Space out

I think I will write this in english. At the last seminaire I told my group about the failure with the lights. I was planning to use lightthread (like the ones you hang in the christmastree) to set borders for my chosen space. The electricity didn't quite work with me unfortunately.

What I like about my space the most is that it's already bordered. It is much like a room under the bridge there and this weekend I'm thinking about taking a fikapaus (coffebreak) or a glass of wine there with my friend who is visiting me friday to sunday. I wonder what Sofia will say bout it?

We talked a little bit on how to border our sites in the group on wednesday. A used flour, C used read cloth and C used what the surronding had to offer with stones, trash etc. I thought A was right on the spot for the numerous ways of bordering the site when she suggested cats! Imagine hundreds of cats standing in line around your space - wouldn't it be marvellous?! I'm sure my chosen space would be amazing if I filled it with cats (I have one to start out with)! Well, jokes aside - I'm just saying oppertunitys are endless and I like the surreal notion about that idea. A space can be anything. A room can become any kind of environment.


/>


I found a websight called weburbanist.com ,looking for pictures for inspiration to my project. There are actually ppl who does illegal actions in urban environment by seeding useful plants where you thought nothing could grow. I think it's great! I just wonder why it's not done everywhere possible - without it having to be concidered illegal, cause that's just redicullous.



That's all for now! Catch you later

In-between-space

Gångbron utanför mitt sovrumsfönster gömmer den här plätten och brofästet utgör en utmärkt inramning. Här vill jag vara.

V.39 In between spaces

"Det offentliga rummet som klassrum" introducerades förra fredagen den 18:e September och på onsdag är det dags för vårt första gestaltningsseminarium i mindre arbetsgrupper.

Ett "no space", eller "in between space" definieras som en plats med abscence of defined content- frånvaro av definierat innehåll eller funktion. Vi har fått i uppgift att leta upp ett sånt här område, muta in det, och ge det ett nytt innehåll. Förändringen ska vara en vision och inte genomföras utan presenteras som idé.

Vi fick se en film ifrån TED där konstnärinnan Miru Kim presenterade sin syn på "no spaces" runtomkring New York. Hon har hittat katakomber, övergivna industrilokaler, delar av tunnelbanesystemet som inte längre är i bruk etc. Miru Kim har ett väldigt fint sätt att utforska och förmänskliga dessa spöklika miljöer - genom att fotografera sig själv naken där. Kan inte länka så jag får skriva länken vanligt så får ni kopiera och klistra in:
http://www.ted.com/talks/lang/eng/miru_kim_s_underground_art.html
Jag tycker att hennes arbete är inspirerande och det fick mig att börja tänka på att jag skulle vilja använda en urban miljö och göra den mer organisk.

Jag håller för tillfället på att läsa den här boken:


Det är en dystopisk skildring av samhället i en tid där kloner varndrar omkring i ödelandskap där bara skräpet ifrån det vi känner som civilisation minner om hur jorden såg ut innan genmanipulation, epidemier och farliga experiment på naturen och människan. Framtidsskildringar likt Atwoods skrämmer mig och även om det kanske inte sker någon jättekatastrof inom min livsstid så vet vi att jorden har sagt sitt om att vi måste sakta ner farten för produktion och konsumtion.

Jag har hittat en plats hemmavid, nedanför mitt fönster närmare bestämt och jag lutar nog åt att man skulle odla något på den här platsen - fram för organiska oaser i urbana miljöer! Men jag måste spåna lite mer.

Handledningen

I förrgår hade vi handledning. Det var roligt att höra om de andras processer och tankegångar. Alla drog vi över tiden så det måste betyda att det har lossnat en väldig massa tankar.
Jag upplever att det ofta är i formuleringen inför andra som man kommer underfund med vad det är man har tänkt, och det är först i samtalet och samspelet som man når kärnan.

Tack till gruppen och till Susanne. Det var givande utbyten :)

Jag har tänkt så att det knakar sedan dess på gestaltningen. Nu är jag något på spåren.

Varför har människor ett behov av att polarisera?

Vad händer i mötet mellan de finita och de infinita spelarna?

Är det möjligt att möta en främmande människa utan rädsla? Är det möjligt att möta det som är okänt för oss utan rädsla?

Det är ett förhållningssätt jag vill jobba med i gestaltningen.

En sammanfattning.

Nu måste jag spruta ur mig lite tankar ganska ostrukturerat.

"Be om ursäkt" hade jag först tänkt skulle röra sig runt religion i någon bemärkelse. Sedan tänkte jag att det kunde få lov att handla om faktiska ursäkter. Jag tyckte att den här sommaren sammantaget hade format en för mig själv godtagbar ursäkt för att släppa gestaltningen ett tag. Så det gjorde jag.
Men tankarna fanns kvar. Spelets regler. Spela- som i en relation. Spela- i relationen till människor. Gå ur ett spel - göra slut. Kanske sluta spela ett spel gentemot en annan människa. Gentemot sig själv.
Susanne gav mig intressanta tankar på vägen. Det som hände mig med nycklarna talar sitt tydliga symbolspråk. Det tar stopp på spelplanen (i livet). Man söker efter nycklar (stöter på strapatser). Att ha nycklar som inte passar i dörrarna framför en. Ta nya tag. För att öppna nya dörrar. Leta nya nycklar.
Men religion känns också som ett intressant område att dyka in på.

Jag hade en upplevelse som jag helt osökt kopplar till gestaltningen. Inte först, när det hände, men nu efteråt. Förra veckan hälsade jag på en vän i Stockholm. Jag åkte reguljärtåg som tar ca 6 timmar. Från Örebrotrakten nånstans och till Herrljunga delade jag plats med en äldre dam. Situationen som utspelar sig:

Jag tycker om att lösa korsord. Jag satt och löste korsord när damen satte sig. Efter en stund frågade hon mig om det var svårt. Det var lite trixigt och jag sa att hon kunde hjälpa mig om hon kom på något. Damen var ljushårig, hade ljusa ögon och en väldigt väldigt ljus röst. Det var svårt att höra när hon pratade. Jag kände omedelbart medlidande med henne. Hon verkade så skör. Efter en stunds korsordslösande frågade hon mig om jag "tänkt på framtiden". Jag tänkte berätta att jag läste till lärare för jag trodde att det var mina framtidsval hon undrade över. Vad tror du kommer hända, tillade hon. Jaha. Snabb teknikutveckling, sa jag. Och miljöproblem. Det är kaos på alla plan, sa damen. Människor gör uppror mot sina regeringar i många länder, vår jord mår inte bra och många är ensamma.
Jag kommer inte ihåg vad som exakt hände sen eller vad som sas, men hursomhelst så satt jag och lyssnade på den här damen som vore hon min egen mormor, medan tåget styrde oss över natursköna vidder. Hon hade levt ett spännande liv. Hennes man dog när han var 30 år. Hon visade foton på sin man och henne som unga, och på sina barn. Vi blev båda glada av att prata med varandra. Men knorren på historien är att hon försökte frälsa mig. Till jehovas vittnen. Hon visade mig sina broshyrer. Hon letade upp citat ur en naggad gammal bibel alltmedan vi pratade. Vilken annan dag som helst skulle jag förmodligen ha avböjt. Avstyrt samtalet. Men det var något som fick mig att vilja lyssna på henne. Helhjärtat. Så det gjorde jag. Nu efteråt känner jag mig nästan lite skakad. Över att jag varit så totalt okritisk och ifrågasatt så lite inför henne. Jag som har skämtat om "dörrknackarmarodörerna med sina jävla broschyrer". Att det är förvriden och otäck propaganda. Alla dagar utom den här.
Men dagen efter visste jag inte vad jag skulle göra med bladen. För dem skrämmer mig. Det slår mig att jag har en strimma av gudsrespekt i mig.. Jag vet inte var den kommer ifrån. För jag kommer inte ifrån ett kristet hem. Jag har alltid undvikit de religiösa spelreglerna. Blivit arg över begrepp som arvsynd. Hånat det kristna förhållningssättet. Att vara from som ett lamm, inte synda, tänka gott om allt och alla. Men jag började svära sent. Bad till gud som barn och fortfarande i kriser kan jag komma på mig själv med att be. Och så tror jag många gör. Fast de kanske inte vill erkänna det. Det här tycker jag är intressant.

Var i bokhandeln dagen efter tågresan. Köpte en pocketbok, Jehåvasjäveln, som är skriven av en avhoppare från Jehovas vittnen. En roman, men som är baserad på författarens egna erfarenheter från rörelsen. När jag hittade den kände jag att jag hade hittat en behövlig kontrast till det möte jag var med om. "Så, nu behöver jag inte tänka mer på det för här har vi en avhoppare från den där konstiga rörelsen så då måste damen varit lite knäpp". Jag måste spinna vidare på allt det här. Jag vet bara inte hur. Skönt med handledning i morgon. Vi ses!

Spelet har nått sitt slut

Igår, onsdags hade vi redovisning. Jag tar med mig många bra tankar utav det som sades. Det mest intressanta för mig har inte varit byggandet. Det intressanta har legat i den sociala interaktionen och hur denna har rörts om när vi har lydigt under korten. Dock kan jag hålla med Annie om att det sociala kunde givits större utrymme. Visst har korten haft inverkan på hur vi har interagerat med varandra, men det var först idag egentligen, efter att ha hört de andras reflektioner- som jag kan säga att det hände någonting. Vi kunde göra kopplingar till skolan i fråga om attityder och beteenden i klassrummet. Den dagen då jag valde att ikläda mig en roll och gå in i vad som utvecklades till en tarvlig atmosfär, med sarkasmer, gnäll och elakheter - är den händelse som jag starkast tar med mig av veckan som gått. Det är så lätt att i en grupp dras med av varandra i en negativ riktning. Det är så lätt att trycka ner någon annan på ren sport, och ursäkta sig genom att anlägga en skämtsam ton. Vi måste vara aktsamma om detta som lärare och förebygga det klimatet.

Andra saker vi pratade om som rörde korten var att de blev en god illustration över elevgruppers svarande inför lärares anvisningar. Vår grupp, vi som deltagit i "Spelets regler" var, får man väl säga, en ganska pliktrogen skara. Vi löd mestadels korten vi gavs. Vi gjorde inte myteri från Topos, vi höll oss där vi skulle när vi skulle. Vi bröt inte mot reglerna. Vad hade hänt om vi gjorde det? Vad hade hänt om vi sonika struntade i vad som sagts. Om vi övergav skeppet eller bröt upp alla landgränser?! Hur stor makt ska lärare ha över sina elever? Så att dom lyder? Utan att ifrågasätta eller tänka kreativt för egen del?
Jag tycker att man måste ge eleverna rätt till sin egen tolkning, som lärare har vi inte tolkningsföreträde. Det är viktigt att lyfta fram oliktänkande i klassrummet. Som lärare ska vi låta oss överlistas, vi ska låta oss utmanas, vi ska låta oss argumenteras till att byta förhållningssätt.

När jag såg "Döda poeters sällskap" första gången blev jag tagen av dess kreativa anda. Störta konventionerna i skolan! Gör upp egna regler! Visa lite tåga! Andra gången jag såg den slogs jag utav hur Läraren, Robin Williams, inte alls är särskilt god. I slutet ställer sig alla elever upp och gör honnör åt "kaptenen". Blint har dom gått i hans ledband och lurats att tro att dom själva har fått vara delaktiga i att förändra sina liv medan han hela tiden hållit i tyglarna med ett hårt grepp.


(maktkåt)










Vi samlades i mindre grupper efter redovisningarna och drog slumpmässigt ett kort utav dom 5 kort vi haft att göra med under spelet. Jag drog: "Be om ursäkt". Hmpf! Vad ska jag be om ursäkt för? Ska jag hålla på att gräva och grotta i mitt känsloliv nu igen? Jag blev lite irriterad.. Men min grupp lättade upp det hela lite. Vi pratade om att det ju inte behövde handla om att Jag ska be om ursäkt för något. Det kan handla om ursäkter.
Ursäkter är intressant, men känns lite tunt. Så jag tror att jag ska syssla med förlåtelse istället. Och dom första källorna jag har valt att undersöka är heliga skrifter. Karin goes teolog now. Återkommer med lite helgade ord.

Spelets Regler

I tisdags drog det igång. Spelet, med dess regler.
Denna vecka:
Topos
Var är vi, vart ska vi, här står vi. Som att leka skattjakt som barn. Något att ta med sig ut i skolan tror jag bestämt. Skattjakter blir man aldrig för gammal för.

Med ordet VARFÖR -viktig fråga att ständigt ställa sig föreslår K- framför oss ger vi oss iväg. Att bygga en arkitektonisk modell av en stad från ett fotografi är vår första uppgift och detta byggande sker inom ett avgränsat område. Alla har tilldelats varsitt område men dessa områden är inhängnade med svartgul varningstejp på skulptursalens golv. Till uppgiften hör ett regelverk. Inte formulerade exakt såhär kanske men på ett ungefär:
* Att vara på plats (Topos) mån till fre mellan 09:00 och 15:00.
* Befinna sig i den ruta man tilldelats om ej annat anges.
* Är man borta från sin ruta någon dag är det fritt tillåtet för andra spelare att förändra i rutan.

I går, onsdags, tätnade spänningen när en ny regel kom till:
Dra ett kort varje morgon kl 09:00. På kortet står något skrivet. Detta kort är personligt, får inte visas för någon och det ÄGER dig. Dvs. du måste göra som kortet säger fram till dagens slut kl 15:00.

På tisdagen byggde vi, var och en ganska koncentrerat på sitt. Flitens lampa lyste och vi kliade oss i huvudena. Hur stor ska den byggnaden vara i förhållande till den? Måste jag ha med ALLA byggnader? Får man beskära bilden? Måste modellen vara skalenlig och fylla hela min ruta? osv. Vid dagens slut kände jag mig väldigt mör.

Igår efter lunch tillföll den nya regeln och alla fick dra varsitt kort. På mitt stod det: Göm nr 9:s saker och erbjud dig att låna ut dina. Så när jag SNOTT din kniv och gömt medan du var borta fick jag dåligt samvete som först låtsades som att det regnade, då du kom tillbaka och letade bekymrat efter din kniv, och sedan klev fram som den barmhärtiga samariten...

Idag gissade vi oss fram till att det var attitydsuppgifter eller attitydshandlingar som givits på korten. Det mumlades, snästes, bitchades och fälldes vassa kommentarer. Någon annan var ultrasnäll,bjöd på kaffe i parti och minut och erbjöd sig att hjälpa till åt alla håll och kanter. Volymen på musiken åkte upp och ner som en jojjo varpå vissa opponerade sig och andra eggade igång det hela ännu mer... Jag eggade igång det hela ännu mer... Min uppgift idag var att integrera en dagstidning i min modell. Helt harmlöst. Så jag hoppade på det ettriga tåget. Just for the hell off it! Helt olikt mig och lite kul just därför. Hade det inte varit för att stämningen låg på en ganska komisk nivå eftersom alla var medvetna om att korten låg bakom jävelskapen - skulle vi väl inte gått på så hårt som vi gjorde..
Ja.. vilken dag.

Mitt bygge är ett organiserat kaos. Jag jobbar så. Utan att mäta eller räkna eller typbestämma- så opererar inte mitt huvud. Har aldrig gjort, kommer aldrig att göra. Just därför skulle jag inte själv valt att ge mig i kast med något liknande. Och därför är det en stor utmaning. Jag tar till ögonmåttet och samlar skrot som blir till skatter. Jag sitter där i röran och kliar mig i huvudet men har ganska kul!
P.S kortare inlägg i morgon. Jag lovar. D.S