Jahaa.. Var början man? När jag föddes antar jag. Det hände 1985, den 12:e December vid 9-snåret. Mamma vägde 100 kilo med mig så jag antar att det var skönt att bli av med jättemagen. Det blir mycket barndom här nu. Ja jag är ju inte så väldigt gammal..
Jag växte upp ganska Svenssonsvensson, i ett villaområde med en sån där lättsamt klingande adress. Smultronstigen 29. De andra gatorna där mina polare bodde hette andra gulliga saker som blåbärsvägen, kattfotsvägen osv.
Jag var ett bestämt och ganska lillgammalt barn som sa ifrån med stämma (skrek) om det var något jag inte höll med om. Men jag var jätteblyg för människor jag inte kände och rädd för att göra fel, ha sönder saker osv. Tyckte också om att berätta saker för andra(kanske därför jag nu blir lärare...). Ibland sånt som var sant och ibland helt fantasiska lögner som att jag kommit till Sverige i en korg på ett flygplan ifrån Afrika.
Min bror är 5 år äldre och han fick alltid rätta sig efter mig. Jag skulle jämt vara med överallt och störa han och hans kompisar när dom lekte med lego, transformers, bilar, spelade basket osv. Han har alltid funnits där för mig, tagit mig i försvar och låtit mig hållas. Det gör han än idag och för det älskar jag honom.
Något jag minns från barndomen var alla utflykter vi gjorde. Åkte till havet med fikakorg, till skogen med fikakorg, plockade svamp med fikakorg, åkte till mormor och morfar i Skåne på sommaren och farmor och farfar i dalarna till fjällstugan på vintern. Det är fina minnen.
När jag var 11 år hämtade mina föräldrar mig på fritids, jag minns det som igår. De betedde sig jättekonstigt, lät stressade på rösten, ömsom pratade dom med smeksamma ord. Nu ska vi först åka hem till din bror (han var 16 och hade precis flyttat till en egen lägenhet). Där ska vi prata lite och sen ska vi åka till Mc Donalds. Vi brukade aldrig käka på Mc Donalds så bara det visade att det var något lurt med alltihop.
Det vi skulle prata om var att dom skulle skilja sig. Och vilken jävla chock det var. Dom hade inte bråkat så jag hade hört dom en enda gång. Jag anade faktiskt ingenting. Pappa ska flytta ifrån huset och du och jag Karin bor kvar ett tag tills jag hittar en lägenhet, sa mamma. Min bror blev förbannad och sprang därifrån så vi fick köra runt och leta efter honom i bil runt i området där han bodde och alla grät och grälade i den vita forden.
Pappa flyttade ihop med en ny kvinna och första gången jag var där och hälsade på tyckte jag det var kul men hon visade sig inte vara klok i huvudet och hennes barn var också obehagliga så jag slutade åka dit och tappade kontakten med min far under en tid. Idag är han dock världens bästa farsa.
Nästa område jag och mamma bodde på hette LYCKORNA. Vilket namn. Min bror bodde också där ibland, emellan att han gick folkhögskolor och reste. Då vart vi trångbodda. Det var en tvåa så mamma sov i mitt rum.
Mina tydligaste minnen från lyckorna är min bästa kompis Sofias och mina promenader med hunden. Vi gick alltid till havet, som låg nära. Varje dag efter skolan. Så mycket som hände med oss under de åren. Mellan att vi var 11 tills vi var 15. Så många samtal under de promenaderna. Fråga chans, bli ihop, skvaller, första hånglet, familjehemligheter, skoltröttheten osv.
Jag gick estetisk bild i gymnasiet. En tid som präglades av att hänga i gäng, vara slacker, skaffa sig en "enhetlig stil" som i mitt fall betydde röd och vit-batikad kaftan,tunikor och tusen halsband, hår till höften och V-jeans (med egensydda kilar) och som för mina kompisar betydde för korta kostymbrallor, converse, bandtröja och liten skinnjacka (The Strokes och the Smiths var det som gällde för dom medan jag snöade in på 70-talet och reggae). Gymnasiet var att diskutera, agitera, vara rabiat feminist, sitta på café, kolla på timmar och åter timmar av film. Och måla. Min mamma bodde med en alkis så jag såg till att nästan aldrig vara hemma. Och alkisen pajjade mycket, men han var en skit så fler bokstäver får han inte.
Min bästa vän skulle till London efter gymnasiet så jag hängde på. London gjorde mig livrädd och dom andra två tjejerna var inte heller så sturska. Dessutom hade jag träffat en badboy musiker innan jag reste som var 10 år äldre och som jag var dödskär i och skrev kärleksbrev till. Så jag flyttade hem efter en månad. Det blev såklart inget med John eftersom han var en 28 årig player som inte hade något vett i skallen. Jag kom hem till mammas soffa och för att slippa det tog jag en termin i Uppsala med socialantropologi som jag körde eftersom jag skolkade jämnt. Hade ingen som helst studiemotivation.
Därefter stack jag till kalmar och gick ett folkhögskoleår på musiklinje. Det var jättekul. Och jättejobbigt. Folkhögskola är jättekul och jättejobbigt. Man är ständigt extrovert, dricker öl 4 gånger i veckan, lever extremt tätt inpå andra människor med allt vad det innebär av vem ska diska, vem är det som stjäl, svettlukt, dåliga vanor och olika TV-smak. Vi hade talrundor i klassen där folk satt och grät och led, och det var 1000 intriger hit och dit. Men vi var på turné i buss runt västkusten, satte upp en barnteater, ordnade temafester på måndagar, spexade och levde livet. Jag övervann min blyghet och min scenskräck och fick fina vänner som blev som en andra familj- så det var fantastiskt också.
Jag älskade människorna jag träffade där men ett år var nog för ett liv.
När folkhögskoleåret var slut flyttade jag till göteborg, sökte till lärarprogrammet och kom in. Orden om att jag skulle passa som lärare hade sjunkit in. Det var inget kall men jag tänkte att det skulle kunna passa min person.
Samma år som jag flyttade hit träffade jag Martin. Efter ett år flyttade vi ihop och skaffade katt. Efter ytterligare ett år blev vi särbos. Vi var tillsammans tills i somras. Det var en 3-årig stormig relation. Svår och fantastisk på samma gång. Det har lärt mig mycket. Om kärlek, om svek, om människor, om att leva tillsammans med någon, om uppbrott osv osv.
Lärarprogrammet och HDK har inneburit ett viktigt kapitel i mitt liv och det säger jag inte för att fjäska. De vännner jag fått, den mognad jag har genomgått och den person som har formats utifrån de här 4 åren, är en person jag tycker om att vara. Jag har landat mycket i livet och i mig själv de senaste.. hmm 3 åren.
Och nu står jag här. And loving it.
Ska bli kul att läsa era liv nu!
//Karin
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar