Im wiped out

Jag skulle önska att jag hade kommit igång vid det här laget men allting går bara så långsamt. Den här tiden på året är alltid den svåraste för mig. Jag är konstant trött och vi pratar inte om den sedvanliga tröttheten, för alla är ju trötta nu. Nej, jag får ett onormalt stort sömnbehov. Och det är inte frivilligt som jag sover så mycket. Det är tvunget. Det är som om jag halvsover all min vakna tid. Om jag tar powernaps så hjälper det men jag kan verkligen inte koncentrera mig. Jag har noll energi och känner mig låg och ur form.

Det här kanske är en bra utgångspunkt för arbetet i och för sig.
Min referens till det förra projektet, Lucy Orta (www.studio-orta.com/), gör överlevnadsdräkter för olika behov. Tältdräkter för hemlösa, sovsäckar man kan gå i och jättevarma overaller för karga klimat.
Min idé med det här arbetet har varit att göra överlevnadsdräkter för sociala behov.
En social överlevnadsdräkt. Det är ungefär såhär långt jag har kommit.
Kanske behöver den som inte mår bra ett värmande skyddande skal. För när man känner sig som mest sårbar. Eller den som är blyg eller rädd. Kanske behöver den en överlevnadsdräkt? Den som är sjuk kan behöva en. Eller den som har sorg.

Jag läste nyss ut Ann Heberleins bok: "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Ann Heberlein har diagnos bipolär typ 2 (tidigare hette det manodepressiv). Boken är tung och mörk, men intelligent och intressant. Hon tar strid för livet. Jag får lära känna hennes familj, men också hennes innersta, mest ocensurerade tankar. En människa som är i ett maniskt skov kan inte censurera sig själv. Trots att jag blev ganska illa berörd av boken så gav den mig något. Hennes brutala ärlighet.

Innan dess läste jag: "Jag går bara ut en stund". Isobel Hadley Kamptz gör självbiografiska vackra skildringar av det tunga och svåra, uppslitande och förbittrande. Isobel och Erik är par i 30 års åldern och de har varit tillsammans sedan de var 17 år. De har alltid hållit ihop och deras kärlek har varit starkt som murbruk, men när de börjar försöka skaffa barn så kan de inte. De genomlider missfall och dödfödslar och deras förhållande blir mer och mer tärt och skört. Isobel får också svårt att förhålla sig till andras människors lycka och skriver om sin bitterhet och ilska, flyr in i otrohet och festnätter.

Jag tycker att båda de här böckerna har varit intressanta att fundera över. Jag vet ännu inte exakt hur det hänger ihop med mitt arbete men jag hoppas att det visar sig. För jag känner att det hör dit.

The end

Klicka för större bilder.

Jag gjorde ett projekt som handlade om hållbar utveckling, eller snarare Ohållbar utveckling. I Sverige handlar vi kläder för ca 44 miljarder kronor om året. Mot bakgrund av detta, samt tankar runt identitet och ursprung, formade jag min idé som kom att gå ut på att fylla upp mitt no-space på höjden och till bredden med kläder. Ett slags offerbål för ytligheten, kraven och de miljöförslitningar som materialismen föder.

Jag inspirerades av Miru Kims nakenhet och Lucy Ortas social aktivistiska kläddesign.

Jag döpte arbetet till Clothes to nature och det kändes som att jag kom ett steg närmare mitt ursprung genom det här projektet. Jag kom också ett steg närmare photoshop och det är ett program jag gladeligen vill använda mig av i framtiden.

Det är flera av er som redan har satt fingret på redovisningsdagarnas kvalitet och kvantitet så det gör jag inte här.

Jag var nöjd med min presentation och jag känner att jag växer för varje gång jag måste stå inför en grupp och prata, något som under hela lärarutbildningen ofta gett mig kalla fötter i fråga om vilket ansvar jag står inför i och med mitt yrkesval. Ansvaret att stå vid rodret även när jag har en dålig dag. Ansvaret att vara väl förberedd och ha god kännedom om mitt material. Ansvaret att stå i blickfånget av ca 30 elever och vara en ledarperson. Jag har alltid brottats med blyghet och scenskräck. Men jag övervinner de dragen hos mig själv bit för bit.
På plussidan av min presentation hamnar att jag tycker att jag var väl förberedd och fick ihop en snygg powerpoint. På minussidan hamnar nervositeten och "publikkontakten", som är avhängiga av varandra...

I en klassrumssituation inser jag hur oerhört viktigt det är att elever får öva sig i att förbereda och hålla i en presentation. Jag vet med mig att några av mina framtida elever kommer att böna och be om att få slippa stå och svettas med hjärtat i halsgropen framför klassen, men jag inser att jag gör dem en björntjänst om jag låter dem slippa.
Uppgiften tror jag skulle gå utmärkt att använda i skolan, både i högstadiet och gymnasiet. Eftersom det är ett visionsprojekt kan alla genomföra det och det gör det desto mer lustfyllt, tror jag, att inte behöva begränsa sig!

Det är så roligt att få ta del av er andras idéer, visioner och drömmar. Det här projektet har varit en rik källa till det, särskilt i basgruppen eftersom jag har kommit era processer närmast.

Karin

Kläder