Det obligatoriska inlägget

Jag skulle ha skrivit det här blogginlägget i fredags men tiden åts upp…

Projektet med det offentliga rummet är nu avslutat. I fredags hade vi redovisning och jag tyckte att det gick bra. Det var roligt att se de andras presentationer också. Det var en hel del fina grejer som har växt fram under den här veckan!

Jag tycker att det har varit en givande vecka, med Anna Carlssons performance inslag och med projektet. Vi har haft ett gott samarbete i vår basgrupp och vi har hjälpt varandra att spåna, rigga upp och peppa. Jag tycker att det har varit lärorikt att jobba konstnärligt i grupp. Jag tror att det är nyttigt att ha gruppen att bolla med. Det känns också som att vi har kunnat sporra varandra till att våga lite mer än om man skulle varit ensam in action. Min egen insats är jag nöjd med. Såhär i efterhand känner jag att jag borde tagit en dag till att observera. Jag skulle ha gjort det på håll, men det hade varit spännande att se om folk stannade upp. Jag skulle förskökt iaktta några reaktioner och kanske skulle jag också ha vågat mig på att interagera med någon kring mitt verk. Det hade jag ju kunnat göra utan att avslöja min egen inblandning...

Det blev i allafall min banderollideé som jag beslutade mig för att jobba med.

Jag ville få ut ett kärleksbudskap, ett slags manifest, på en banderoll som skulle vara placerad på en organisk plats. Tyg i sig känns också organiskt och rörligt, vilket jag gillar. Så jag valde ett träd i Hagaparken där jag hängde en tygflagga lika lång som jag (1,70 någonting) med dessa ord skrivna:

Som ett sätt att påverka någon, väcka en tanke, få någon att le åt hur små vi människor är, men så väldigt stora ändå, skulle jag ge er ord som

Förlåtelse. Förlåt någon, säg förlåt, ta emot ett förlåt. Att förlåta är att älska. Älska, älska mer, försök älska alla. Försök att lägga kärlek i allt du gör. Respektera dig själv och allt levande. Säg tack till det minsta och det största. Var stilla en stund om dagen, var i stillhet denna stund. Tänk på att ett möte kan vara så många olika saker. Möten mellan älskande eller vänner, möte med en främling. Men varje främling är också en medmänniska. Alldeles nu har du och jag mötts. Jag som skrev den här texten. Vem är jag? Jag är en annan du. --In Lakesh-

Dags att avrunda nu. Min tanke om det sekulariserade Sverige där somliga människor finner det religiösa överflödigt, naivt- lite löjligt nästan- gjorde att jag ville använda stora ord på min banderoll. Jag ville jobba med det som är heligt, men också allmänt.

Det är lätt att ironisera över ord som kärlek och förlåtelse och just därför ville jag jobba med det. Det var en utmaning för mig själv att våga stå där med de här orden. Inför gruppen och inför mig själv. Det blev en utmaning att övervinna rädslan för att framstå som pretentiös, flummig eller löjlig. Jag ville dock inte stå bredvid flaggan på platsen eller gå på människor om det här. Jag tyckte att banderollen gjorde sig bättre utan min inblandning och jag ville att människor som såg den skulle ta in orden så som de själva ville och ta dem med sig eller lämna kvar de där på platsen. Diskutera eler behålla för sig själva.

Jag tror att det skulle vara fantastiskt att låta ungdomar göra ett sådant här projekt, och jag tror att behovet av att sätta sitt avtryck, vara med och påverka vad som utspelar sig och vad som syns i det offentliga rummet, är stort hos unga människor. Därför är den här erfarenheten något jag gärna tar med mig i min blivande lärarroll.