Hej klassen! Nu har jag flyttat så snart (förhoppningsvis, är inte alltid den snabbaste att få tummen ur -----) får ni komma på inflyttningsfest!
Och Tack alla för en fantastiskt trevlig avslutningspicknick, hade ingen större lust att lämna er men tyckte det var förståndigast så ;) Kram /Karin
söndag 31 maj 2009
söndag 24 maj 2009
Krångel
Jag ville skriva text under bilderna men det går ju inte att se vad som är vad medan man gör inlägget. Det ser ut som ett krypterat meddelande med en massa /// Hur ska jag veta var jag ska skriva texten för att den ska hamna vid rätt bild... ?
lördag 23 maj 2009
This to shall pass
Igår var jag i skolan från 11:00 till 22:00 (tillsammans med några andra tappra själar. Idag har jag och min familj städat grovstäd i min 3 rummare inför min flytt nästa helg. Jag hoppas att det är anledning nog för mig att vara sen med det här inlägget...
Eftersom jag håller på att packa ihop det som varit mitt hem de senaste 2 åren, samtidigt som jag har haft tankarna på konflikter-projektet har jag känt en del stress och splittring. Men under veckan som gått har jag varit i skolan och jobbat. Limmat ihop flaskor, byggt en kropp till en av klänningarna, letat material som ska underlätta hängningen, sprungit på Claes Olsson och Panduro mm. Så i fredags finjusterade jag det sista med några av objekten, hjälpte M lite och på eftermiddagen/kvällen lyfte jag ner mina saker till aulan och ställde upp det som skulle ställas och hängde upp det som skulle hängas. Så nu känner jag mig ganska klar. Jag lämnade en del saker öppet som exempelvis placeringen av flaskorna och aska V.S inte aska i askfatet. Det tar jag på måndag.
Mitt arbete har varit en vandring längs minnesvägen. Jag har fått gå tillbaka till en del händelser, känt in hur jag upplevt de händelserna och sedan försökt förkroppsliga det. Rent teknikmässigt har det varit spännande att jobba med objekt eftersom jag inte har prövat det förut. Jag har under processen haft två arbetsbord att förhålla mig till. Dels det fysiska kring objekten: Jag har laddat dem med känslor, testat mig fram, arrangerat, bytt ut, manipulerat, lekt med. Dels en skiss som har bestått av teckningar och tankar i text som har fyllts på allteftersom.
Känslorna under processens gång och nu i slutskedet har naturligtvis varit blandade. Jag kände igår när jag ställde upp installationen att jag ville vara lite ifred för folks blickar. I någon annans ögon såg det väl ut som att jag hängde upp kläder och pyntade ett podie... men för min del kändes det naket. Jag tänker på det komplexa i att använda estetiken som medium, i en skoluppgift som ska bedömas, för att berätta om ett ganska svärtat blad ur mitt liv - det är knepigt. Och lite läskigt. Men stort också. För jag är rätt så nöjd. Jag känner lättnad över hur processen har förlöpt. För det var inte så jobbigt som jag trott att det skulle vara och jag står här nu, stärkt på något sätt- vetandes att jag kan distansera mig, jag kan behandla, jag kan med konstens hjälp genomgå katharsis. Och konsten eller verket eller produkten eller vad man nu väljer att etikettera det som hoppas jag ska kunna väcka en tanke hos någon, kanske visa en liten bit utav hur en människas beroende förkroppsligar sig och studsar tillbaka på de runtomkring den människan. Hur trådar som förbinder människor ibland kan sitta hårt fast -gå att tänja på- men vara mycket svåra att lösa upp. Hur en konflikt kan förgrena sig och tvinga gränserna för vad människorna som berörs av konflikten borde orka med och acceptera, längre bort en liten bit i taget.
Jag var där. Nu är jag här.
Eftersom jag håller på att packa ihop det som varit mitt hem de senaste 2 åren, samtidigt som jag har haft tankarna på konflikter-projektet har jag känt en del stress och splittring. Men under veckan som gått har jag varit i skolan och jobbat. Limmat ihop flaskor, byggt en kropp till en av klänningarna, letat material som ska underlätta hängningen, sprungit på Claes Olsson och Panduro mm. Så i fredags finjusterade jag det sista med några av objekten, hjälpte M lite och på eftermiddagen/kvällen lyfte jag ner mina saker till aulan och ställde upp det som skulle ställas och hängde upp det som skulle hängas. Så nu känner jag mig ganska klar. Jag lämnade en del saker öppet som exempelvis placeringen av flaskorna och aska V.S inte aska i askfatet. Det tar jag på måndag.
Mitt arbete har varit en vandring längs minnesvägen. Jag har fått gå tillbaka till en del händelser, känt in hur jag upplevt de händelserna och sedan försökt förkroppsliga det. Rent teknikmässigt har det varit spännande att jobba med objekt eftersom jag inte har prövat det förut. Jag har under processen haft två arbetsbord att förhålla mig till. Dels det fysiska kring objekten: Jag har laddat dem med känslor, testat mig fram, arrangerat, bytt ut, manipulerat, lekt med. Dels en skiss som har bestått av teckningar och tankar i text som har fyllts på allteftersom.
Känslorna under processens gång och nu i slutskedet har naturligtvis varit blandade. Jag kände igår när jag ställde upp installationen att jag ville vara lite ifred för folks blickar. I någon annans ögon såg det väl ut som att jag hängde upp kläder och pyntade ett podie... men för min del kändes det naket. Jag tänker på det komplexa i att använda estetiken som medium, i en skoluppgift som ska bedömas, för att berätta om ett ganska svärtat blad ur mitt liv - det är knepigt. Och lite läskigt. Men stort också. För jag är rätt så nöjd. Jag känner lättnad över hur processen har förlöpt. För det var inte så jobbigt som jag trott att det skulle vara och jag står här nu, stärkt på något sätt- vetandes att jag kan distansera mig, jag kan behandla, jag kan med konstens hjälp genomgå katharsis. Och konsten eller verket eller produkten eller vad man nu väljer att etikettera det som hoppas jag ska kunna väcka en tanke hos någon, kanske visa en liten bit utav hur en människas beroende förkroppsligar sig och studsar tillbaka på de runtomkring den människan. Hur trådar som förbinder människor ibland kan sitta hårt fast -gå att tänja på- men vara mycket svåra att lösa upp. Hur en konflikt kan förgrena sig och tvinga gränserna för vad människorna som berörs av konflikten borde orka med och acceptera, längre bort en liten bit i taget.
Jag var där. Nu är jag här.
onsdag 13 maj 2009
Sjuk idag
Det känns skit att inte kunna vara med på sista grupphandledningen innan utställningen. Jag ska försöka förklara vad det är jag gör nu i allafall. Jag har olika sektioner i min installation. De är:
Klänningar:
En barnklänning och en mammaklänning som ska hänga, barnklänningen innesluten i mammaklänningen. En studentklänning som antingen ska hänga eller sitta på en provdocka. Till klänningen har jag en studentmössa och ett par klackskor. Klackskorna ska stå placerade den ena upprättstående och den andra liggande på golvet.
Bordet: Ett bord i glas, på bordet ska det stå en massa genomskinliga glasflaskor samt ett askfat i kristall.
Podiet: På ett podie har jag tänkt ställa upp mina tre vita porslinsfåglar som jag har inneslutit i plastfolie och fogat samman. Här har jag även tänkt placera ölstopet klätt i gummiband och de små ljusstakarna.
Jag är ute efter att skapa en skörhet, med bräckliga relativt färglösa material. På den individuella handledningen pratade vi om att det verkar finnas ett genomgående drag i min gestaltning och det är någon form av bindningar, saker som hänger samman,trådar - som kan tänjas men är svåra att lösa. Detta tänker jag försöka förstärka.
Här är jag alltså nu. Om jag är frisk i morgon tänker jag iordningställa sakerna på prov för att få en klarare bild av helheten.
Det känns jättetråkigt att jag missade gruppmötet, men jag ser fram emot att läsa era bloggar.
Klänningar:
En barnklänning och en mammaklänning som ska hänga, barnklänningen innesluten i mammaklänningen. En studentklänning som antingen ska hänga eller sitta på en provdocka. Till klänningen har jag en studentmössa och ett par klackskor. Klackskorna ska stå placerade den ena upprättstående och den andra liggande på golvet.
Bordet: Ett bord i glas, på bordet ska det stå en massa genomskinliga glasflaskor samt ett askfat i kristall.
Podiet: På ett podie har jag tänkt ställa upp mina tre vita porslinsfåglar som jag har inneslutit i plastfolie och fogat samman. Här har jag även tänkt placera ölstopet klätt i gummiband och de små ljusstakarna.
Jag är ute efter att skapa en skörhet, med bräckliga relativt färglösa material. På den individuella handledningen pratade vi om att det verkar finnas ett genomgående drag i min gestaltning och det är någon form av bindningar, saker som hänger samman,trådar - som kan tänjas men är svåra att lösa. Detta tänker jag försöka förstärka.
Här är jag alltså nu. Om jag är frisk i morgon tänker jag iordningställa sakerna på prov för att få en klarare bild av helheten.
Det känns jättetråkigt att jag missade gruppmötet, men jag ser fram emot att läsa era bloggar.
tisdag 5 maj 2009
Skiss. Och: bladet är väck.
På andra grupphandledningen fick jag tips om att jobba med två arbetsbord, dels installationen och dels en skiss. Bra tips! Igår skissade jag lite och skrev. Det hjälpte mig framåt och det är bra att förtydliga och konkretisera.
Jag började också att arrangera mitt material vilket var intensivt och lite jobbigt.
Det är som någon sa att man kan inte "tänka" fram något. Man måste göra. Det är först när man utför som det lossnar. Igår föddes idéer hos mig just pga att jag tog materialet i händerna.
De vita porslinsfåglarna fick liv och började nästan andas i mina händer..
Det löjeväckande stora ölstopet kändes först som en parodi när jag dukade upp mina fynd från Myrorna förra veckan på handledningen, men nu gick jag loss och klädde in det i gummiband och fästade det i ljusstakarna och min sinnebild, metaforen för alkoholberoendets klor, och medberoendets, blev levande (nu behöver jag skaffa fram såna där miniljus - mitt i sommaren.. finns det?).
När jag fick hängt upp klänningarna och började leka med dem, lät omsluta barnklänningen inne i mammaklänningen, såg jag vad det var som växte fram. Kärleken och omhuldandet syntes i mitt arrangemang men också den svårighet det kan innebära för ett barn att bli sin egen.
Hoppsan! Nu är jag visst inte lika hemlig längre...
Jag är nog en sån som förklarar mig. Jag tror på att visa känslor människor emellan. Det är fan frigörande. Hey, jag har ju redan grinat i gruppen... By the way så ska ni inte vara ängsliga för att fråga mig något, känna att ni klampar in. Ni får gärna fråga. Jag tycker att våran grupp är toppen och det känns som att vi har ett stöttande och stärkande klimat där vi vågar inför varandra. Känns gött.
Klart slut. Varulvstjut.
Jag började också att arrangera mitt material vilket var intensivt och lite jobbigt.
Det är som någon sa att man kan inte "tänka" fram något. Man måste göra. Det är först när man utför som det lossnar. Igår föddes idéer hos mig just pga att jag tog materialet i händerna.
De vita porslinsfåglarna fick liv och började nästan andas i mina händer..
Det löjeväckande stora ölstopet kändes först som en parodi när jag dukade upp mina fynd från Myrorna förra veckan på handledningen, men nu gick jag loss och klädde in det i gummiband och fästade det i ljusstakarna och min sinnebild, metaforen för alkoholberoendets klor, och medberoendets, blev levande (nu behöver jag skaffa fram såna där miniljus - mitt i sommaren.. finns det?).
När jag fick hängt upp klänningarna och började leka med dem, lät omsluta barnklänningen inne i mammaklänningen, såg jag vad det var som växte fram. Kärleken och omhuldandet syntes i mitt arrangemang men också den svårighet det kan innebära för ett barn att bli sin egen.
Hoppsan! Nu är jag visst inte lika hemlig längre...
Jag är nog en sån som förklarar mig. Jag tror på att visa känslor människor emellan. Det är fan frigörande. Hey, jag har ju redan grinat i gruppen... By the way så ska ni inte vara ängsliga för att fråga mig något, känna att ni klampar in. Ni får gärna fråga. Jag tycker att våran grupp är toppen och det känns som att vi har ett stöttande och stärkande klimat där vi vågar inför varandra. Känns gött.
Klart slut. Varulvstjut.
söndag 3 maj 2009
Obligatoriskt blogginlägg. Konflikt fortsättning.
Uppdate. Jag har fortfarande samma känsla som i initialfasen, men nu har jag funnit viss distans åtminstone. I veckan som gick var jag på jakt efter ett bord, besökte Myrorna och Emmaus men hittade inget. Vid handledningen förra veckan pratade vi om hur jag skulle gestalta en rumslighet utan att bygga upp ett rum. Jag kunde konstatera att jag inte ville skapa "äntligen hemma", det lämnar jag åt Martin Timell och de andra myspysiga inredarna.
Jag är ute efter en annan rumslighet. Jag vill skapa en känsla av ett rum men jag vill inte att det ska vara ett rum med golv, väggar och tak i den bemärkelsen. Känslan är det viktigaste. Det är viktigt för mig att jag lyckas förmedla de känslor jag har inför konflikten, konflikten som ska inrymmas i rummet, eftersom de är i högsta grad verkliga. Trots att det har gått så lång tid..
Jag funderar på att bara använda mig av kläder. Det är en idé jag prövar. Tog en tur hem om mina föräldrar för att leta efter lite saker så nu har jag lite mer material. Behöver mer dock.
Det känns lite som att jag arbetar i lönndom. Jag kan inte prata i klarttext riktigt… ”Det här bordet ska se ut såhär, med det här på, för att… De här porslinsfåglarna står för…
Talar jag i klartext känns det fel. Jag kanske inte kommer att ta bladet från munnen under hela projektets gång. När verket är färdigt får det kanske tala för sig självt. Och medan jag arbetar med det kan jag tala om det i termer av materialval, symbolism… Placering. Kanske det får vara så. Utbrister småtrotsigt: ”Maria får va hemlig juh! Då vill ja oxå va´ d”. Konflikten är en konflikt.
Jag är ute efter en annan rumslighet. Jag vill skapa en känsla av ett rum men jag vill inte att det ska vara ett rum med golv, väggar och tak i den bemärkelsen. Känslan är det viktigaste. Det är viktigt för mig att jag lyckas förmedla de känslor jag har inför konflikten, konflikten som ska inrymmas i rummet, eftersom de är i högsta grad verkliga. Trots att det har gått så lång tid..
Jag funderar på att bara använda mig av kläder. Det är en idé jag prövar. Tog en tur hem om mina föräldrar för att leta efter lite saker så nu har jag lite mer material. Behöver mer dock.
Det känns lite som att jag arbetar i lönndom. Jag kan inte prata i klarttext riktigt… ”Det här bordet ska se ut såhär, med det här på, för att… De här porslinsfåglarna står för…
Talar jag i klartext känns det fel. Jag kanske inte kommer att ta bladet från munnen under hela projektets gång. När verket är färdigt får det kanske tala för sig självt. Och medan jag arbetar med det kan jag tala om det i termer av materialval, symbolism… Placering. Kanske det får vara så. Utbrister småtrotsigt: ”Maria får va hemlig juh! Då vill ja oxå va´ d”. Konflikten är en konflikt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)