Skuptural identitet

Jag Du Vi.

Dag 1.
Tisdagen den 23:e September var första dagen på workshopen. Trädövningen, tejprutor i aulan, självporträtt med ord och föremål, och hitta på en slogan i de grupper som bildades av vägarna mellan Jag-rutorna.

När vi tejpade ville jag utmana mig själv lite. Vanligtvis hade jag inte tagit upp något stort område, jag tycker inte om att ta för mycket plats utan brukar vilja vara LAGOM. Men något fick mig att vilja gå emot mig själv. Så jag tog ett stort jäkla område nästan i mitten av rummet och tejpade med min vita tejp. Det dröjde inte lång stund förren det kom lite kommentarer som: "oj, vems är den stooora rutan?", eller "här tar man upp resten av rummet ja". Det var tufft att stå emot... Jag skämdes lite, men jag hade ju utmanat mig själv. Det visste ju ingen annan..

Jag hade inga svårigheter att associera till ordet jag, men mina associationer hade inget med mig som person att göra, utan om självet - som företeelse. När vi skulle välja ett ord ur trädet som skulle vara en del av jag-rutan och självporträttet valde jag dock någon annans ord: upp och ner. De ord jag la till var: styrka och öppna. Som föremål valde jag en kork med många små håligheter som jag tyckte om för att den berättade en historia för mig, och en fin röd och blank kalmartrissa. Kalmartrissan var en fin form men den var också symbolisk för hur tanken kan gå i spinn hos mig.

Där tejpvägarna möttes bildades det grupper av igenkänning och samförstånd. Vi hade ett givande samtal i gruppen och vi valde ordet öppna. Jag tyckte att vår redovisning blev fin. Först hade vi tänkt att gå bort med ryggarna mot varandra, men vi gick istället ut ur cirkeln och tittade på varandra. Så vi...öppnade. Jag tyckte att det var en väldigt givande workshop - dels för att den triggade ett lustfyllt och ganska kravlöst skapande och dels för att den tycks ha verkat harmoniserande på gruppdynamiken.

Jag började bygga min skulptur på eftermiddagen och jobbade med ordet upp och ner.

Dag 2.
Jag var jätteförkyld och hade lite feber, men jag åkte ändå till skolan för att jobba med skulpturen. Jag stannade till sju-snåret med L och A och blev nöjd med resultatet. Jag jobbade med en grund i skumgummi och på den byggde jag en form i svart som upprepade sig. Den första formen var en svart skena i stål av något slag och bredvid den växte en likadan form fram fast i ståltråd som jag klädde med svart tejp. Kalmartrissan integrerade jag genom att nagla fast den i skumgummin med en galge. Jag började nästla in jojjon i svårigheter- i form av plast- och glasflisor som jag fäste runt om i skumgummit. Under processen bytte jag till mitt andra ord styrka. Jag tyckte att en sinnebild för styrka hade vuxit fram. Jag höll på länge med grunden, men när jag kände att jag hade fastnat så flyttade jag in den mer mot mitten och började bygga ut den, med ett stormigt hav och en del strapatser. Jag ville skapa känslan av det självanalytiska tillståndet när man ser bilder i huvudet på vad som komma skall, hur man ska lyckas tackla något eller hur man rannsakar sig själv. När jag hade byggt färdigt sinnebilden (bokstavligt talat) tyckte jag inte att den lyckades förmedla den rätta känslan riktigt. Jag la till ett tittskåp till mitt verk och helt plötsligt befann jag mig faktiskt i mitt eget huvud.

Drömtydning och det psykologiska fascinerar mig mycket.
Därför tog jag det som en sann komplimang när mina lärare tyckte att min skulptur var målerisk som de gamla mästarna och att något i den påminde om Dalí - en galen man som verkar ha varit allt annat än en sympatisk figur- men som jag sedan länge beundrar för sin förmåga att fånga det surrealistiska och skapa bilder över det ogreppbara i människans natur.

Dag 3 och 4.
Jag var sjuk på torsdagen och hade tid på vårdcentralen så jag kunde inte komma till skolan. Jag var ledsen över att jag missade många av redovisningarna.

På fredagen åkte jag in till skolan och hann i alla fall se några av redovisningarna. Jag tycker att den här workshopen har mynnat i väldigt fina saker, både konstnärligt och socialt, i klassen.
Det kändes kravlöst att bygga skulpturer i sopor eftersom det räknas som någonting fult och förbrukat. Det förgängliga finner jag vackert och jag tror att resultatet hade blivit ett helt annat om vi fått jobba i mer konstbetonade material. Sopor är definitivt något jag vill att mina framtida elever ska få experimentera med. Det är en outsinlig källa till material och en utmaning att ta sig an att förvandla eftersom vi ser det som skit, rester, överblivet eller oanvändbart.
Devisen: "One man's trash is another man's treasure" fick nya dimensioner denna vecka.

Jag-rutorna dras upp i aulan:
















Det gemensamma trädet som vi fick välja ord ur:















Vi samlas runt en jag-ruta:
















Mina ord och föremål i jag-rutan:















Min skulptur:

Det obligatoriska inlägget

Jag skulle ha skrivit det här blogginlägget i fredags men tiden åts upp…

Projektet med det offentliga rummet är nu avslutat. I fredags hade vi redovisning och jag tyckte att det gick bra. Det var roligt att se de andras presentationer också. Det var en hel del fina grejer som har växt fram under den här veckan!

Jag tycker att det har varit en givande vecka, med Anna Carlssons performance inslag och med projektet. Vi har haft ett gott samarbete i vår basgrupp och vi har hjälpt varandra att spåna, rigga upp och peppa. Jag tycker att det har varit lärorikt att jobba konstnärligt i grupp. Jag tror att det är nyttigt att ha gruppen att bolla med. Det känns också som att vi har kunnat sporra varandra till att våga lite mer än om man skulle varit ensam in action. Min egen insats är jag nöjd med. Såhär i efterhand känner jag att jag borde tagit en dag till att observera. Jag skulle ha gjort det på håll, men det hade varit spännande att se om folk stannade upp. Jag skulle förskökt iaktta några reaktioner och kanske skulle jag också ha vågat mig på att interagera med någon kring mitt verk. Det hade jag ju kunnat göra utan att avslöja min egen inblandning...

Det blev i allafall min banderollideé som jag beslutade mig för att jobba med.

Jag ville få ut ett kärleksbudskap, ett slags manifest, på en banderoll som skulle vara placerad på en organisk plats. Tyg i sig känns också organiskt och rörligt, vilket jag gillar. Så jag valde ett träd i Hagaparken där jag hängde en tygflagga lika lång som jag (1,70 någonting) med dessa ord skrivna:

Som ett sätt att påverka någon, väcka en tanke, få någon att le åt hur små vi människor är, men så väldigt stora ändå, skulle jag ge er ord som

Förlåtelse. Förlåt någon, säg förlåt, ta emot ett förlåt. Att förlåta är att älska. Älska, älska mer, försök älska alla. Försök att lägga kärlek i allt du gör. Respektera dig själv och allt levande. Säg tack till det minsta och det största. Var stilla en stund om dagen, var i stillhet denna stund. Tänk på att ett möte kan vara så många olika saker. Möten mellan älskande eller vänner, möte med en främling. Men varje främling är också en medmänniska. Alldeles nu har du och jag mötts. Jag som skrev den här texten. Vem är jag? Jag är en annan du. --In Lakesh-

Dags att avrunda nu. Min tanke om det sekulariserade Sverige där somliga människor finner det religiösa överflödigt, naivt- lite löjligt nästan- gjorde att jag ville använda stora ord på min banderoll. Jag ville jobba med det som är heligt, men också allmänt.

Det är lätt att ironisera över ord som kärlek och förlåtelse och just därför ville jag jobba med det. Det var en utmaning för mig själv att våga stå där med de här orden. Inför gruppen och inför mig själv. Det blev en utmaning att övervinna rädslan för att framstå som pretentiös, flummig eller löjlig. Jag ville dock inte stå bredvid flaggan på platsen eller gå på människor om det här. Jag tyckte att banderollen gjorde sig bättre utan min inblandning och jag ville att människor som såg den skulle ta in orden så som de själva ville och ta dem med sig eller lämna kvar de där på platsen. Diskutera eler behålla för sig själva.

Jag tror att det skulle vara fantastiskt att låta ungdomar göra ett sådant här projekt, och jag tror att behovet av att sätta sitt avtryck, vara med och påverka vad som utspelar sig och vad som syns i det offentliga rummet, är stort hos unga människor. Därför är den här erfarenheten något jag gärna tar med mig i min blivande lärarroll.

Hej!

Testing testing..

Nu har det offentliga rummet-projektet börjat. När vi fick den här uppgiften presenterad: ”Vad vill du förändra?”, kunde jag tänka på en massa saker som jag tycker man borde ändra på. Men jag har blivit lite allergisk mot det politiska. Jag känner bara att det är krävande och ansträngande att hålla på att protestera mot saker för jämnan (för så har det varit, sådana kretsar har jag umgåtts i). Och jag tycker heller inte att utdelning ges i relation till den enorma energi som går åt till att vara arg. Det var lite lustigt också, när vår pil hamnade på området kring handels och pratet om att rikta in sig på maktstrukturer och klassklyftor, började surra. Min tanke gled också åt det hållet, men jag vill inte gå in där och röra. Jag har ingen som helst lust att rikta in mig på orättvisor med det här projektet. Jag blev trött bara av att tänka så.

Två idéer kom till mig när jag satt där i aulan. Det ena var: föremål som fjättrar oss. Och det andra var banderoller. Med föremål som fjättrar hade jag tänkt samla olika människors föremål som de själva tycker fjättrar dem, håller de fångna, nere, åtstramade. Jag har pratat med några kompisar, men vi har inte kunnat få våra scheman att matcha. Jag tänkte använda mig utav kompisar för att vara säker på ett deltagande. Jag har funderat på ifall man kunde fråga människor, förbipasserande ifall de kan tänka sig att komma tillbaka till mig senare eller nästa dag med sina föremål. Men det skulle kräva att jag vågar gå på människor och fråga dem. Inte säker på om jag vågar det...

Banderolltanken handlar om att jag tycker om graffiti (målar dock inte själv). Eftersom graffiti är förbjudet och jag inte har någon lust att åka fast för skadegörelse kom jag att tänka på en bild från Cuba jag såg en gång där folk hängt ut banderoller från sina fönster. Ett tyg med ett budskap på är inte permanent och den tanken gillar jag också på något sätt. Jag vill inte att mina idéer ska vara permanenta, huggna i sten eller rödmålade på min bakgård. Och det budskap jag vill ut med är inget jag vill banka in i folks huvuden heller. Jag vill skriva något fint på en banderoll och jag vill placera den ute i naturen. Eller kanske i urban miljö.. Får fundera på det här nu...