Im wiped out

Jag skulle önska att jag hade kommit igång vid det här laget men allting går bara så långsamt. Den här tiden på året är alltid den svåraste för mig. Jag är konstant trött och vi pratar inte om den sedvanliga tröttheten, för alla är ju trötta nu. Nej, jag får ett onormalt stort sömnbehov. Och det är inte frivilligt som jag sover så mycket. Det är tvunget. Det är som om jag halvsover all min vakna tid. Om jag tar powernaps så hjälper det men jag kan verkligen inte koncentrera mig. Jag har noll energi och känner mig låg och ur form.

Det här kanske är en bra utgångspunkt för arbetet i och för sig.
Min referens till det förra projektet, Lucy Orta (www.studio-orta.com/), gör överlevnadsdräkter för olika behov. Tältdräkter för hemlösa, sovsäckar man kan gå i och jättevarma overaller för karga klimat.
Min idé med det här arbetet har varit att göra överlevnadsdräkter för sociala behov.
En social överlevnadsdräkt. Det är ungefär såhär långt jag har kommit.
Kanske behöver den som inte mår bra ett värmande skyddande skal. För när man känner sig som mest sårbar. Eller den som är blyg eller rädd. Kanske behöver den en överlevnadsdräkt? Den som är sjuk kan behöva en. Eller den som har sorg.

Jag läste nyss ut Ann Heberleins bok: "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Ann Heberlein har diagnos bipolär typ 2 (tidigare hette det manodepressiv). Boken är tung och mörk, men intelligent och intressant. Hon tar strid för livet. Jag får lära känna hennes familj, men också hennes innersta, mest ocensurerade tankar. En människa som är i ett maniskt skov kan inte censurera sig själv. Trots att jag blev ganska illa berörd av boken så gav den mig något. Hennes brutala ärlighet.

Innan dess läste jag: "Jag går bara ut en stund". Isobel Hadley Kamptz gör självbiografiska vackra skildringar av det tunga och svåra, uppslitande och förbittrande. Isobel och Erik är par i 30 års åldern och de har varit tillsammans sedan de var 17 år. De har alltid hållit ihop och deras kärlek har varit starkt som murbruk, men när de börjar försöka skaffa barn så kan de inte. De genomlider missfall och dödfödslar och deras förhållande blir mer och mer tärt och skört. Isobel får också svårt att förhålla sig till andras människors lycka och skriver om sin bitterhet och ilska, flyr in i otrohet och festnätter.

Jag tycker att båda de här böckerna har varit intressanta att fundera över. Jag vet ännu inte exakt hur det hänger ihop med mitt arbete men jag hoppas att det visar sig. För jag känner att det hör dit.

The end

Klicka för större bilder.

Jag gjorde ett projekt som handlade om hållbar utveckling, eller snarare Ohållbar utveckling. I Sverige handlar vi kläder för ca 44 miljarder kronor om året. Mot bakgrund av detta, samt tankar runt identitet och ursprung, formade jag min idé som kom att gå ut på att fylla upp mitt no-space på höjden och till bredden med kläder. Ett slags offerbål för ytligheten, kraven och de miljöförslitningar som materialismen föder.

Jag inspirerades av Miru Kims nakenhet och Lucy Ortas social aktivistiska kläddesign.

Jag döpte arbetet till Clothes to nature och det kändes som att jag kom ett steg närmare mitt ursprung genom det här projektet. Jag kom också ett steg närmare photoshop och det är ett program jag gladeligen vill använda mig av i framtiden.

Det är flera av er som redan har satt fingret på redovisningsdagarnas kvalitet och kvantitet så det gör jag inte här.

Jag var nöjd med min presentation och jag känner att jag växer för varje gång jag måste stå inför en grupp och prata, något som under hela lärarutbildningen ofta gett mig kalla fötter i fråga om vilket ansvar jag står inför i och med mitt yrkesval. Ansvaret att stå vid rodret även när jag har en dålig dag. Ansvaret att vara väl förberedd och ha god kännedom om mitt material. Ansvaret att stå i blickfånget av ca 30 elever och vara en ledarperson. Jag har alltid brottats med blyghet och scenskräck. Men jag övervinner de dragen hos mig själv bit för bit.
På plussidan av min presentation hamnar att jag tycker att jag var väl förberedd och fick ihop en snygg powerpoint. På minussidan hamnar nervositeten och "publikkontakten", som är avhängiga av varandra...

I en klassrumssituation inser jag hur oerhört viktigt det är att elever får öva sig i att förbereda och hålla i en presentation. Jag vet med mig att några av mina framtida elever kommer att böna och be om att få slippa stå och svettas med hjärtat i halsgropen framför klassen, men jag inser att jag gör dem en björntjänst om jag låter dem slippa.
Uppgiften tror jag skulle gå utmärkt att använda i skolan, både i högstadiet och gymnasiet. Eftersom det är ett visionsprojekt kan alla genomföra det och det gör det desto mer lustfyllt, tror jag, att inte behöva begränsa sig!

Det är så roligt att få ta del av er andras idéer, visioner och drömmar. Det här projektet har varit en rik källa till det, särskilt i basgruppen eftersom jag har kommit era processer närmast.

Karin

Kläder

We're rolling!

Sent i söndags natt transformerade sig min idé och jag kände mig äntligen inspirerad och peppad på mitt projekt. Förra onsdagen kändes det jättemotigt och jag kände mig oinspirerad och less på min plats och mina tankegångar, som jag tyckte hade hakat upp sig.

Nu ska jag försöka- utan att avslöja för mycket - att verbalisera hur mina tankar har gått.
Med början i urban gardening är jag nu framme vid KLÄDER.
När jag valde min plats gjorde jag det med övertygelse. Jag tyckte att det var perfekt med ett space som var format som ett rum och mina tankar gick genast till växthus. Jag tyckte om bilden av ett växthus inbyggt i ett brofäste mitt i en aktiv stadsmiljö med bilar, cyklelbana och fotgängare i ständig rörelse runt platsen. Jag inspirerades också utav Oryx and Crake av Margaret Atwood, dystopin som jag höll på att läsa då. Jag ville integrera det organiska i det urbana.

Efter att ha tagit reda på mer om urban gardening hittade jag alltifrån orginaserade odlingsprojekt i stadsmiljö på gång här i Göteborg, till sk. guerilla gardening där man planterar växter olovandes i lite no-space aktiga ställen i stadsmiljö som vägbrunnar eller refuger osv. Som ett statement. Det fanns massor av aktivitet runt det här området och det är väldigt i ropet just nu. Så då blev jag lite mätt på det. Det kändes inte lika angeläget för mig att också ge mig in i det och bara rapa upp information om det som redan sker. Så då började jag tänka på organiska strukturer. Kunde man göra något med det? En skulptur i mitt space kanske?
Så i söndags natt när jag gick igenom gamla minnessaker i lådor såddes ett frö om att vi människor ju ÄR organiska varelser, i urban miljö. Miru Kim hade lämnat ett avtryck hos mig och jag kom att tänka på kläder. Kläder är vad som ytterst skiljer oss människor från naturen. När vi är nakna är vi i vårat ursprungstillstånd. Så som vi föddes och så som vi är när lagren av kläder = image, skalas av. Jag och Z pratade förra helgen om att människan på sätt och vis är ett ganska dumt djur (eller för smart för sitt eget bästa) som lämnar sitt naturliga habitat. Som lämnar naturen mer och mer.
Så när jag satt där och log över alla fina minnen jag sparat, såg jag framför mig hur jag skulle kunna offra mina kläder i en stor jättehög som skulle fylla hela mitt space. För kläder är ganska oviktigt för mig. Har inte alltid varit det, men lets face it: Hur mycket är vi kläderna vi bär på kroppen? Hur mycket är vi våra materiella ting? Hur långt vill du definera dig själv, och andra - utifrån deras kläder? Och varför måste vi ha så satans MYCKET kläder? Förr i tiden hade vi en liten uppsättning slitstarka kläder som höll länge, som täckte basbehov och festligare tillfällen. Vi använde oss av naturmaterial och tillverkade kläder i liten skala. Nu är kläder ytterligare en av alla de saker som vi slänger bort och köper nytt i en enda grotesk kedja. Det kan inte ens kallas slit-och-släng-kultur när folk inte ens sliter ut sina kläder! Och vi har de vidriga modebloggarna som fotar sig själva i nya outfits varje dag 365 dagar om året. Tänk om alla bytte oufits varje dag? Ni kan ju tänka er vilka konsekvenser det skulle få på naturen... Det håller inte!
Det är detta jag vill visa med min klädhög. OCH att det i slutändan också handlar om viljan att anpassa sig till varje given tid och plats och de höga KRAV vi ålägger oss själva i och med detta.

Jag är medveten om att övergivna kläder kan sända signaler om hemlöshet, välgörenhet eller koncentrationsläger. Men det är å andra sidan inte min uppgift att bestämma vad någon annan ska uppleva vid åsynen av mitt space. Men jag vill gärna föra en diskussion om identitet, hållbar utveckling och krav.

Jag sitter med photoshop och klipper in bilder på kläder i mitt space. Jag genomförde installationen på plats också - tog en hel drös av mina kläder och la i en hög, men högen blev för liten. Det såg ut som någons krypin, någons portabla garderob. Och det är inte tanken. Så det är tur att man kan trixa med bilder ;)Bilder kommer i helgen.

Utmaning/ Challenge.

I onsdags sa jag till min grupp att jag har tappat gnistan lite. Jag har inte varit bekväm med att vara på min plats och jag har tyckt att den vision jag hade för platsen, att odla där - redan är gjort utav andra (inte på platsen förstås men i andra miljöer), kolla mina urban gardening/guerilla gardening länkar, och att det de människorna gör är mer hardcore än vad jag skulle kunna åstadkomma. Det kändes lite futtigt och oinspirerat. Men det var skönt att kunna säga detta och få vara helt ärlig med att det inte känns bra. Skönt att slippa låtsas att man är inspirerad om man inte är det. Vi kom överens om att jag istället skulle lägga min koncentration på tekniska bitar som photoshop och att åka till botaniska trädgården. Till exempel.

Handledningen ledde till att fler än jag fick tänka om lite. H fick ,lite att bita i också. C hade byggt en modell av sin plats i skulptursalen, och kände att hon inte ville avslöja vad det var hon skulle göra, eftersom det ibland kan göra att man ratar en idé för tidigt. Överlag tyckte jag att det var ett bra seminarium. Måndag tisdag är nu hårt jobb som gäller.

The time has come for making things happen, and this is what made me tell my group this wednesday, I felt discouraged. And as it turned out, I wasn´t the only one who had to rethink things a bit. But that's a good thing. That means we're not standing still. Anna, sorry I didn't have time to stay and listen to what you had to say. Hope the project is working out good for you ;)
Now its hard work monday to tuesday awaiting.

This picture I found when I was searching for "organic structure", because I started thinking, maybe I should work with something more than real plants. We'll see.



Good luck to you everyone!

Space out

I think I will write this in english. At the last seminaire I told my group about the failure with the lights. I was planning to use lightthread (like the ones you hang in the christmastree) to set borders for my chosen space. The electricity didn't quite work with me unfortunately.

What I like about my space the most is that it's already bordered. It is much like a room under the bridge there and this weekend I'm thinking about taking a fikapaus (coffebreak) or a glass of wine there with my friend who is visiting me friday to sunday. I wonder what Sofia will say bout it?

We talked a little bit on how to border our sites in the group on wednesday. A used flour, C used read cloth and C used what the surronding had to offer with stones, trash etc. I thought A was right on the spot for the numerous ways of bordering the site when she suggested cats! Imagine hundreds of cats standing in line around your space - wouldn't it be marvellous?! I'm sure my chosen space would be amazing if I filled it with cats (I have one to start out with)! Well, jokes aside - I'm just saying oppertunitys are endless and I like the surreal notion about that idea. A space can be anything. A room can become any kind of environment.


/>


I found a websight called weburbanist.com ,looking for pictures for inspiration to my project. There are actually ppl who does illegal actions in urban environment by seeding useful plants where you thought nothing could grow. I think it's great! I just wonder why it's not done everywhere possible - without it having to be concidered illegal, cause that's just redicullous.



That's all for now! Catch you later