Spelet har nått sitt slut

Igår, onsdags hade vi redovisning. Jag tar med mig många bra tankar utav det som sades. Det mest intressanta för mig har inte varit byggandet. Det intressanta har legat i den sociala interaktionen och hur denna har rörts om när vi har lydigt under korten. Dock kan jag hålla med Annie om att det sociala kunde givits större utrymme. Visst har korten haft inverkan på hur vi har interagerat med varandra, men det var först idag egentligen, efter att ha hört de andras reflektioner- som jag kan säga att det hände någonting. Vi kunde göra kopplingar till skolan i fråga om attityder och beteenden i klassrummet. Den dagen då jag valde att ikläda mig en roll och gå in i vad som utvecklades till en tarvlig atmosfär, med sarkasmer, gnäll och elakheter - är den händelse som jag starkast tar med mig av veckan som gått. Det är så lätt att i en grupp dras med av varandra i en negativ riktning. Det är så lätt att trycka ner någon annan på ren sport, och ursäkta sig genom att anlägga en skämtsam ton. Vi måste vara aktsamma om detta som lärare och förebygga det klimatet.

Andra saker vi pratade om som rörde korten var att de blev en god illustration över elevgruppers svarande inför lärares anvisningar. Vår grupp, vi som deltagit i "Spelets regler" var, får man väl säga, en ganska pliktrogen skara. Vi löd mestadels korten vi gavs. Vi gjorde inte myteri från Topos, vi höll oss där vi skulle när vi skulle. Vi bröt inte mot reglerna. Vad hade hänt om vi gjorde det? Vad hade hänt om vi sonika struntade i vad som sagts. Om vi övergav skeppet eller bröt upp alla landgränser?! Hur stor makt ska lärare ha över sina elever? Så att dom lyder? Utan att ifrågasätta eller tänka kreativt för egen del?
Jag tycker att man måste ge eleverna rätt till sin egen tolkning, som lärare har vi inte tolkningsföreträde. Det är viktigt att lyfta fram oliktänkande i klassrummet. Som lärare ska vi låta oss överlistas, vi ska låta oss utmanas, vi ska låta oss argumenteras till att byta förhållningssätt.

När jag såg "Döda poeters sällskap" första gången blev jag tagen av dess kreativa anda. Störta konventionerna i skolan! Gör upp egna regler! Visa lite tåga! Andra gången jag såg den slogs jag utav hur Läraren, Robin Williams, inte alls är särskilt god. I slutet ställer sig alla elever upp och gör honnör åt "kaptenen". Blint har dom gått i hans ledband och lurats att tro att dom själva har fått vara delaktiga i att förändra sina liv medan han hela tiden hållit i tyglarna med ett hårt grepp.


(maktkåt)










Vi samlades i mindre grupper efter redovisningarna och drog slumpmässigt ett kort utav dom 5 kort vi haft att göra med under spelet. Jag drog: "Be om ursäkt". Hmpf! Vad ska jag be om ursäkt för? Ska jag hålla på att gräva och grotta i mitt känsloliv nu igen? Jag blev lite irriterad.. Men min grupp lättade upp det hela lite. Vi pratade om att det ju inte behövde handla om att Jag ska be om ursäkt för något. Det kan handla om ursäkter.
Ursäkter är intressant, men känns lite tunt. Så jag tror att jag ska syssla med förlåtelse istället. Och dom första källorna jag har valt att undersöka är heliga skrifter. Karin goes teolog now. Återkommer med lite helgade ord.

Spelets Regler

I tisdags drog det igång. Spelet, med dess regler.
Denna vecka:
Topos
Var är vi, vart ska vi, här står vi. Som att leka skattjakt som barn. Något att ta med sig ut i skolan tror jag bestämt. Skattjakter blir man aldrig för gammal för.

Med ordet VARFÖR -viktig fråga att ständigt ställa sig föreslår K- framför oss ger vi oss iväg. Att bygga en arkitektonisk modell av en stad från ett fotografi är vår första uppgift och detta byggande sker inom ett avgränsat område. Alla har tilldelats varsitt område men dessa områden är inhängnade med svartgul varningstejp på skulptursalens golv. Till uppgiften hör ett regelverk. Inte formulerade exakt såhär kanske men på ett ungefär:
* Att vara på plats (Topos) mån till fre mellan 09:00 och 15:00.
* Befinna sig i den ruta man tilldelats om ej annat anges.
* Är man borta från sin ruta någon dag är det fritt tillåtet för andra spelare att förändra i rutan.

I går, onsdags, tätnade spänningen när en ny regel kom till:
Dra ett kort varje morgon kl 09:00. På kortet står något skrivet. Detta kort är personligt, får inte visas för någon och det ÄGER dig. Dvs. du måste göra som kortet säger fram till dagens slut kl 15:00.

På tisdagen byggde vi, var och en ganska koncentrerat på sitt. Flitens lampa lyste och vi kliade oss i huvudena. Hur stor ska den byggnaden vara i förhållande till den? Måste jag ha med ALLA byggnader? Får man beskära bilden? Måste modellen vara skalenlig och fylla hela min ruta? osv. Vid dagens slut kände jag mig väldigt mör.

Igår efter lunch tillföll den nya regeln och alla fick dra varsitt kort. På mitt stod det: Göm nr 9:s saker och erbjud dig att låna ut dina. Så när jag SNOTT din kniv och gömt medan du var borta fick jag dåligt samvete som först låtsades som att det regnade, då du kom tillbaka och letade bekymrat efter din kniv, och sedan klev fram som den barmhärtiga samariten...

Idag gissade vi oss fram till att det var attitydsuppgifter eller attitydshandlingar som givits på korten. Det mumlades, snästes, bitchades och fälldes vassa kommentarer. Någon annan var ultrasnäll,bjöd på kaffe i parti och minut och erbjöd sig att hjälpa till åt alla håll och kanter. Volymen på musiken åkte upp och ner som en jojjo varpå vissa opponerade sig och andra eggade igång det hela ännu mer... Jag eggade igång det hela ännu mer... Min uppgift idag var att integrera en dagstidning i min modell. Helt harmlöst. Så jag hoppade på det ettriga tåget. Just for the hell off it! Helt olikt mig och lite kul just därför. Hade det inte varit för att stämningen låg på en ganska komisk nivå eftersom alla var medvetna om att korten låg bakom jävelskapen - skulle vi väl inte gått på så hårt som vi gjorde..
Ja.. vilken dag.

Mitt bygge är ett organiserat kaos. Jag jobbar så. Utan att mäta eller räkna eller typbestämma- så opererar inte mitt huvud. Har aldrig gjort, kommer aldrig att göra. Just därför skulle jag inte själv valt att ge mig i kast med något liknande. Och därför är det en stor utmaning. Jag tar till ögonmåttet och samlar skrot som blir till skatter. Jag sitter där i röran och kliar mig i huvudet men har ganska kul!
P.S kortare inlägg i morgon. Jag lovar. D.S

Hjalmar Brantingsgatan!

Hej klassen! Nu har jag flyttat så snart (förhoppningsvis, är inte alltid den snabbaste att få tummen ur -----) får ni komma på inflyttningsfest!
Och Tack alla för en fantastiskt trevlig avslutningspicknick, hade ingen större lust att lämna er men tyckte det var förståndigast så ;) Kram /Karin

Krångel

Jag ville skriva text under bilderna men det går ju inte att se vad som är vad medan man gör inlägget. Det ser ut som ett krypterat meddelande med en massa /// Hur ska jag veta var jag ska skriva texten för att den ska hamna vid rätt bild... ?

Bilder imorn!

Yes, det kommer.

This to shall pass

Igår var jag i skolan från 11:00 till 22:00 (tillsammans med några andra tappra själar. Idag har jag och min familj städat grovstäd i min 3 rummare inför min flytt nästa helg. Jag hoppas att det är anledning nog för mig att vara sen med det här inlägget...

Eftersom jag håller på att packa ihop det som varit mitt hem de senaste 2 åren, samtidigt som jag har haft tankarna på konflikter-projektet har jag känt en del stress och splittring. Men under veckan som gått har jag varit i skolan och jobbat. Limmat ihop flaskor, byggt en kropp till en av klänningarna, letat material som ska underlätta hängningen, sprungit på Claes Olsson och Panduro mm. Så i fredags finjusterade jag det sista med några av objekten, hjälpte M lite och på eftermiddagen/kvällen lyfte jag ner mina saker till aulan och ställde upp det som skulle ställas och hängde upp det som skulle hängas. Så nu känner jag mig ganska klar. Jag lämnade en del saker öppet som exempelvis placeringen av flaskorna och aska V.S inte aska i askfatet. Det tar jag på måndag.

Mitt arbete har varit en vandring längs minnesvägen. Jag har fått gå tillbaka till en del händelser, känt in hur jag upplevt de händelserna och sedan försökt förkroppsliga det. Rent teknikmässigt har det varit spännande att jobba med objekt eftersom jag inte har prövat det förut. Jag har under processen haft två arbetsbord att förhålla mig till. Dels det fysiska kring objekten: Jag har laddat dem med känslor, testat mig fram, arrangerat, bytt ut, manipulerat, lekt med. Dels en skiss som har bestått av teckningar och tankar i text som har fyllts på allteftersom.

Känslorna under processens gång och nu i slutskedet har naturligtvis varit blandade. Jag kände igår när jag ställde upp installationen att jag ville vara lite ifred för folks blickar. I någon annans ögon såg det väl ut som att jag hängde upp kläder och pyntade ett podie... men för min del kändes det naket. Jag tänker på det komplexa i att använda estetiken som medium, i en skoluppgift som ska bedömas, för att berätta om ett ganska svärtat blad ur mitt liv - det är knepigt. Och lite läskigt. Men stort också. För jag är rätt så nöjd. Jag känner lättnad över hur processen har förlöpt. För det var inte så jobbigt som jag trott att det skulle vara och jag står här nu, stärkt på något sätt- vetandes att jag kan distansera mig, jag kan behandla, jag kan med konstens hjälp genomgå katharsis. Och konsten eller verket eller produkten eller vad man nu väljer att etikettera det som hoppas jag ska kunna väcka en tanke hos någon, kanske visa en liten bit utav hur en människas beroende förkroppsligar sig och studsar tillbaka på de runtomkring den människan. Hur trådar som förbinder människor ibland kan sitta hårt fast -gå att tänja på- men vara mycket svåra att lösa upp. Hur en konflikt kan förgrena sig och tvinga gränserna för vad människorna som berörs av konflikten borde orka med och acceptera, längre bort en liten bit i taget.
Jag var där. Nu är jag här.