This to shall pass

Igår var jag i skolan från 11:00 till 22:00 (tillsammans med några andra tappra själar. Idag har jag och min familj städat grovstäd i min 3 rummare inför min flytt nästa helg. Jag hoppas att det är anledning nog för mig att vara sen med det här inlägget...

Eftersom jag håller på att packa ihop det som varit mitt hem de senaste 2 åren, samtidigt som jag har haft tankarna på konflikter-projektet har jag känt en del stress och splittring. Men under veckan som gått har jag varit i skolan och jobbat. Limmat ihop flaskor, byggt en kropp till en av klänningarna, letat material som ska underlätta hängningen, sprungit på Claes Olsson och Panduro mm. Så i fredags finjusterade jag det sista med några av objekten, hjälpte M lite och på eftermiddagen/kvällen lyfte jag ner mina saker till aulan och ställde upp det som skulle ställas och hängde upp det som skulle hängas. Så nu känner jag mig ganska klar. Jag lämnade en del saker öppet som exempelvis placeringen av flaskorna och aska V.S inte aska i askfatet. Det tar jag på måndag.

Mitt arbete har varit en vandring längs minnesvägen. Jag har fått gå tillbaka till en del händelser, känt in hur jag upplevt de händelserna och sedan försökt förkroppsliga det. Rent teknikmässigt har det varit spännande att jobba med objekt eftersom jag inte har prövat det förut. Jag har under processen haft två arbetsbord att förhålla mig till. Dels det fysiska kring objekten: Jag har laddat dem med känslor, testat mig fram, arrangerat, bytt ut, manipulerat, lekt med. Dels en skiss som har bestått av teckningar och tankar i text som har fyllts på allteftersom.

Känslorna under processens gång och nu i slutskedet har naturligtvis varit blandade. Jag kände igår när jag ställde upp installationen att jag ville vara lite ifred för folks blickar. I någon annans ögon såg det väl ut som att jag hängde upp kläder och pyntade ett podie... men för min del kändes det naket. Jag tänker på det komplexa i att använda estetiken som medium, i en skoluppgift som ska bedömas, för att berätta om ett ganska svärtat blad ur mitt liv - det är knepigt. Och lite läskigt. Men stort också. För jag är rätt så nöjd. Jag känner lättnad över hur processen har förlöpt. För det var inte så jobbigt som jag trott att det skulle vara och jag står här nu, stärkt på något sätt- vetandes att jag kan distansera mig, jag kan behandla, jag kan med konstens hjälp genomgå katharsis. Och konsten eller verket eller produkten eller vad man nu väljer att etikettera det som hoppas jag ska kunna väcka en tanke hos någon, kanske visa en liten bit utav hur en människas beroende förkroppsligar sig och studsar tillbaka på de runtomkring den människan. Hur trådar som förbinder människor ibland kan sitta hårt fast -gå att tänja på- men vara mycket svåra att lösa upp. Hur en konflikt kan förgrena sig och tvinga gränserna för vad människorna som berörs av konflikten borde orka med och acceptera, längre bort en liten bit i taget.
Jag var där. Nu är jag här.