i ett universitetssammanhang. Tidigare har jag upplevt det stramare, anonymare, inte lika.. mänskligt. Men med er har jag känt mig bekväm. Fått vara i en kreativ och stöttande miljö, garvat, grinat. Och jag vet redan nu att jag kommer sakna er. Känner mig obekväm med att bli sådär anonym igen. Som på storföreläsningar, i relation till en salig blandning föreläsare, till typ 50 nya klasskamrater som förmodligen inte blir lika entusiastiska som ni över färg, form och filosofiska funderingar.

Nu ska jag gå och knyta mig och i morn är det handledning. Det ser jag fram emot. Det kan behövas.

IT- kläder och smarta djur.

Tack för era svar ni som svarat!

http://www.fof.se/tidning/2002/5/nu-kommer-it-kladerna:
Här hittade jag en artikel om sk IT- kläder. På forskning och framstegs hemsida kan man läsa om nya klädmaterial och nya material för friluftsliv. Vetenskapsjournalisten Håkan Borgström redogör för nya forskningsområden:

"På temat funktionella kläder finns en trend mot att kopiera biologiska processer. Tack vare kraftfullare datorer, bättre datorprogram och utvecklingen av mikroskoptekniken kan forskare nu se hur naturens material är uppbyggda på atomnivå. Exempelvis skärskådas lotusblommans blad på jakt efter en struktur att kopiera. Orsaken är att lotusbladet är mycket bra på att stöta bort vatten och smuts. Det rengör sig självt genom en mängd små utsprång som är klädda med vattenavstötande vax. Vatten kan inte sprida sig på bladen, utan vattendropparna rullar av bladen och tar samtidigt med sig smuts. Detta naturfenomen försöker materialforskare nu att efterlikna i textila och polymera material.

Ett nytt forskningsområde som innehar stor potential handlar om att utveckla smarta material som består av t ex interaktiva polymerer och sensorer. I sin enklaste form är “intelligenta” polymerer plaststrängar som kan leda elektricitet och som förändrar sin ledningsförmåga vid fysisk påverkan, t ex om de tänjs ut, värms upp eller träffas av solljus. Genom att väva in dessa polymersträngar i kläder och mäta förändringarna i spänningen som passerar genom dem kan många funktioner skapas, exempelvis för att känna av hjärtslag eller detektera kroppsrörelser.

Till exempel utvecklas ett knäskydd vid Intelligent Polymer Research Institute i Wollongong i Australien. Det ska lära idrottare att i vissa moment böja knäna mer, t ex när de landar efter ett hopp. Detta skyddar knäet från ligamentskador.- Vi har placerat en textilsensor på ett vanligt knäskydd, en stödstrumpa. Tygsensorn är placerad så att den täcker främre ytan på knäskålen. När idrottaren böjer knäet, sträcks sensorn och då ändras dess motstånd. Vi kan ställa in elektroniken så att sensorn framkallar ett ljud när den når en viss sträckning, berättar docent Julie Steel vid Biomechanics Research Laboratory, University of Wollongong i Australien.
En liknade produkt för idrottare som också utvecklas vid University of Wollongong är en sportbehå. När idrottaren tränar känner bysthållaren av hur brösten rör sig och håller dem på plats dels genom att banden sträcks eller görs lösare i förhållande till belastningen, dels genom att kuporna stelnar vid press".

I artikeln talas det dessutom om självrengörande kläder med inbyggda aktiva bakterier som skulle "äta upp" smuts och odör och kläder med inbyggda artificiella muskler som hjälp för rörelsehindrade.

Jag tycker att det här är extremt intressant och för min egen del bidrar det med intressanta vinklar till mitt projekt. Jag har också nördat ner mig i djurböcker (Reptiles and amphibians of the amazon av R.D Bartlett & Patricia Bartlett, Växt och djurliv av Bengt Weidow, Lena Sors Widell & Iréne Andersson) och b.la. läst om:

# Artfamiljen nässeldjur som tex. maneter som försvarar sig med att skjuta ut bränntrådar ur körtlar.
# Artfamiljen blötdjur tex. musslor som har skyddande skal.
# Artfamiljen amfibier och groddjur som med skarpa färger varnar om dess giftighet.
# Artfamiljen kräldjur reptilia tex. ormar som ömsar sitt skinn i ett stycke.

Kameleonter och geckoödlor som har förmågan att skifta färg beroende på omgivning, temperatur och sinnesstämning.

Bältor som har hela huden täckt av benplåtar. När de oroas rullar dom ihop sig till ett klot och är i det närmaste helt skyddade av benplåtarna.

Jag har också lärt mig om fullständig och ofullständig förvandling hos insekter.
När en insekt växer kan den antingen genomgå en fullständig eller en ofullständig förvandling. Vid den ofullständiga förvandlingen kläcks först ägget. Ur ägget kommer en larv. Efter hand som larven äter och växer blir den yttre huden för trång. Den sprängs och i nästa stadium är larven större. Vid fullständig förvandling, eller metamorfos, passerar insekterna förutom ett ägg- och larvstadium också ett puppstadium. Efter några larvstadier förvandlas huden till en hård puppa. Inuti puppan genomgår insekten en slags förvandling. Efter förvandlingen gör insekten hål i puppan och tar sig ur denna. Dem fullbildade insekten har ett helt annorlunda utseende än larven. Bland arter som genomgår metamorfos hittar vi skalbaggar, steklar, nattsländor, nätvingar, fjärilar, tvåvingar och loppor.

Med de här sakerna färskt i minne går jag nu vidare till att fundera över hur överlevnadsdräkten kan ta inspiration av djurens värld och av vetenskapen.

Din överlevnadsdräkt/ Your survivalsuit!

Jag har kommit överens med min grupp om att posta frågor på min sida så att folk kan svara på hur behoven för en social överlevnadsdräkt skulle kunna se ut. Så här är dem. Vem som helst är mer än välkommen att svara och detta gör man genom att posta som kommentar till det här blogginlägget.

1. Vad är dina behov/önskningar för en social överlevnadsdräkt?
Tex. Skulle du vilja ha en könsneutralitetsdräkt för dagar när könsrollerna känns ovanligt kvävande? Skulle du kunna vara i behov av en skyddsdräkt eller en osynlighetsmantel? Kanske önskar du dig en superhjältedräkt? (Det här är endast förslag från min sida för att sätta fart på er fantasi lite. Svara med egna ord).

2. För vilka situationer i livet tänker du dig att du skulle vilja ha en dräkt för social överlevnad?

Tack!
____________________________________

I have agreed with my group about posting questions on my page so that people can answer me on what the needs would be for a social survivalsuit. So here it is, anyone is more than welcome to answer. Post your answers as a comment to this submit.

1. What are your needs/wishes for a social survivalsuit?
For example: Would you like a genderneutral suit for when your tired of your genderrole? Could you be in the need of a hideaway suit or an invisibility cloak? Perhaps a superherooutfit? (These are just suggestions to get your imagination going. Answer with your own words).

2. For what situations in life do you consider yourself in a need a of a social survivalsuit?

Thanks!

Im wiped out

Jag skulle önska att jag hade kommit igång vid det här laget men allting går bara så långsamt. Den här tiden på året är alltid den svåraste för mig. Jag är konstant trött och vi pratar inte om den sedvanliga tröttheten, för alla är ju trötta nu. Nej, jag får ett onormalt stort sömnbehov. Och det är inte frivilligt som jag sover så mycket. Det är tvunget. Det är som om jag halvsover all min vakna tid. Om jag tar powernaps så hjälper det men jag kan verkligen inte koncentrera mig. Jag har noll energi och känner mig låg och ur form.

Det här kanske är en bra utgångspunkt för arbetet i och för sig.
Min referens till det förra projektet, Lucy Orta (www.studio-orta.com/), gör överlevnadsdräkter för olika behov. Tältdräkter för hemlösa, sovsäckar man kan gå i och jättevarma overaller för karga klimat.
Min idé med det här arbetet har varit att göra överlevnadsdräkter för sociala behov.
En social överlevnadsdräkt. Det är ungefär såhär långt jag har kommit.
Kanske behöver den som inte mår bra ett värmande skyddande skal. För när man känner sig som mest sårbar. Eller den som är blyg eller rädd. Kanske behöver den en överlevnadsdräkt? Den som är sjuk kan behöva en. Eller den som har sorg.

Jag läste nyss ut Ann Heberleins bok: "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Ann Heberlein har diagnos bipolär typ 2 (tidigare hette det manodepressiv). Boken är tung och mörk, men intelligent och intressant. Hon tar strid för livet. Jag får lära känna hennes familj, men också hennes innersta, mest ocensurerade tankar. En människa som är i ett maniskt skov kan inte censurera sig själv. Trots att jag blev ganska illa berörd av boken så gav den mig något. Hennes brutala ärlighet.

Innan dess läste jag: "Jag går bara ut en stund". Isobel Hadley Kamptz gör självbiografiska vackra skildringar av det tunga och svåra, uppslitande och förbittrande. Isobel och Erik är par i 30 års åldern och de har varit tillsammans sedan de var 17 år. De har alltid hållit ihop och deras kärlek har varit starkt som murbruk, men när de börjar försöka skaffa barn så kan de inte. De genomlider missfall och dödfödslar och deras förhållande blir mer och mer tärt och skört. Isobel får också svårt att förhålla sig till andras människors lycka och skriver om sin bitterhet och ilska, flyr in i otrohet och festnätter.

Jag tycker att båda de här böckerna har varit intressanta att fundera över. Jag vet ännu inte exakt hur det hänger ihop med mitt arbete men jag hoppas att det visar sig. För jag känner att det hör dit.

The end

Klicka för större bilder.

Jag gjorde ett projekt som handlade om hållbar utveckling, eller snarare Ohållbar utveckling. I Sverige handlar vi kläder för ca 44 miljarder kronor om året. Mot bakgrund av detta, samt tankar runt identitet och ursprung, formade jag min idé som kom att gå ut på att fylla upp mitt no-space på höjden och till bredden med kläder. Ett slags offerbål för ytligheten, kraven och de miljöförslitningar som materialismen föder.

Jag inspirerades av Miru Kims nakenhet och Lucy Ortas social aktivistiska kläddesign.

Jag döpte arbetet till Clothes to nature och det kändes som att jag kom ett steg närmare mitt ursprung genom det här projektet. Jag kom också ett steg närmare photoshop och det är ett program jag gladeligen vill använda mig av i framtiden.

Det är flera av er som redan har satt fingret på redovisningsdagarnas kvalitet och kvantitet så det gör jag inte här.

Jag var nöjd med min presentation och jag känner att jag växer för varje gång jag måste stå inför en grupp och prata, något som under hela lärarutbildningen ofta gett mig kalla fötter i fråga om vilket ansvar jag står inför i och med mitt yrkesval. Ansvaret att stå vid rodret även när jag har en dålig dag. Ansvaret att vara väl förberedd och ha god kännedom om mitt material. Ansvaret att stå i blickfånget av ca 30 elever och vara en ledarperson. Jag har alltid brottats med blyghet och scenskräck. Men jag övervinner de dragen hos mig själv bit för bit.
På plussidan av min presentation hamnar att jag tycker att jag var väl förberedd och fick ihop en snygg powerpoint. På minussidan hamnar nervositeten och "publikkontakten", som är avhängiga av varandra...

I en klassrumssituation inser jag hur oerhört viktigt det är att elever får öva sig i att förbereda och hålla i en presentation. Jag vet med mig att några av mina framtida elever kommer att böna och be om att få slippa stå och svettas med hjärtat i halsgropen framför klassen, men jag inser att jag gör dem en björntjänst om jag låter dem slippa.
Uppgiften tror jag skulle gå utmärkt att använda i skolan, både i högstadiet och gymnasiet. Eftersom det är ett visionsprojekt kan alla genomföra det och det gör det desto mer lustfyllt, tror jag, att inte behöva begränsa sig!

Det är så roligt att få ta del av er andras idéer, visioner och drömmar. Det här projektet har varit en rik källa till det, särskilt i basgruppen eftersom jag har kommit era processer närmast.

Karin

Kläder

We're rolling!

Sent i söndags natt transformerade sig min idé och jag kände mig äntligen inspirerad och peppad på mitt projekt. Förra onsdagen kändes det jättemotigt och jag kände mig oinspirerad och less på min plats och mina tankegångar, som jag tyckte hade hakat upp sig.

Nu ska jag försöka- utan att avslöja för mycket - att verbalisera hur mina tankar har gått.
Med början i urban gardening är jag nu framme vid KLÄDER.
När jag valde min plats gjorde jag det med övertygelse. Jag tyckte att det var perfekt med ett space som var format som ett rum och mina tankar gick genast till växthus. Jag tyckte om bilden av ett växthus inbyggt i ett brofäste mitt i en aktiv stadsmiljö med bilar, cyklelbana och fotgängare i ständig rörelse runt platsen. Jag inspirerades också utav Oryx and Crake av Margaret Atwood, dystopin som jag höll på att läsa då. Jag ville integrera det organiska i det urbana.

Efter att ha tagit reda på mer om urban gardening hittade jag alltifrån orginaserade odlingsprojekt i stadsmiljö på gång här i Göteborg, till sk. guerilla gardening där man planterar växter olovandes i lite no-space aktiga ställen i stadsmiljö som vägbrunnar eller refuger osv. Som ett statement. Det fanns massor av aktivitet runt det här området och det är väldigt i ropet just nu. Så då blev jag lite mätt på det. Det kändes inte lika angeläget för mig att också ge mig in i det och bara rapa upp information om det som redan sker. Så då började jag tänka på organiska strukturer. Kunde man göra något med det? En skulptur i mitt space kanske?
Så i söndags natt när jag gick igenom gamla minnessaker i lådor såddes ett frö om att vi människor ju ÄR organiska varelser, i urban miljö. Miru Kim hade lämnat ett avtryck hos mig och jag kom att tänka på kläder. Kläder är vad som ytterst skiljer oss människor från naturen. När vi är nakna är vi i vårat ursprungstillstånd. Så som vi föddes och så som vi är när lagren av kläder = image, skalas av. Jag och Z pratade förra helgen om att människan på sätt och vis är ett ganska dumt djur (eller för smart för sitt eget bästa) som lämnar sitt naturliga habitat. Som lämnar naturen mer och mer.
Så när jag satt där och log över alla fina minnen jag sparat, såg jag framför mig hur jag skulle kunna offra mina kläder i en stor jättehög som skulle fylla hela mitt space. För kläder är ganska oviktigt för mig. Har inte alltid varit det, men lets face it: Hur mycket är vi kläderna vi bär på kroppen? Hur mycket är vi våra materiella ting? Hur långt vill du definera dig själv, och andra - utifrån deras kläder? Och varför måste vi ha så satans MYCKET kläder? Förr i tiden hade vi en liten uppsättning slitstarka kläder som höll länge, som täckte basbehov och festligare tillfällen. Vi använde oss av naturmaterial och tillverkade kläder i liten skala. Nu är kläder ytterligare en av alla de saker som vi slänger bort och köper nytt i en enda grotesk kedja. Det kan inte ens kallas slit-och-släng-kultur när folk inte ens sliter ut sina kläder! Och vi har de vidriga modebloggarna som fotar sig själva i nya outfits varje dag 365 dagar om året. Tänk om alla bytte oufits varje dag? Ni kan ju tänka er vilka konsekvenser det skulle få på naturen... Det håller inte!
Det är detta jag vill visa med min klädhög. OCH att det i slutändan också handlar om viljan att anpassa sig till varje given tid och plats och de höga KRAV vi ålägger oss själva i och med detta.

Jag är medveten om att övergivna kläder kan sända signaler om hemlöshet, välgörenhet eller koncentrationsläger. Men det är å andra sidan inte min uppgift att bestämma vad någon annan ska uppleva vid åsynen av mitt space. Men jag vill gärna föra en diskussion om identitet, hållbar utveckling och krav.

Jag sitter med photoshop och klipper in bilder på kläder i mitt space. Jag genomförde installationen på plats också - tog en hel drös av mina kläder och la i en hög, men högen blev för liten. Det såg ut som någons krypin, någons portabla garderob. Och det är inte tanken. Så det är tur att man kan trixa med bilder ;)Bilder kommer i helgen.

Utmaning/ Challenge.

I onsdags sa jag till min grupp att jag har tappat gnistan lite. Jag har inte varit bekväm med att vara på min plats och jag har tyckt att den vision jag hade för platsen, att odla där - redan är gjort utav andra (inte på platsen förstås men i andra miljöer), kolla mina urban gardening/guerilla gardening länkar, och att det de människorna gör är mer hardcore än vad jag skulle kunna åstadkomma. Det kändes lite futtigt och oinspirerat. Men det var skönt att kunna säga detta och få vara helt ärlig med att det inte känns bra. Skönt att slippa låtsas att man är inspirerad om man inte är det. Vi kom överens om att jag istället skulle lägga min koncentration på tekniska bitar som photoshop och att åka till botaniska trädgården. Till exempel.

Handledningen ledde till att fler än jag fick tänka om lite. H fick ,lite att bita i också. C hade byggt en modell av sin plats i skulptursalen, och kände att hon inte ville avslöja vad det var hon skulle göra, eftersom det ibland kan göra att man ratar en idé för tidigt. Överlag tyckte jag att det var ett bra seminarium. Måndag tisdag är nu hårt jobb som gäller.

The time has come for making things happen, and this is what made me tell my group this wednesday, I felt discouraged. And as it turned out, I wasn´t the only one who had to rethink things a bit. But that's a good thing. That means we're not standing still. Anna, sorry I didn't have time to stay and listen to what you had to say. Hope the project is working out good for you ;)
Now its hard work monday to tuesday awaiting.

This picture I found when I was searching for "organic structure", because I started thinking, maybe I should work with something more than real plants. We'll see.



Good luck to you everyone!

Space out

I think I will write this in english. At the last seminaire I told my group about the failure with the lights. I was planning to use lightthread (like the ones you hang in the christmastree) to set borders for my chosen space. The electricity didn't quite work with me unfortunately.

What I like about my space the most is that it's already bordered. It is much like a room under the bridge there and this weekend I'm thinking about taking a fikapaus (coffebreak) or a glass of wine there with my friend who is visiting me friday to sunday. I wonder what Sofia will say bout it?

We talked a little bit on how to border our sites in the group on wednesday. A used flour, C used read cloth and C used what the surronding had to offer with stones, trash etc. I thought A was right on the spot for the numerous ways of bordering the site when she suggested cats! Imagine hundreds of cats standing in line around your space - wouldn't it be marvellous?! I'm sure my chosen space would be amazing if I filled it with cats (I have one to start out with)! Well, jokes aside - I'm just saying oppertunitys are endless and I like the surreal notion about that idea. A space can be anything. A room can become any kind of environment.


/>


I found a websight called weburbanist.com ,looking for pictures for inspiration to my project. There are actually ppl who does illegal actions in urban environment by seeding useful plants where you thought nothing could grow. I think it's great! I just wonder why it's not done everywhere possible - without it having to be concidered illegal, cause that's just redicullous.



That's all for now! Catch you later

In-between-space

Gångbron utanför mitt sovrumsfönster gömmer den här plätten och brofästet utgör en utmärkt inramning. Här vill jag vara.

V.39 In between spaces

"Det offentliga rummet som klassrum" introducerades förra fredagen den 18:e September och på onsdag är det dags för vårt första gestaltningsseminarium i mindre arbetsgrupper.

Ett "no space", eller "in between space" definieras som en plats med abscence of defined content- frånvaro av definierat innehåll eller funktion. Vi har fått i uppgift att leta upp ett sånt här område, muta in det, och ge det ett nytt innehåll. Förändringen ska vara en vision och inte genomföras utan presenteras som idé.

Vi fick se en film ifrån TED där konstnärinnan Miru Kim presenterade sin syn på "no spaces" runtomkring New York. Hon har hittat katakomber, övergivna industrilokaler, delar av tunnelbanesystemet som inte längre är i bruk etc. Miru Kim har ett väldigt fint sätt att utforska och förmänskliga dessa spöklika miljöer - genom att fotografera sig själv naken där. Kan inte länka så jag får skriva länken vanligt så får ni kopiera och klistra in:
http://www.ted.com/talks/lang/eng/miru_kim_s_underground_art.html
Jag tycker att hennes arbete är inspirerande och det fick mig att börja tänka på att jag skulle vilja använda en urban miljö och göra den mer organisk.

Jag håller för tillfället på att läsa den här boken:


Det är en dystopisk skildring av samhället i en tid där kloner varndrar omkring i ödelandskap där bara skräpet ifrån det vi känner som civilisation minner om hur jorden såg ut innan genmanipulation, epidemier och farliga experiment på naturen och människan. Framtidsskildringar likt Atwoods skrämmer mig och även om det kanske inte sker någon jättekatastrof inom min livsstid så vet vi att jorden har sagt sitt om att vi måste sakta ner farten för produktion och konsumtion.

Jag har hittat en plats hemmavid, nedanför mitt fönster närmare bestämt och jag lutar nog åt att man skulle odla något på den här platsen - fram för organiska oaser i urbana miljöer! Men jag måste spåna lite mer.

Handledningen

I förrgår hade vi handledning. Det var roligt att höra om de andras processer och tankegångar. Alla drog vi över tiden så det måste betyda att det har lossnat en väldig massa tankar.
Jag upplever att det ofta är i formuleringen inför andra som man kommer underfund med vad det är man har tänkt, och det är först i samtalet och samspelet som man når kärnan.

Tack till gruppen och till Susanne. Det var givande utbyten :)

Jag har tänkt så att det knakar sedan dess på gestaltningen. Nu är jag något på spåren.

Varför har människor ett behov av att polarisera?

Vad händer i mötet mellan de finita och de infinita spelarna?

Är det möjligt att möta en främmande människa utan rädsla? Är det möjligt att möta det som är okänt för oss utan rädsla?

Det är ett förhållningssätt jag vill jobba med i gestaltningen.

En sammanfattning.

Nu måste jag spruta ur mig lite tankar ganska ostrukturerat.

"Be om ursäkt" hade jag först tänkt skulle röra sig runt religion i någon bemärkelse. Sedan tänkte jag att det kunde få lov att handla om faktiska ursäkter. Jag tyckte att den här sommaren sammantaget hade format en för mig själv godtagbar ursäkt för att släppa gestaltningen ett tag. Så det gjorde jag.
Men tankarna fanns kvar. Spelets regler. Spela- som i en relation. Spela- i relationen till människor. Gå ur ett spel - göra slut. Kanske sluta spela ett spel gentemot en annan människa. Gentemot sig själv.
Susanne gav mig intressanta tankar på vägen. Det som hände mig med nycklarna talar sitt tydliga symbolspråk. Det tar stopp på spelplanen (i livet). Man söker efter nycklar (stöter på strapatser). Att ha nycklar som inte passar i dörrarna framför en. Ta nya tag. För att öppna nya dörrar. Leta nya nycklar.
Men religion känns också som ett intressant område att dyka in på.

Jag hade en upplevelse som jag helt osökt kopplar till gestaltningen. Inte först, när det hände, men nu efteråt. Förra veckan hälsade jag på en vän i Stockholm. Jag åkte reguljärtåg som tar ca 6 timmar. Från Örebrotrakten nånstans och till Herrljunga delade jag plats med en äldre dam. Situationen som utspelar sig:

Jag tycker om att lösa korsord. Jag satt och löste korsord när damen satte sig. Efter en stund frågade hon mig om det var svårt. Det var lite trixigt och jag sa att hon kunde hjälpa mig om hon kom på något. Damen var ljushårig, hade ljusa ögon och en väldigt väldigt ljus röst. Det var svårt att höra när hon pratade. Jag kände omedelbart medlidande med henne. Hon verkade så skör. Efter en stunds korsordslösande frågade hon mig om jag "tänkt på framtiden". Jag tänkte berätta att jag läste till lärare för jag trodde att det var mina framtidsval hon undrade över. Vad tror du kommer hända, tillade hon. Jaha. Snabb teknikutveckling, sa jag. Och miljöproblem. Det är kaos på alla plan, sa damen. Människor gör uppror mot sina regeringar i många länder, vår jord mår inte bra och många är ensamma.
Jag kommer inte ihåg vad som exakt hände sen eller vad som sas, men hursomhelst så satt jag och lyssnade på den här damen som vore hon min egen mormor, medan tåget styrde oss över natursköna vidder. Hon hade levt ett spännande liv. Hennes man dog när han var 30 år. Hon visade foton på sin man och henne som unga, och på sina barn. Vi blev båda glada av att prata med varandra. Men knorren på historien är att hon försökte frälsa mig. Till jehovas vittnen. Hon visade mig sina broshyrer. Hon letade upp citat ur en naggad gammal bibel alltmedan vi pratade. Vilken annan dag som helst skulle jag förmodligen ha avböjt. Avstyrt samtalet. Men det var något som fick mig att vilja lyssna på henne. Helhjärtat. Så det gjorde jag. Nu efteråt känner jag mig nästan lite skakad. Över att jag varit så totalt okritisk och ifrågasatt så lite inför henne. Jag som har skämtat om "dörrknackarmarodörerna med sina jävla broschyrer". Att det är förvriden och otäck propaganda. Alla dagar utom den här.
Men dagen efter visste jag inte vad jag skulle göra med bladen. För dem skrämmer mig. Det slår mig att jag har en strimma av gudsrespekt i mig.. Jag vet inte var den kommer ifrån. För jag kommer inte ifrån ett kristet hem. Jag har alltid undvikit de religiösa spelreglerna. Blivit arg över begrepp som arvsynd. Hånat det kristna förhållningssättet. Att vara from som ett lamm, inte synda, tänka gott om allt och alla. Men jag började svära sent. Bad till gud som barn och fortfarande i kriser kan jag komma på mig själv med att be. Och så tror jag många gör. Fast de kanske inte vill erkänna det. Det här tycker jag är intressant.

Var i bokhandeln dagen efter tågresan. Köpte en pocketbok, Jehåvasjäveln, som är skriven av en avhoppare från Jehovas vittnen. En roman, men som är baserad på författarens egna erfarenheter från rörelsen. När jag hittade den kände jag att jag hade hittat en behövlig kontrast till det möte jag var med om. "Så, nu behöver jag inte tänka mer på det för här har vi en avhoppare från den där konstiga rörelsen så då måste damen varit lite knäpp". Jag måste spinna vidare på allt det här. Jag vet bara inte hur. Skönt med handledning i morgon. Vi ses!

Spelet har nått sitt slut

Igår, onsdags hade vi redovisning. Jag tar med mig många bra tankar utav det som sades. Det mest intressanta för mig har inte varit byggandet. Det intressanta har legat i den sociala interaktionen och hur denna har rörts om när vi har lydigt under korten. Dock kan jag hålla med Annie om att det sociala kunde givits större utrymme. Visst har korten haft inverkan på hur vi har interagerat med varandra, men det var först idag egentligen, efter att ha hört de andras reflektioner- som jag kan säga att det hände någonting. Vi kunde göra kopplingar till skolan i fråga om attityder och beteenden i klassrummet. Den dagen då jag valde att ikläda mig en roll och gå in i vad som utvecklades till en tarvlig atmosfär, med sarkasmer, gnäll och elakheter - är den händelse som jag starkast tar med mig av veckan som gått. Det är så lätt att i en grupp dras med av varandra i en negativ riktning. Det är så lätt att trycka ner någon annan på ren sport, och ursäkta sig genom att anlägga en skämtsam ton. Vi måste vara aktsamma om detta som lärare och förebygga det klimatet.

Andra saker vi pratade om som rörde korten var att de blev en god illustration över elevgruppers svarande inför lärares anvisningar. Vår grupp, vi som deltagit i "Spelets regler" var, får man väl säga, en ganska pliktrogen skara. Vi löd mestadels korten vi gavs. Vi gjorde inte myteri från Topos, vi höll oss där vi skulle när vi skulle. Vi bröt inte mot reglerna. Vad hade hänt om vi gjorde det? Vad hade hänt om vi sonika struntade i vad som sagts. Om vi övergav skeppet eller bröt upp alla landgränser?! Hur stor makt ska lärare ha över sina elever? Så att dom lyder? Utan att ifrågasätta eller tänka kreativt för egen del?
Jag tycker att man måste ge eleverna rätt till sin egen tolkning, som lärare har vi inte tolkningsföreträde. Det är viktigt att lyfta fram oliktänkande i klassrummet. Som lärare ska vi låta oss överlistas, vi ska låta oss utmanas, vi ska låta oss argumenteras till att byta förhållningssätt.

När jag såg "Döda poeters sällskap" första gången blev jag tagen av dess kreativa anda. Störta konventionerna i skolan! Gör upp egna regler! Visa lite tåga! Andra gången jag såg den slogs jag utav hur Läraren, Robin Williams, inte alls är särskilt god. I slutet ställer sig alla elever upp och gör honnör åt "kaptenen". Blint har dom gått i hans ledband och lurats att tro att dom själva har fått vara delaktiga i att förändra sina liv medan han hela tiden hållit i tyglarna med ett hårt grepp.


(maktkåt)










Vi samlades i mindre grupper efter redovisningarna och drog slumpmässigt ett kort utav dom 5 kort vi haft att göra med under spelet. Jag drog: "Be om ursäkt". Hmpf! Vad ska jag be om ursäkt för? Ska jag hålla på att gräva och grotta i mitt känsloliv nu igen? Jag blev lite irriterad.. Men min grupp lättade upp det hela lite. Vi pratade om att det ju inte behövde handla om att Jag ska be om ursäkt för något. Det kan handla om ursäkter.
Ursäkter är intressant, men känns lite tunt. Så jag tror att jag ska syssla med förlåtelse istället. Och dom första källorna jag har valt att undersöka är heliga skrifter. Karin goes teolog now. Återkommer med lite helgade ord.

Spelets Regler

I tisdags drog det igång. Spelet, med dess regler.
Denna vecka:
Topos
Var är vi, vart ska vi, här står vi. Som att leka skattjakt som barn. Något att ta med sig ut i skolan tror jag bestämt. Skattjakter blir man aldrig för gammal för.

Med ordet VARFÖR -viktig fråga att ständigt ställa sig föreslår K- framför oss ger vi oss iväg. Att bygga en arkitektonisk modell av en stad från ett fotografi är vår första uppgift och detta byggande sker inom ett avgränsat område. Alla har tilldelats varsitt område men dessa områden är inhängnade med svartgul varningstejp på skulptursalens golv. Till uppgiften hör ett regelverk. Inte formulerade exakt såhär kanske men på ett ungefär:
* Att vara på plats (Topos) mån till fre mellan 09:00 och 15:00.
* Befinna sig i den ruta man tilldelats om ej annat anges.
* Är man borta från sin ruta någon dag är det fritt tillåtet för andra spelare att förändra i rutan.

I går, onsdags, tätnade spänningen när en ny regel kom till:
Dra ett kort varje morgon kl 09:00. På kortet står något skrivet. Detta kort är personligt, får inte visas för någon och det ÄGER dig. Dvs. du måste göra som kortet säger fram till dagens slut kl 15:00.

På tisdagen byggde vi, var och en ganska koncentrerat på sitt. Flitens lampa lyste och vi kliade oss i huvudena. Hur stor ska den byggnaden vara i förhållande till den? Måste jag ha med ALLA byggnader? Får man beskära bilden? Måste modellen vara skalenlig och fylla hela min ruta? osv. Vid dagens slut kände jag mig väldigt mör.

Igår efter lunch tillföll den nya regeln och alla fick dra varsitt kort. På mitt stod det: Göm nr 9:s saker och erbjud dig att låna ut dina. Så när jag SNOTT din kniv och gömt medan du var borta fick jag dåligt samvete som först låtsades som att det regnade, då du kom tillbaka och letade bekymrat efter din kniv, och sedan klev fram som den barmhärtiga samariten...

Idag gissade vi oss fram till att det var attitydsuppgifter eller attitydshandlingar som givits på korten. Det mumlades, snästes, bitchades och fälldes vassa kommentarer. Någon annan var ultrasnäll,bjöd på kaffe i parti och minut och erbjöd sig att hjälpa till åt alla håll och kanter. Volymen på musiken åkte upp och ner som en jojjo varpå vissa opponerade sig och andra eggade igång det hela ännu mer... Jag eggade igång det hela ännu mer... Min uppgift idag var att integrera en dagstidning i min modell. Helt harmlöst. Så jag hoppade på det ettriga tåget. Just for the hell off it! Helt olikt mig och lite kul just därför. Hade det inte varit för att stämningen låg på en ganska komisk nivå eftersom alla var medvetna om att korten låg bakom jävelskapen - skulle vi väl inte gått på så hårt som vi gjorde..
Ja.. vilken dag.

Mitt bygge är ett organiserat kaos. Jag jobbar så. Utan att mäta eller räkna eller typbestämma- så opererar inte mitt huvud. Har aldrig gjort, kommer aldrig att göra. Just därför skulle jag inte själv valt att ge mig i kast med något liknande. Och därför är det en stor utmaning. Jag tar till ögonmåttet och samlar skrot som blir till skatter. Jag sitter där i röran och kliar mig i huvudet men har ganska kul!
P.S kortare inlägg i morgon. Jag lovar. D.S

Hjalmar Brantingsgatan!

Hej klassen! Nu har jag flyttat så snart (förhoppningsvis, är inte alltid den snabbaste att få tummen ur -----) får ni komma på inflyttningsfest!
Och Tack alla för en fantastiskt trevlig avslutningspicknick, hade ingen större lust att lämna er men tyckte det var förståndigast så ;) Kram /Karin

Krångel

Jag ville skriva text under bilderna men det går ju inte att se vad som är vad medan man gör inlägget. Det ser ut som ett krypterat meddelande med en massa /// Hur ska jag veta var jag ska skriva texten för att den ska hamna vid rätt bild... ?

Bilder imorn!

Yes, det kommer.

This to shall pass

Igår var jag i skolan från 11:00 till 22:00 (tillsammans med några andra tappra själar. Idag har jag och min familj städat grovstäd i min 3 rummare inför min flytt nästa helg. Jag hoppas att det är anledning nog för mig att vara sen med det här inlägget...

Eftersom jag håller på att packa ihop det som varit mitt hem de senaste 2 åren, samtidigt som jag har haft tankarna på konflikter-projektet har jag känt en del stress och splittring. Men under veckan som gått har jag varit i skolan och jobbat. Limmat ihop flaskor, byggt en kropp till en av klänningarna, letat material som ska underlätta hängningen, sprungit på Claes Olsson och Panduro mm. Så i fredags finjusterade jag det sista med några av objekten, hjälpte M lite och på eftermiddagen/kvällen lyfte jag ner mina saker till aulan och ställde upp det som skulle ställas och hängde upp det som skulle hängas. Så nu känner jag mig ganska klar. Jag lämnade en del saker öppet som exempelvis placeringen av flaskorna och aska V.S inte aska i askfatet. Det tar jag på måndag.

Mitt arbete har varit en vandring längs minnesvägen. Jag har fått gå tillbaka till en del händelser, känt in hur jag upplevt de händelserna och sedan försökt förkroppsliga det. Rent teknikmässigt har det varit spännande att jobba med objekt eftersom jag inte har prövat det förut. Jag har under processen haft två arbetsbord att förhålla mig till. Dels det fysiska kring objekten: Jag har laddat dem med känslor, testat mig fram, arrangerat, bytt ut, manipulerat, lekt med. Dels en skiss som har bestått av teckningar och tankar i text som har fyllts på allteftersom.

Känslorna under processens gång och nu i slutskedet har naturligtvis varit blandade. Jag kände igår när jag ställde upp installationen att jag ville vara lite ifred för folks blickar. I någon annans ögon såg det väl ut som att jag hängde upp kläder och pyntade ett podie... men för min del kändes det naket. Jag tänker på det komplexa i att använda estetiken som medium, i en skoluppgift som ska bedömas, för att berätta om ett ganska svärtat blad ur mitt liv - det är knepigt. Och lite läskigt. Men stort också. För jag är rätt så nöjd. Jag känner lättnad över hur processen har förlöpt. För det var inte så jobbigt som jag trott att det skulle vara och jag står här nu, stärkt på något sätt- vetandes att jag kan distansera mig, jag kan behandla, jag kan med konstens hjälp genomgå katharsis. Och konsten eller verket eller produkten eller vad man nu väljer att etikettera det som hoppas jag ska kunna väcka en tanke hos någon, kanske visa en liten bit utav hur en människas beroende förkroppsligar sig och studsar tillbaka på de runtomkring den människan. Hur trådar som förbinder människor ibland kan sitta hårt fast -gå att tänja på- men vara mycket svåra att lösa upp. Hur en konflikt kan förgrena sig och tvinga gränserna för vad människorna som berörs av konflikten borde orka med och acceptera, längre bort en liten bit i taget.
Jag var där. Nu är jag här.

Sjuk idag

Det känns skit att inte kunna vara med på sista grupphandledningen innan utställningen. Jag ska försöka förklara vad det är jag gör nu i allafall. Jag har olika sektioner i min installation. De är:

Klänningar:
En barnklänning och en mammaklänning som ska hänga, barnklänningen innesluten i mammaklänningen. En studentklänning som antingen ska hänga eller sitta på en provdocka. Till klänningen har jag en studentmössa och ett par klackskor. Klackskorna ska stå placerade den ena upprättstående och den andra liggande på golvet.

Bordet: Ett bord i glas, på bordet ska det stå en massa genomskinliga glasflaskor samt ett askfat i kristall.

Podiet: På ett podie har jag tänkt ställa upp mina tre vita porslinsfåglar som jag har inneslutit i plastfolie och fogat samman. Här har jag även tänkt placera ölstopet klätt i gummiband och de små ljusstakarna.

Jag är ute efter att skapa en skörhet, med bräckliga relativt färglösa material. På den individuella handledningen pratade vi om att det verkar finnas ett genomgående drag i min gestaltning och det är någon form av bindningar, saker som hänger samman,trådar - som kan tänjas men är svåra att lösa. Detta tänker jag försöka förstärka.

Här är jag alltså nu. Om jag är frisk i morgon tänker jag iordningställa sakerna på prov för att få en klarare bild av helheten.

Det känns jättetråkigt att jag missade gruppmötet, men jag ser fram emot att läsa era bloggar.

Skiss. Och: bladet är väck.

På andra grupphandledningen fick jag tips om att jobba med två arbetsbord, dels installationen och dels en skiss. Bra tips! Igår skissade jag lite och skrev. Det hjälpte mig framåt och det är bra att förtydliga och konkretisera.
Jag började också att arrangera mitt material vilket var intensivt och lite jobbigt.
Det är som någon sa att man kan inte "tänka" fram något. Man måste göra. Det är först när man utför som det lossnar. Igår föddes idéer hos mig just pga att jag tog materialet i händerna.

De vita porslinsfåglarna fick liv och började nästan andas i mina händer..
Det löjeväckande stora ölstopet kändes först som en parodi när jag dukade upp mina fynd från Myrorna förra veckan på handledningen, men nu gick jag loss och klädde in det i gummiband och fästade det i ljusstakarna och min sinnebild, metaforen för alkoholberoendets klor, och medberoendets, blev levande (nu behöver jag skaffa fram såna där miniljus - mitt i sommaren.. finns det?).
När jag fick hängt upp klänningarna och började leka med dem, lät omsluta barnklänningen inne i mammaklänningen, såg jag vad det var som växte fram. Kärleken och omhuldandet syntes i mitt arrangemang men också den svårighet det kan innebära för ett barn att bli sin egen.
Hoppsan! Nu är jag visst inte lika hemlig längre...
Jag är nog en sån som förklarar mig. Jag tror på att visa känslor människor emellan. Det är fan frigörande. Hey, jag har ju redan grinat i gruppen... By the way så ska ni inte vara ängsliga för att fråga mig något, känna att ni klampar in. Ni får gärna fråga. Jag tycker att våran grupp är toppen och det känns som att vi har ett stöttande och stärkande klimat där vi vågar inför varandra. Känns gött.

Klart slut. Varulvstjut.

Obligatoriskt blogginlägg. Konflikt fortsättning.

Uppdate. Jag har fortfarande samma känsla som i initialfasen, men nu har jag funnit viss distans åtminstone. I veckan som gick var jag på jakt efter ett bord, besökte Myrorna och Emmaus men hittade inget. Vid handledningen förra veckan pratade vi om hur jag skulle gestalta en rumslighet utan att bygga upp ett rum. Jag kunde konstatera att jag inte ville skapa "äntligen hemma", det lämnar jag åt Martin Timell och de andra myspysiga inredarna.
Jag är ute efter en annan rumslighet. Jag vill skapa en känsla av ett rum men jag vill inte att det ska vara ett rum med golv, väggar och tak i den bemärkelsen. Känslan är det viktigaste. Det är viktigt för mig att jag lyckas förmedla de känslor jag har inför konflikten, konflikten som ska inrymmas i rummet, eftersom de är i högsta grad verkliga. Trots att det har gått så lång tid..

Jag funderar på att bara använda mig av kläder. Det är en idé jag prövar. Tog en tur hem om mina föräldrar för att leta efter lite saker så nu har jag lite mer material. Behöver mer dock.

Det känns lite som att jag arbetar i lönndom. Jag kan inte prata i klarttext riktigt… ”Det här bordet ska se ut såhär, med det här på, för att… De här porslinsfåglarna står för…
Talar jag i klartext känns det fel. Jag kanske inte kommer att ta bladet från munnen under hela projektets gång. När verket är färdigt får det kanske tala för sig självt. Och medan jag arbetar med det kan jag tala om det i termer av materialval, symbolism… Placering. Kanske det får vara så. Utbrister småtrotsigt: ”Maria får va hemlig juh! Då vill ja oxå va´ d”. Konflikten är en konflikt.

Funderingar kring gestaltningen.

När vi gavs temat konflikt för den här terminen kändes det lite tungt. Skulle jag bli tvungen att arbeta hela terminen med ett tema med negativ laddning? Lite så kändes det. Och nu i det här skedet har jag kommit till insikt om att ordet konflikt inte alls behöver bära på en negativ laddning. Efter seminarier och redovisningar har jag upplevt temat som något jag gärna tuggar på, känner dess olika smaker och spottar lite av det, sväljer lite av det.

Men nu då? Nu när vi har rört oss runt den didaktiska biten utav temat, talat om konflikter runt skolan (vilket kändes matnyttigt och bra och inte alls så tungrott som det först tedde sig i mina ögon). Ska jag nu vidga mitt perspektiv kring ordet konflikt? Ber du mig göra det skälver jag lite inför ordet igen. Det bli personligt inne i huvudet. Det blir konflikter kring mig, kring Självet. Gamla konflikter och aktuella. Konflikter knackar på från den förflutna tiden. Långa resor. Strider,kval, sorger, kärlek. Konflikter i nuet som jag kanske inte ens hunnit bearbeta, som jag är mitt uppe i. Det är inget som är unikt för mig. Konflikter har alla haft och alla lever med dem. Men ordet i sig för mig är stort, det vibrerar i marken under mina fötter.

Jag vet inte om jag varken vill eller kan blotta mig själv. Men jag vet heller inte om jag kan arbeta med det här temat utan att göra det - åtminstone lite grann. Eller mycket...

Jag funderar på att göra en installation. Att arbeta med föremål lockar, men det får inte bli clutter, en oförståelig ansamling grejer för betraktaren. Jag lutar annars åt att måla - stort och vitt och brett. Men i målningen ligger att välja abstraktionen versus konkretionen - och att kunna känna att jag lyckats med det uttryck jag valt.

Jag återkommer.

Konflikt: Serieteckning, redovisning och seminarie.

Konflikter kan ta sig så många olika skepnader. En inre konflikt där jaget står i centrum, en konflikt i en grupp eller en global konflikt. Då vi placerar oss i klassrumsmiljö kan konflikten vara av den inre sorten hos pedagogen eller eleven, den kan uppstå elever emellan, eller mellan pedagog och elev – i förhållande till kontexten eller utanför den.

Under seminariet med Lars-Åke Kernell tog jag fasta på vad han sa om att förvalta konflikter. Kernell menar på att konflikter inte är något vi ska vara rädda för i vår framtida yrkesroll. Tvärtom kommer därur ofta något bra. En ny riktning, en försoning, en lärdom - ett gräl som rensar luften. Vidare talade Kernell om hur konflikter uppstår mellan människor, i situationer där människor samspelar. I ett klassrum - javisst! Men likväl i ett äktenskap, en stark vänskap, en släkt. Han föreslog att vi i lärarrollen, när vi känner oss som mest förbryllade över konfliktens uppkomst - en spydig kommentar, någon som beter sig illa, ett rop på hjälp - så kan vi faktiskt tänka oss att det lika gärna kunde ha utspelat sig närmare oss själva. Hur skulle vi då ha reagerat? Reagera på samma sätt i din roll som pedagog säger Kernell - med besvikelse, en tillrättavisning, en hjälpande hand - vad det än må vara. Poängen är att mänskliga samspel skapar konflikter - och det är omöjligt att inte visa sina känslor när en konflikt uppstår. Som pedagog gäller det dock, som Kernell så stringent ger en hållpunkt - att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt.

Den konflikt jag valde att gestalta tror jag är vanlig i klassrummet. En pedagog som tar sig själv på lite för stort allvar. Som pressar en elev över hennes mognadsgräns, i någon mån säger något som är kränkande för integriteten eller identiteten hos eleven. Konflikten kan ha handlat om att pedagogen trodde att det rörde sig om en provokation och försökte bryta upp den, men det kan lika gärna ha rört sig om en situation som läraren trodde att eleven kunde hantera - att hamna i negativ fokus och kunna försvara sig eller ta emot kritik- när eleven i själva verket inte hängt med på uppgiften och därmed heller inte förstod kritiken, som dessutom doftade lite ironi - ett beteende som jag reagerar starkt på. Ironi hör inte hemma i en undervisningssituation.
Hursomhelst upplevde jag som observatör en konfliktfylld situation som det dessvärre inte finns någon enkel lösning till. Jag kan heller inte säga att jag själv i min framtida yrkesroll som lärare inte kommer att hamna i samma konflikt eller rent utav vara upphov till en liknande situation. Det kommer jag med största säkerhet att göra. Misstag begår alla. Men man får inte glömma bort att man kan be om ursäkt – och det räcker långt.

Min serie tecknade jag med blyerts i A4 format, jag färglade teckningarna med akvarell och slutligen använde jag svart tunn tusch till konturer och detaljer. Jag hade problem med att teckna människorna till en början. Jag fick kämpa med att träna på att teckna positioner, ansiktets olika vinklingar, miner. Till en början tyckte jag att det såg förskräckligt ut men så småningom blev jag varm i kläderna. Det var också ganska länge sedan jag tecknade innan jag började med serien. Jag fick lov att erkänna för mig själv att tecknandet är något man måste underhålla. Det är orealistiskt av mig att tro att jag efter nästan ett år utan pennan och blocket i hand ska kunna teckna som Da Vinci… Anatomiskt riktiga kroppar och ansikten med en rörlighet som går att förnimma.
Eftersom varje sida i serien var ganska stor valde jag att lägga sidorna mellan två större svarta papper som en tunn bok.
Jag är nöjd med resultatet och redovisningarna gav otroligt mycket positiva erfarenheter trots att en del av dem konflikter som togs upp var svåra och tunga.
Några konkreta konfliktlösningar gavs inte utav Kernell och vi var inte många som funderat över en lösning till upplevda konflikter – men det är sällan det finns några enkla svar. Huvudsaken är att vi reflekterar, agerar, drar lärdom och förvaltar.

Obligatoriskt blogginlägg 16/1

Interaktiv gestaltning
Redovisningarna av den interaktiva gestaltningen var väldigt spännande och engagerande att se. Jag är också väldigt nöjd med min grupps insats.

Vår process har genomgått många olika stadier och idéer. Vid det första mötet jag var delaktig i hade gruppen hunnit komma fram till en idé om att filma otäcka/fula/äckliga saker och spela vacker musik till och på så vis jobba med kontrasterande gränser. Denna idé vidareutvecklades till en idé om att ta fram kalejdoskop där olika gränsöverskridande bilder skulle dölja sig. Vi hade både idéer om att bygga stora kalejdoskop och att projicera animerade kalejdoskop. Från idén om kalejdoskop gick vi vidare till att prata om ett barnboksformat för våra idéer om att leka med det bisarra och fula men också det absurda och komiska - en barnbok för vuxna. Slutligen, och detta var innan juluppehållet, bestämde vi oss för att smälta samman de idéer vi gått igenom på något sätt. Vi kom överens om att skaffa fram ett råmaterial genom att var och en teckna och pröva att göra enklare animationer i monkeyjam - målsättningen var att göra en film som lekte med det bisarra, det absurda, det psykotiska eller det psykedeliska. En film som efterliknar en feberdröm.

När vi sedan träffades efter jullovet hade några av oss prövat att animera och ett låtförslag till filmen hade utkristalliserat sig, som vi kunde enas om att jobba med. Vi begav oss hem till Å och satte igång att animera kortfilmer som vi skulle klippa in. Jag tycker att arbetet gick väldigt smidigt och det fanns en entusiasm för idéer och infall som jag sällan har upplevt då jag arbetat i grupp tidigare. Min erfarenhet av grupparbete har ofta varit att många vill ha sin vilja igenom och att man därigenom "håller tillbaka" och processen blir trög. Vi har haft ett gott samarbete i fråga om att disponera tiden väl och alla har bjudit till. Måndag till fredag jobbade vi som djur med att animera kortfilmer i monkeyjam (ca 30 stycken blev det allt som allt och då kan man betänka att en av filmerna var 22 sekunder lång och tog lite drygt tre timmar att animera) och att lägga in dem i Moviemaker.

För att sammanfatta våra tankar under arbetets gång har de varit att skapa en film utan någon särskild dramaturgi. En feberdröm rör sig ute i hjärnans periferi och kan ta de mest absurda, skruvade vändningar (en döende leksaksgiraff, ryska dockor som öppnar sig själva och ställer sig i en rad, brunsvartvita kalejdoskop och myrkrig från TVapparaten, tyranner vi sett i media, bilder på mat, och bilder som vi inte kan koppla till något vi sett i verkligheten...Ofta upprepningar, hack i skivan så att säga...). Vi var ute efter en fragmentarisk känsla och detta uppstod också då vi inte tittade igenom filmen från början till slut särskilt många gånger under arbetets gång, utan la in filmer och stillbilder styckvis.
Resultatet då vi spelade upp filmen (med popcorn till biobesökarna för att förbereda de på en trevlig stund) lät visa sig. Skratt, grimasher, och fascination syntes och hördes. Utifrån de kommentarer om filmen vi fått i efterhand verkar vår publik ha tyckt att den kunde ha spunnit vidare i mer än 12 min. Vissa sa å andra sidan att 12 minuter var fullt tillräckligt för att få uppfattningen om att det inte fanns någon ände på filmen - vilket vi också velat skapa. Vi hade diskuterat mycket fram och tillbaka om vi skulle låtit den vara längre eller om vi skulle visat något mer monotont moment eller valt en annan musik. Men processen pågår fortfarande och jag ser filmen som en illustration av vår idé om att vilja tänja på vars och ens egna gränser för vilka bilder vi skulle använda oss av, längd på filmen, och en lek med synintryck och människans behov av att skapa en mening i det hon ser, även där det inte finns någon.

Jag har verkligen känt mig berikad av de andra gruppernas redovisningar vill jag tillägga. Tack alla för ett givande projekt runt gränser!

Skissboken
Nu till de bilder jag valt att presentera ur min skissbok. Skissboken har varit bra för mig, men jag har inte tyckt om den- och just därför har den varit bra! Jag kan ofta bli trött och frustrerad på mig själv pga. av tre personlighetsdrag hos mig som inte samverkar särskilt bra. Jag är konstnärligt lagd, jag är lat och jag är perfektionisk i mitt skapande. För mig har skissboken inneburit en utmaning i fråga om att ta mig tid och tvinga mig själv, och att släppa på perfektionen. Jag tänker fortsätta tvinga mig själv ur den handlingsförlamning jag drabbats av sedan jag lämnade estetiska programmet i gymnasiet. Och jag tänker banne mig börja måla igen.

De två första bilderna är självporträtt som handlar om att sätta gränser. Att ta mod till sig. Ibland om att vädja.Från början innehöll bilderna ingen text. De kom till när vi skulle lämna in boken och jag kollade igenom den. Texterna bara kom- jag tog en blyertspenna och skrev hårt och snabbt. Efter det så sa de mig så mycket mer. På den första bilden står: "Jag drar en gräns. Jag drar den här. Du respekterar mig inte". På bilden under står det: "Tänk på att jag är liten".
Tredje bilden är en japanskinspirerad erotisk teckning.
Den fjärde bilden handlar om hur kroppsidealen i vårat samhälle går stick i stäv med stressen, hetsen och den osunda mat som livsmedelsbranschen prackar på oss. Den handlar också om hur vi ser på skönhet. Vad är vackert och vad är fult och vem bestämmer det?
Den sista bilden leker med gränsen mellan dröm och verklighet. Det psykedeliska och medvetandets olika stadier tycker jag är fascinerande. Den här bilden är en euforisk sommardröm.
Jag vill tillägga att bilder med bättre upplösning kommer när jag har tillgång till min kamera som är på lagning. Dessa är endast ställföreträdande.