När vi gavs temat konflikt för den här terminen kändes det lite tungt. Skulle jag bli tvungen att arbeta hela terminen med ett tema med negativ laddning? Lite så kändes det. Och nu i det här skedet har jag kommit till insikt om att ordet konflikt inte alls behöver bära på en negativ laddning. Efter seminarier och redovisningar har jag upplevt temat som något jag gärna tuggar på, känner dess olika smaker och spottar lite av det, sväljer lite av det.
Men nu då? Nu när vi har rört oss runt den didaktiska biten utav temat, talat om konflikter runt skolan (vilket kändes matnyttigt och bra och inte alls så tungrott som det först tedde sig i mina ögon). Ska jag nu vidga mitt perspektiv kring ordet konflikt? Ber du mig göra det skälver jag lite inför ordet igen. Det bli personligt inne i huvudet. Det blir konflikter kring mig, kring Självet. Gamla konflikter och aktuella. Konflikter knackar på från den förflutna tiden. Långa resor. Strider,kval, sorger, kärlek. Konflikter i nuet som jag kanske inte ens hunnit bearbeta, som jag är mitt uppe i. Det är inget som är unikt för mig. Konflikter har alla haft och alla lever med dem. Men ordet i sig för mig är stort, det vibrerar i marken under mina fötter.
Jag vet inte om jag varken vill eller kan blotta mig själv. Men jag vet heller inte om jag kan arbeta med det här temat utan att göra det - åtminstone lite grann. Eller mycket...
Jag funderar på att göra en installation. Att arbeta med föremål lockar, men det får inte bli clutter, en oförståelig ansamling grejer för betraktaren. Jag lutar annars åt att måla - stort och vitt och brett. Men i målningen ligger att välja abstraktionen versus konkretionen - och att kunna känna att jag lyckats med det uttryck jag valt.
Jag återkommer.
tisdag 21 april 2009
Konflikt: Serieteckning, redovisning och seminarie.
Konflikter kan ta sig så många olika skepnader. En inre konflikt där jaget står i centrum, en konflikt i en grupp eller en global konflikt. Då vi placerar oss i klassrumsmiljö kan konflikten vara av den inre sorten hos pedagogen eller eleven, den kan uppstå elever emellan, eller mellan pedagog och elev – i förhållande till kontexten eller utanför den.
Under seminariet med Lars-Åke Kernell tog jag fasta på vad han sa om att förvalta konflikter. Kernell menar på att konflikter inte är något vi ska vara rädda för i vår framtida yrkesroll. Tvärtom kommer därur ofta något bra. En ny riktning, en försoning, en lärdom - ett gräl som rensar luften. Vidare talade Kernell om hur konflikter uppstår mellan människor, i situationer där människor samspelar. I ett klassrum - javisst! Men likväl i ett äktenskap, en stark vänskap, en släkt. Han föreslog att vi i lärarrollen, när vi känner oss som mest förbryllade över konfliktens uppkomst - en spydig kommentar, någon som beter sig illa, ett rop på hjälp - så kan vi faktiskt tänka oss att det lika gärna kunde ha utspelat sig närmare oss själva. Hur skulle vi då ha reagerat? Reagera på samma sätt i din roll som pedagog säger Kernell - med besvikelse, en tillrättavisning, en hjälpande hand - vad det än må vara. Poängen är att mänskliga samspel skapar konflikter - och det är omöjligt att inte visa sina känslor när en konflikt uppstår. Som pedagog gäller det dock, som Kernell så stringent ger en hållpunkt - att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt.
Den konflikt jag valde att gestalta tror jag är vanlig i klassrummet. En pedagog som tar sig själv på lite för stort allvar. Som pressar en elev över hennes mognadsgräns, i någon mån säger något som är kränkande för integriteten eller identiteten hos eleven. Konflikten kan ha handlat om att pedagogen trodde att det rörde sig om en provokation och försökte bryta upp den, men det kan lika gärna ha rört sig om en situation som läraren trodde att eleven kunde hantera - att hamna i negativ fokus och kunna försvara sig eller ta emot kritik- när eleven i själva verket inte hängt med på uppgiften och därmed heller inte förstod kritiken, som dessutom doftade lite ironi - ett beteende som jag reagerar starkt på. Ironi hör inte hemma i en undervisningssituation.
Hursomhelst upplevde jag som observatör en konfliktfylld situation som det dessvärre inte finns någon enkel lösning till. Jag kan heller inte säga att jag själv i min framtida yrkesroll som lärare inte kommer att hamna i samma konflikt eller rent utav vara upphov till en liknande situation. Det kommer jag med största säkerhet att göra. Misstag begår alla. Men man får inte glömma bort att man kan be om ursäkt – och det räcker långt.
Min serie tecknade jag med blyerts i A4 format, jag färglade teckningarna med akvarell och slutligen använde jag svart tunn tusch till konturer och detaljer. Jag hade problem med att teckna människorna till en början. Jag fick kämpa med att träna på att teckna positioner, ansiktets olika vinklingar, miner. Till en början tyckte jag att det såg förskräckligt ut men så småningom blev jag varm i kläderna. Det var också ganska länge sedan jag tecknade innan jag började med serien. Jag fick lov att erkänna för mig själv att tecknandet är något man måste underhålla. Det är orealistiskt av mig att tro att jag efter nästan ett år utan pennan och blocket i hand ska kunna teckna som Da Vinci… Anatomiskt riktiga kroppar och ansikten med en rörlighet som går att förnimma.
Eftersom varje sida i serien var ganska stor valde jag att lägga sidorna mellan två större svarta papper som en tunn bok.
Jag är nöjd med resultatet och redovisningarna gav otroligt mycket positiva erfarenheter trots att en del av dem konflikter som togs upp var svåra och tunga.
Några konkreta konfliktlösningar gavs inte utav Kernell och vi var inte många som funderat över en lösning till upplevda konflikter – men det är sällan det finns några enkla svar. Huvudsaken är att vi reflekterar, agerar, drar lärdom och förvaltar.
Under seminariet med Lars-Åke Kernell tog jag fasta på vad han sa om att förvalta konflikter. Kernell menar på att konflikter inte är något vi ska vara rädda för i vår framtida yrkesroll. Tvärtom kommer därur ofta något bra. En ny riktning, en försoning, en lärdom - ett gräl som rensar luften. Vidare talade Kernell om hur konflikter uppstår mellan människor, i situationer där människor samspelar. I ett klassrum - javisst! Men likväl i ett äktenskap, en stark vänskap, en släkt. Han föreslog att vi i lärarrollen, när vi känner oss som mest förbryllade över konfliktens uppkomst - en spydig kommentar, någon som beter sig illa, ett rop på hjälp - så kan vi faktiskt tänka oss att det lika gärna kunde ha utspelat sig närmare oss själva. Hur skulle vi då ha reagerat? Reagera på samma sätt i din roll som pedagog säger Kernell - med besvikelse, en tillrättavisning, en hjälpande hand - vad det än må vara. Poängen är att mänskliga samspel skapar konflikter - och det är omöjligt att inte visa sina känslor när en konflikt uppstår. Som pedagog gäller det dock, som Kernell så stringent ger en hållpunkt - att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt.
Den konflikt jag valde att gestalta tror jag är vanlig i klassrummet. En pedagog som tar sig själv på lite för stort allvar. Som pressar en elev över hennes mognadsgräns, i någon mån säger något som är kränkande för integriteten eller identiteten hos eleven. Konflikten kan ha handlat om att pedagogen trodde att det rörde sig om en provokation och försökte bryta upp den, men det kan lika gärna ha rört sig om en situation som läraren trodde att eleven kunde hantera - att hamna i negativ fokus och kunna försvara sig eller ta emot kritik- när eleven i själva verket inte hängt med på uppgiften och därmed heller inte förstod kritiken, som dessutom doftade lite ironi - ett beteende som jag reagerar starkt på. Ironi hör inte hemma i en undervisningssituation.
Hursomhelst upplevde jag som observatör en konfliktfylld situation som det dessvärre inte finns någon enkel lösning till. Jag kan heller inte säga att jag själv i min framtida yrkesroll som lärare inte kommer att hamna i samma konflikt eller rent utav vara upphov till en liknande situation. Det kommer jag med största säkerhet att göra. Misstag begår alla. Men man får inte glömma bort att man kan be om ursäkt – och det räcker långt.
Min serie tecknade jag med blyerts i A4 format, jag färglade teckningarna med akvarell och slutligen använde jag svart tunn tusch till konturer och detaljer. Jag hade problem med att teckna människorna till en början. Jag fick kämpa med att träna på att teckna positioner, ansiktets olika vinklingar, miner. Till en början tyckte jag att det såg förskräckligt ut men så småningom blev jag varm i kläderna. Det var också ganska länge sedan jag tecknade innan jag började med serien. Jag fick lov att erkänna för mig själv att tecknandet är något man måste underhålla. Det är orealistiskt av mig att tro att jag efter nästan ett år utan pennan och blocket i hand ska kunna teckna som Da Vinci… Anatomiskt riktiga kroppar och ansikten med en rörlighet som går att förnimma.
Eftersom varje sida i serien var ganska stor valde jag att lägga sidorna mellan två större svarta papper som en tunn bok.
Jag är nöjd med resultatet och redovisningarna gav otroligt mycket positiva erfarenheter trots att en del av dem konflikter som togs upp var svåra och tunga.
Några konkreta konfliktlösningar gavs inte utav Kernell och vi var inte många som funderat över en lösning till upplevda konflikter – men det är sällan det finns några enkla svar. Huvudsaken är att vi reflekterar, agerar, drar lärdom och förvaltar.
fredag 16 januari 2009
Obligatoriskt blogginlägg 16/1
Interaktiv gestaltning
Redovisningarna av den interaktiva gestaltningen var väldigt spännande och engagerande att se. Jag är också väldigt nöjd med min grupps insats.
Vår process har genomgått många olika stadier och idéer. Vid det första mötet jag var delaktig i hade gruppen hunnit komma fram till en idé om att filma otäcka/fula/äckliga saker och spela vacker musik till och på så vis jobba med kontrasterande gränser. Denna idé vidareutvecklades till en idé om att ta fram kalejdoskop där olika gränsöverskridande bilder skulle dölja sig. Vi hade både idéer om att bygga stora kalejdoskop och att projicera animerade kalejdoskop. Från idén om kalejdoskop gick vi vidare till att prata om ett barnboksformat för våra idéer om att leka med det bisarra och fula men också det absurda och komiska - en barnbok för vuxna. Slutligen, och detta var innan juluppehållet, bestämde vi oss för att smälta samman de idéer vi gått igenom på något sätt. Vi kom överens om att skaffa fram ett råmaterial genom att var och en teckna och pröva att göra enklare animationer i monkeyjam - målsättningen var att göra en film som lekte med det bisarra, det absurda, det psykotiska eller det psykedeliska. En film som efterliknar en feberdröm.
När vi sedan träffades efter jullovet hade några av oss prövat att animera och ett låtförslag till filmen hade utkristalliserat sig, som vi kunde enas om att jobba med. Vi begav oss hem till Å och satte igång att animera kortfilmer som vi skulle klippa in. Jag tycker att arbetet gick väldigt smidigt och det fanns en entusiasm för idéer och infall som jag sällan har upplevt då jag arbetat i grupp tidigare. Min erfarenhet av grupparbete har ofta varit att många vill ha sin vilja igenom och att man därigenom "håller tillbaka" och processen blir trög. Vi har haft ett gott samarbete i fråga om att disponera tiden väl och alla har bjudit till. Måndag till fredag jobbade vi som djur med att animera kortfilmer i monkeyjam (ca 30 stycken blev det allt som allt och då kan man betänka att en av filmerna var 22 sekunder lång och tog lite drygt tre timmar att animera) och att lägga in dem i Moviemaker.
För att sammanfatta våra tankar under arbetets gång har de varit att skapa en film utan någon särskild dramaturgi. En feberdröm rör sig ute i hjärnans periferi och kan ta de mest absurda, skruvade vändningar (en döende leksaksgiraff, ryska dockor som öppnar sig själva och ställer sig i en rad, brunsvartvita kalejdoskop och myrkrig från TVapparaten, tyranner vi sett i media, bilder på mat, och bilder som vi inte kan koppla till något vi sett i verkligheten...Ofta upprepningar, hack i skivan så att säga...). Vi var ute efter en fragmentarisk känsla och detta uppstod också då vi inte tittade igenom filmen från början till slut särskilt många gånger under arbetets gång, utan la in filmer och stillbilder styckvis.
Resultatet då vi spelade upp filmen (med popcorn till biobesökarna för att förbereda de på en trevlig stund) lät visa sig. Skratt, grimasher, och fascination syntes och hördes. Utifrån de kommentarer om filmen vi fått i efterhand verkar vår publik ha tyckt att den kunde ha spunnit vidare i mer än 12 min. Vissa sa å andra sidan att 12 minuter var fullt tillräckligt för att få uppfattningen om att det inte fanns någon ände på filmen - vilket vi också velat skapa. Vi hade diskuterat mycket fram och tillbaka om vi skulle låtit den vara längre eller om vi skulle visat något mer monotont moment eller valt en annan musik. Men processen pågår fortfarande och jag ser filmen som en illustration av vår idé om att vilja tänja på vars och ens egna gränser för vilka bilder vi skulle använda oss av, längd på filmen, och en lek med synintryck och människans behov av att skapa en mening i det hon ser, även där det inte finns någon.
Jag har verkligen känt mig berikad av de andra gruppernas redovisningar vill jag tillägga. Tack alla för ett givande projekt runt gränser!
Skissboken
Nu till de bilder jag valt att presentera ur min skissbok. Skissboken har varit bra för mig, men jag har inte tyckt om den- och just därför har den varit bra! Jag kan ofta bli trött och frustrerad på mig själv pga. av tre personlighetsdrag hos mig som inte samverkar särskilt bra. Jag är konstnärligt lagd, jag är lat och jag är perfektionisk i mitt skapande. För mig har skissboken inneburit en utmaning i fråga om att ta mig tid och tvinga mig själv, och att släppa på perfektionen. Jag tänker fortsätta tvinga mig själv ur den handlingsförlamning jag drabbats av sedan jag lämnade estetiska programmet i gymnasiet. Och jag tänker banne mig börja måla igen.
De två första bilderna är självporträtt som handlar om att sätta gränser. Att ta mod till sig. Ibland om att vädja.Från början innehöll bilderna ingen text. De kom till när vi skulle lämna in boken och jag kollade igenom den. Texterna bara kom- jag tog en blyertspenna och skrev hårt och snabbt. Efter det så sa de mig så mycket mer. På den första bilden står: "Jag drar en gräns. Jag drar den här. Du respekterar mig inte". På bilden under står det: "Tänk på att jag är liten".
Tredje bilden är en japanskinspirerad erotisk teckning.
Den fjärde bilden handlar om hur kroppsidealen i vårat samhälle går stick i stäv med stressen, hetsen och den osunda mat som livsmedelsbranschen prackar på oss. Den handlar också om hur vi ser på skönhet. Vad är vackert och vad är fult och vem bestämmer det?
Den sista bilden leker med gränsen mellan dröm och verklighet. Det psykedeliska och medvetandets olika stadier tycker jag är fascinerande. Den här bilden är en euforisk sommardröm.
Jag vill tillägga att bilder med bättre upplösning kommer när jag har tillgång till min kamera som är på lagning. Dessa är endast ställföreträdande.
Redovisningarna av den interaktiva gestaltningen var väldigt spännande och engagerande att se. Jag är också väldigt nöjd med min grupps insats.
Vår process har genomgått många olika stadier och idéer. Vid det första mötet jag var delaktig i hade gruppen hunnit komma fram till en idé om att filma otäcka/fula/äckliga saker och spela vacker musik till och på så vis jobba med kontrasterande gränser. Denna idé vidareutvecklades till en idé om att ta fram kalejdoskop där olika gränsöverskridande bilder skulle dölja sig. Vi hade både idéer om att bygga stora kalejdoskop och att projicera animerade kalejdoskop. Från idén om kalejdoskop gick vi vidare till att prata om ett barnboksformat för våra idéer om att leka med det bisarra och fula men också det absurda och komiska - en barnbok för vuxna. Slutligen, och detta var innan juluppehållet, bestämde vi oss för att smälta samman de idéer vi gått igenom på något sätt. Vi kom överens om att skaffa fram ett råmaterial genom att var och en teckna och pröva att göra enklare animationer i monkeyjam - målsättningen var att göra en film som lekte med det bisarra, det absurda, det psykotiska eller det psykedeliska. En film som efterliknar en feberdröm.
När vi sedan träffades efter jullovet hade några av oss prövat att animera och ett låtförslag till filmen hade utkristalliserat sig, som vi kunde enas om att jobba med. Vi begav oss hem till Å och satte igång att animera kortfilmer som vi skulle klippa in. Jag tycker att arbetet gick väldigt smidigt och det fanns en entusiasm för idéer och infall som jag sällan har upplevt då jag arbetat i grupp tidigare. Min erfarenhet av grupparbete har ofta varit att många vill ha sin vilja igenom och att man därigenom "håller tillbaka" och processen blir trög. Vi har haft ett gott samarbete i fråga om att disponera tiden väl och alla har bjudit till. Måndag till fredag jobbade vi som djur med att animera kortfilmer i monkeyjam (ca 30 stycken blev det allt som allt och då kan man betänka att en av filmerna var 22 sekunder lång och tog lite drygt tre timmar att animera) och att lägga in dem i Moviemaker.
För att sammanfatta våra tankar under arbetets gång har de varit att skapa en film utan någon särskild dramaturgi. En feberdröm rör sig ute i hjärnans periferi och kan ta de mest absurda, skruvade vändningar (en döende leksaksgiraff, ryska dockor som öppnar sig själva och ställer sig i en rad, brunsvartvita kalejdoskop och myrkrig från TVapparaten, tyranner vi sett i media, bilder på mat, och bilder som vi inte kan koppla till något vi sett i verkligheten...Ofta upprepningar, hack i skivan så att säga...). Vi var ute efter en fragmentarisk känsla och detta uppstod också då vi inte tittade igenom filmen från början till slut särskilt många gånger under arbetets gång, utan la in filmer och stillbilder styckvis.
Resultatet då vi spelade upp filmen (med popcorn till biobesökarna för att förbereda de på en trevlig stund) lät visa sig. Skratt, grimasher, och fascination syntes och hördes. Utifrån de kommentarer om filmen vi fått i efterhand verkar vår publik ha tyckt att den kunde ha spunnit vidare i mer än 12 min. Vissa sa å andra sidan att 12 minuter var fullt tillräckligt för att få uppfattningen om att det inte fanns någon ände på filmen - vilket vi också velat skapa. Vi hade diskuterat mycket fram och tillbaka om vi skulle låtit den vara längre eller om vi skulle visat något mer monotont moment eller valt en annan musik. Men processen pågår fortfarande och jag ser filmen som en illustration av vår idé om att vilja tänja på vars och ens egna gränser för vilka bilder vi skulle använda oss av, längd på filmen, och en lek med synintryck och människans behov av att skapa en mening i det hon ser, även där det inte finns någon.
Jag har verkligen känt mig berikad av de andra gruppernas redovisningar vill jag tillägga. Tack alla för ett givande projekt runt gränser!
Skissboken
Nu till de bilder jag valt att presentera ur min skissbok. Skissboken har varit bra för mig, men jag har inte tyckt om den- och just därför har den varit bra! Jag kan ofta bli trött och frustrerad på mig själv pga. av tre personlighetsdrag hos mig som inte samverkar särskilt bra. Jag är konstnärligt lagd, jag är lat och jag är perfektionisk i mitt skapande. För mig har skissboken inneburit en utmaning i fråga om att ta mig tid och tvinga mig själv, och att släppa på perfektionen. Jag tänker fortsätta tvinga mig själv ur den handlingsförlamning jag drabbats av sedan jag lämnade estetiska programmet i gymnasiet. Och jag tänker banne mig börja måla igen.
De två första bilderna är självporträtt som handlar om att sätta gränser. Att ta mod till sig. Ibland om att vädja.Från början innehöll bilderna ingen text. De kom till när vi skulle lämna in boken och jag kollade igenom den. Texterna bara kom- jag tog en blyertspenna och skrev hårt och snabbt. Efter det så sa de mig så mycket mer. På den första bilden står: "Jag drar en gräns. Jag drar den här. Du respekterar mig inte". På bilden under står det: "Tänk på att jag är liten".
Tredje bilden är en japanskinspirerad erotisk teckning.
Den fjärde bilden handlar om hur kroppsidealen i vårat samhälle går stick i stäv med stressen, hetsen och den osunda mat som livsmedelsbranschen prackar på oss. Den handlar också om hur vi ser på skönhet. Vad är vackert och vad är fult och vem bestämmer det?
Den sista bilden leker med gränsen mellan dröm och verklighet. Det psykedeliska och medvetandets olika stadier tycker jag är fascinerande. Den här bilden är en euforisk sommardröm.
Jag vill tillägga att bilder med bättre upplösning kommer när jag har tillgång till min kamera som är på lagning. Dessa är endast ställföreträdande.
söndag 28 december 2008
Problem med bloggen... morr
Varför kan man inte skriva ett dokument i word och sedan klistra in det istället för att skapa inlägg i bloggen? Det här retar gallfeber på mig! Jag har suttit ett antal gånger framför datorn och försökt under julen. I kväll har jag suttit ett antal timmar... Nu är jag trött och less på det här.
Fredagen innan lovet skrev jag färdigt mitt inlägg i bloggen och så försvann det. Jag ville inte riskera att samma sak hände igen och nu accepterar inte bloggen mitt dokument. Någonting med HTML.. Kan någon hjälpa mig?
Fredagen innan lovet skrev jag färdigt mitt inlägg i bloggen och så försvann det. Jag ville inte riskera att samma sak hände igen och nu accepterar inte bloggen mitt dokument. Någonting med HTML.. Kan någon hjälpa mig?
fredag 19 december 2008
torsdag 18 december 2008
Vad hände med heta-linjen?
Igår kväll var jag inne i en gammal klassisk digital miljö. För oss som gick i 6-7 an när det började bli populärt med internet - och fick internet på skolan i samma veva- är det pinsam nostalgi att besöka ett chattforum. I 6-7 an satt vi på rasten och chattade i aftonbladets chatt eller i Passagen. Det mest spännande var att sitta några tjejer framför samma dator och chatta med en eller flera killar. Ibland ville jag inte vara med och chatta och då sa jag till de andra att: "det är ju ändå bara en fluga" (det är säkert). Ska sanningen sägas var jag mest ängslig för att vara inne på chattforumen för ibland blev det lite väl häftiga ordutbyten för mitt lilla huvud... Och så tyckte jag inte om att inte veta vem det var man pratade med - det kunde ju lika gärna vara nån äcklig gammal gubbe, och inte alls en söt 14 årig grabb.
Jag går in i passagens chatt den 17 december -08 och inser att det inte är mycket som har förändrats sedan för åtta- nio år sedan. Jag väljer ett forum som heter Amore och prövar att logga in som "Supersnygg", ett typiskt namn vi använde då i 6-7an. Jag får massor med förfrågningar om jag vill gå in i ett privat rum. Säkert tio killar kommer farande som flugor till gammal frukt: "Hur mår du? Hej Supersnygg! Tjena läget? Sugen? Hur har du haft det idag?" Osv. Jag blir trött och loggar ut. Jag loggar in i ett annat forum som Fredrik. Nästan ingen som vill mig något nu.. Däremot ser jag andra tjejer- även med neutrala tjejnamnsalias som blir mer eller mindre påhoppade med förfrågningar...
Jag inser att dessa chatforum först och främst används av folk som vill ha någon form av heta-linjenkonversationer. Jag har ingen aning om vad detta beror på.. kanske är det ingen som ringer heta-linjen längre. Heta-linjen kanske har stängt... Eftersom så många "sugna"och "nyfikna" och "busiga" samlas här..
Jag känner mig dum som är här under falsk identitet och kan inte med att ljuga - så jag loggar ut både fredrik och Supersnygg. Detta kändes bara väldigt pinsamt.
Idag har jag testat Betapet dvs. online-alfapet. Det var jättekul! C ringde och frågade om jag ville spela med henne så det gjorde vi! Det gick ju att chatta därinne också. Hit kommer jag gå igen :D Tveksamt om det här kan räknas som en virituell värld just..Men kul iallafall.
Jag går in i passagens chatt den 17 december -08 och inser att det inte är mycket som har förändrats sedan för åtta- nio år sedan. Jag väljer ett forum som heter Amore och prövar att logga in som "Supersnygg", ett typiskt namn vi använde då i 6-7an. Jag får massor med förfrågningar om jag vill gå in i ett privat rum. Säkert tio killar kommer farande som flugor till gammal frukt: "Hur mår du? Hej Supersnygg! Tjena läget? Sugen? Hur har du haft det idag?" Osv. Jag blir trött och loggar ut. Jag loggar in i ett annat forum som Fredrik. Nästan ingen som vill mig något nu.. Däremot ser jag andra tjejer- även med neutrala tjejnamnsalias som blir mer eller mindre påhoppade med förfrågningar...
Jag inser att dessa chatforum först och främst används av folk som vill ha någon form av heta-linjenkonversationer. Jag har ingen aning om vad detta beror på.. kanske är det ingen som ringer heta-linjen längre. Heta-linjen kanske har stängt... Eftersom så många "sugna"och "nyfikna" och "busiga" samlas här..
Jag känner mig dum som är här under falsk identitet och kan inte med att ljuga - så jag loggar ut både fredrik och Supersnygg. Detta kändes bara väldigt pinsamt.
Idag har jag testat Betapet dvs. online-alfapet. Det var jättekul! C ringde och frågade om jag ville spela med henne så det gjorde vi! Det gick ju att chatta därinne också. Hit kommer jag gå igen :D Tveksamt om det här kan räknas som en virituell värld just..Men kul iallafall.
tisdag 16 december 2008
Digitala miljöer
Denna vecka har vi i uppgift att besöka och utforska virituella världar. Ikväll har jag varit hemma hos M och vi laddade ner Second Life på hans dator. Jag skapade mig en karaktär som jag döpte till Insomnia Menna- hon är en cool tjej. Hon har knasiga färger påkläderna och en shysst mössa. Men WTF: När hon landar i den första världen som är någon slags grön ö med lite begyggelse- så syns hon inte! Där namnet står är det bara ett vitt moln som i och för sig går att förflytta men hur kul är det att vara ett intet? På födelsestället möter jag andra avatarer- några märkbart nya också -kanske klasskompisar? Insomnia frågar sig omkring om hjälp men får till svar att de andra också är nykomlingar. Vitt spöke på 2-nd life alltså.. ingen större hit. Mycket frustrerande. Knagglig engelska såhär i början dessutom: "Can you help me... ehhm.. transform into a real person cause right now I appear as somekind of a ghost"... Några förstår inte ens frågan: "Huh?"... Får jag till svar. Inte nog med att jag flyger omkring som någon slags dimma så fastar min gå-funktion på något slags autopilot och det vita molnen flyger iväg fort som fasen bort från all mänsklig interaktion och ut i ettbuskage långt åt helsike... Jag svär och gormar åt datorn och jag och M turas om med att försöka få stopp på skiten men det går ju inte. Till slut ger vi upp och loggar ut... Som vitt spöke.. Adieu
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)