Skuptural identitet

Jag Du Vi.

Dag 1.
Tisdagen den 23:e September var första dagen på workshopen. Trädövningen, tejprutor i aulan, självporträtt med ord och föremål, och hitta på en slogan i de grupper som bildades av vägarna mellan Jag-rutorna.

När vi tejpade ville jag utmana mig själv lite. Vanligtvis hade jag inte tagit upp något stort område, jag tycker inte om att ta för mycket plats utan brukar vilja vara LAGOM. Men något fick mig att vilja gå emot mig själv. Så jag tog ett stort jäkla område nästan i mitten av rummet och tejpade med min vita tejp. Det dröjde inte lång stund förren det kom lite kommentarer som: "oj, vems är den stooora rutan?", eller "här tar man upp resten av rummet ja". Det var tufft att stå emot... Jag skämdes lite, men jag hade ju utmanat mig själv. Det visste ju ingen annan..

Jag hade inga svårigheter att associera till ordet jag, men mina associationer hade inget med mig som person att göra, utan om självet - som företeelse. När vi skulle välja ett ord ur trädet som skulle vara en del av jag-rutan och självporträttet valde jag dock någon annans ord: upp och ner. De ord jag la till var: styrka och öppna. Som föremål valde jag en kork med många små håligheter som jag tyckte om för att den berättade en historia för mig, och en fin röd och blank kalmartrissa. Kalmartrissan var en fin form men den var också symbolisk för hur tanken kan gå i spinn hos mig.

Där tejpvägarna möttes bildades det grupper av igenkänning och samförstånd. Vi hade ett givande samtal i gruppen och vi valde ordet öppna. Jag tyckte att vår redovisning blev fin. Först hade vi tänkt att gå bort med ryggarna mot varandra, men vi gick istället ut ur cirkeln och tittade på varandra. Så vi...öppnade. Jag tyckte att det var en väldigt givande workshop - dels för att den triggade ett lustfyllt och ganska kravlöst skapande och dels för att den tycks ha verkat harmoniserande på gruppdynamiken.

Jag började bygga min skulptur på eftermiddagen och jobbade med ordet upp och ner.

Dag 2.
Jag var jätteförkyld och hade lite feber, men jag åkte ändå till skolan för att jobba med skulpturen. Jag stannade till sju-snåret med L och A och blev nöjd med resultatet. Jag jobbade med en grund i skumgummi och på den byggde jag en form i svart som upprepade sig. Den första formen var en svart skena i stål av något slag och bredvid den växte en likadan form fram fast i ståltråd som jag klädde med svart tejp. Kalmartrissan integrerade jag genom att nagla fast den i skumgummin med en galge. Jag började nästla in jojjon i svårigheter- i form av plast- och glasflisor som jag fäste runt om i skumgummit. Under processen bytte jag till mitt andra ord styrka. Jag tyckte att en sinnebild för styrka hade vuxit fram. Jag höll på länge med grunden, men när jag kände att jag hade fastnat så flyttade jag in den mer mot mitten och började bygga ut den, med ett stormigt hav och en del strapatser. Jag ville skapa känslan av det självanalytiska tillståndet när man ser bilder i huvudet på vad som komma skall, hur man ska lyckas tackla något eller hur man rannsakar sig själv. När jag hade byggt färdigt sinnebilden (bokstavligt talat) tyckte jag inte att den lyckades förmedla den rätta känslan riktigt. Jag la till ett tittskåp till mitt verk och helt plötsligt befann jag mig faktiskt i mitt eget huvud.

Drömtydning och det psykologiska fascinerar mig mycket.
Därför tog jag det som en sann komplimang när mina lärare tyckte att min skulptur var målerisk som de gamla mästarna och att något i den påminde om Dalí - en galen man som verkar ha varit allt annat än en sympatisk figur- men som jag sedan länge beundrar för sin förmåga att fånga det surrealistiska och skapa bilder över det ogreppbara i människans natur.

Dag 3 och 4.
Jag var sjuk på torsdagen och hade tid på vårdcentralen så jag kunde inte komma till skolan. Jag var ledsen över att jag missade många av redovisningarna.

På fredagen åkte jag in till skolan och hann i alla fall se några av redovisningarna. Jag tycker att den här workshopen har mynnat i väldigt fina saker, både konstnärligt och socialt, i klassen.
Det kändes kravlöst att bygga skulpturer i sopor eftersom det räknas som någonting fult och förbrukat. Det förgängliga finner jag vackert och jag tror att resultatet hade blivit ett helt annat om vi fått jobba i mer konstbetonade material. Sopor är definitivt något jag vill att mina framtida elever ska få experimentera med. Det är en outsinlig källa till material och en utmaning att ta sig an att förvandla eftersom vi ser det som skit, rester, överblivet eller oanvändbart.
Devisen: "One man's trash is another man's treasure" fick nya dimensioner denna vecka.

Jag-rutorna dras upp i aulan:
















Det gemensamma trädet som vi fick välja ord ur:















Vi samlas runt en jag-ruta:
















Mina ord och föremål i jag-rutan:















Min skulptur: