Exploring...

Först en makeover:















Och nu. Låt mig presentera: Aron.



Jag skrev i ett inlägg för ett tag sen att jag funderade på hur det skulle vara att gå in i en karaktär (något jag ibland gjort i min lärarroll för att bli modigare). Genom att förstärka något drag, skulle jag då kunna finna ett nytt tillstånd? Här handlar det också om att söka efter nya känslor - har ju sysslat med känslor i mitt tidigare tolkande av transit. Dessutom handlar det om att göra något extrovert. Mina filmer har jag gjort hemmavid, i lugn och ro. Det här gjorde jag utanför hemmet, i en kontext bland folk.

Att bli Aron gav mig en helt ny känsla. Ett nytt varande. Något jag framförallt upptäckte var att jag kände mig bekväm- på ett sätt som fick mig att inse att jag som tjej kan känna mig ganska obekväm ibland. Jag vill referera till begreppet "The gaze" här.

The Gaze
/.../ "One context in wich the relationship between male subject and female other is particularly exposed is in the operation of the gaze. The gaze is a particular way of looking: one that is detached, disspassionate and, at the same time powerful. The gaze contains wihin it a power/knowledge relation, that confers, through it's exercise, power to the gazer with respect to that wich is gazed upon. It's detachment implies that through it the gazer can come to some sort of truth about the nature of it's object.The gaze is a particularly important concept in the construction of the other because of it's objectification of that upon wich it looks and because of the assymetry of the power relation it contains. Foucalt describes how the known but unseen gaze can be used as a mechanism of discipline to for whom it's directed."

The Gaze är inte bara den manliga blicken som observerar och objektifierar kvinnor. The Gaze är också internaliserad hos kvinnor själva när vi "gör" kvinnligt genus. En kvinna som är van att bli observerad och objektifierad har också drag av att observera och bevaka sig själv...
Och det är detta som jag blev mer medveten om när jag nu "gjorde" manligt genus. Det var en befrielse att bli den där kaxiga grabben. Han som har ett "fuck off" till hands om det skulle behövas. Jag kände mig självsäker på ett nytt sätt.
Det var också lite utelämnande att gå omkring tillsammans med min kompis David, i hans 42:or till skor genom Haga och runt järntorget med omnejd... folk tittade. Kan det berott på att min könstillhörighet inte var uppenbar? Kanske jag bara upplevde det som att folk tittade...

Det här var i alla fall en obekant känsla och den bidrar till min upplevelse av transit.

På återseende //(K)Ar(i)on

Apropå temat konsekvenser...

... så såg jag Grizzly Man igår, en dokumentär av Werner Herzog.
Timothy Treadwell, en hårt arbetande miljövän, reste under tretton somrar till Alaska för att skydda och observera grizzlybjörnar. Med sig hade han sin videokamera. I slutet av den sista expeditionen blev han, och hans flickvän Amy Huguenard som var och hälsade på honom, dödade av en grizzlybjörn.

Timothy Treadwell är en passionerad-på-gränsen-till-galen man som är som ett barn tillsammans med djuren. Upprepningsvis gullar han med Grizzlybjörnarna, säger "Jag älskar dig" och "Tack för att du är min vän". Det är rörande samtidigt som det är besvärande att se. Han framstår för mig som en känslig man och en sjuk människa. Jag kan inte låta bli att ifrågasätta vad mänsklig natur är efter att ha sett dokumentären. Timothy ser sig som självutnämnd hjälte som lever sitt liv för djuren och är beredd att dö för dom, som han också uttalar gång på gång. Människornas värld ger han ingenting för säger han, den är falsk och korrumperad.

Herzog har vävt ihop klipp som Timothy Treadwell själv har filmat, intervjuer med rättsläkaren och med vänner till Timothy och hans familj. Vi får veta att det finns en ljudupptagning från när Timothy och hans flickvän Amy blir dödade, men Herzog berättar att han valt att inte ta med detta för att det är så fasansfullt.
Jag rekommenderar er att se den här dokumentären! Den är fascinerande, galen och vacker på samma gång.