We're rolling!

Sent i söndags natt transformerade sig min idé och jag kände mig äntligen inspirerad och peppad på mitt projekt. Förra onsdagen kändes det jättemotigt och jag kände mig oinspirerad och less på min plats och mina tankegångar, som jag tyckte hade hakat upp sig.

Nu ska jag försöka- utan att avslöja för mycket - att verbalisera hur mina tankar har gått.
Med början i urban gardening är jag nu framme vid KLÄDER.
När jag valde min plats gjorde jag det med övertygelse. Jag tyckte att det var perfekt med ett space som var format som ett rum och mina tankar gick genast till växthus. Jag tyckte om bilden av ett växthus inbyggt i ett brofäste mitt i en aktiv stadsmiljö med bilar, cyklelbana och fotgängare i ständig rörelse runt platsen. Jag inspirerades också utav Oryx and Crake av Margaret Atwood, dystopin som jag höll på att läsa då. Jag ville integrera det organiska i det urbana.

Efter att ha tagit reda på mer om urban gardening hittade jag alltifrån orginaserade odlingsprojekt i stadsmiljö på gång här i Göteborg, till sk. guerilla gardening där man planterar växter olovandes i lite no-space aktiga ställen i stadsmiljö som vägbrunnar eller refuger osv. Som ett statement. Det fanns massor av aktivitet runt det här området och det är väldigt i ropet just nu. Så då blev jag lite mätt på det. Det kändes inte lika angeläget för mig att också ge mig in i det och bara rapa upp information om det som redan sker. Så då började jag tänka på organiska strukturer. Kunde man göra något med det? En skulptur i mitt space kanske?
Så i söndags natt när jag gick igenom gamla minnessaker i lådor såddes ett frö om att vi människor ju ÄR organiska varelser, i urban miljö. Miru Kim hade lämnat ett avtryck hos mig och jag kom att tänka på kläder. Kläder är vad som ytterst skiljer oss människor från naturen. När vi är nakna är vi i vårat ursprungstillstånd. Så som vi föddes och så som vi är när lagren av kläder = image, skalas av. Jag och Z pratade förra helgen om att människan på sätt och vis är ett ganska dumt djur (eller för smart för sitt eget bästa) som lämnar sitt naturliga habitat. Som lämnar naturen mer och mer.
Så när jag satt där och log över alla fina minnen jag sparat, såg jag framför mig hur jag skulle kunna offra mina kläder i en stor jättehög som skulle fylla hela mitt space. För kläder är ganska oviktigt för mig. Har inte alltid varit det, men lets face it: Hur mycket är vi kläderna vi bär på kroppen? Hur mycket är vi våra materiella ting? Hur långt vill du definera dig själv, och andra - utifrån deras kläder? Och varför måste vi ha så satans MYCKET kläder? Förr i tiden hade vi en liten uppsättning slitstarka kläder som höll länge, som täckte basbehov och festligare tillfällen. Vi använde oss av naturmaterial och tillverkade kläder i liten skala. Nu är kläder ytterligare en av alla de saker som vi slänger bort och köper nytt i en enda grotesk kedja. Det kan inte ens kallas slit-och-släng-kultur när folk inte ens sliter ut sina kläder! Och vi har de vidriga modebloggarna som fotar sig själva i nya outfits varje dag 365 dagar om året. Tänk om alla bytte oufits varje dag? Ni kan ju tänka er vilka konsekvenser det skulle få på naturen... Det håller inte!
Det är detta jag vill visa med min klädhög. OCH att det i slutändan också handlar om viljan att anpassa sig till varje given tid och plats och de höga KRAV vi ålägger oss själva i och med detta.

Jag är medveten om att övergivna kläder kan sända signaler om hemlöshet, välgörenhet eller koncentrationsläger. Men det är å andra sidan inte min uppgift att bestämma vad någon annan ska uppleva vid åsynen av mitt space. Men jag vill gärna föra en diskussion om identitet, hållbar utveckling och krav.

Jag sitter med photoshop och klipper in bilder på kläder i mitt space. Jag genomförde installationen på plats också - tog en hel drös av mina kläder och la i en hög, men högen blev för liten. Det såg ut som någons krypin, någons portabla garderob. Och det är inte tanken. Så det är tur att man kan trixa med bilder ;)Bilder kommer i helgen.