Igår var jag i skolan från 11:00 till 22:00 (tillsammans med några andra tappra själar. Idag har jag och min familj städat grovstäd i min 3 rummare inför min flytt nästa helg. Jag hoppas att det är anledning nog för mig att vara sen med det här inlägget...
Eftersom jag håller på att packa ihop det som varit mitt hem de senaste 2 åren, samtidigt som jag har haft tankarna på konflikter-projektet har jag känt en del stress och splittring. Men under veckan som gått har jag varit i skolan och jobbat. Limmat ihop flaskor, byggt en kropp till en av klänningarna, letat material som ska underlätta hängningen, sprungit på Claes Olsson och Panduro mm. Så i fredags finjusterade jag det sista med några av objekten, hjälpte M lite och på eftermiddagen/kvällen lyfte jag ner mina saker till aulan och ställde upp det som skulle ställas och hängde upp det som skulle hängas. Så nu känner jag mig ganska klar. Jag lämnade en del saker öppet som exempelvis placeringen av flaskorna och aska V.S inte aska i askfatet. Det tar jag på måndag.
Mitt arbete har varit en vandring längs minnesvägen. Jag har fått gå tillbaka till en del händelser, känt in hur jag upplevt de händelserna och sedan försökt förkroppsliga det. Rent teknikmässigt har det varit spännande att jobba med objekt eftersom jag inte har prövat det förut. Jag har under processen haft två arbetsbord att förhålla mig till. Dels det fysiska kring objekten: Jag har laddat dem med känslor, testat mig fram, arrangerat, bytt ut, manipulerat, lekt med. Dels en skiss som har bestått av teckningar och tankar i text som har fyllts på allteftersom.
Känslorna under processens gång och nu i slutskedet har naturligtvis varit blandade. Jag kände igår när jag ställde upp installationen att jag ville vara lite ifred för folks blickar. I någon annans ögon såg det väl ut som att jag hängde upp kläder och pyntade ett podie... men för min del kändes det naket. Jag tänker på det komplexa i att använda estetiken som medium, i en skoluppgift som ska bedömas, för att berätta om ett ganska svärtat blad ur mitt liv - det är knepigt. Och lite läskigt. Men stort också. För jag är rätt så nöjd. Jag känner lättnad över hur processen har förlöpt. För det var inte så jobbigt som jag trott att det skulle vara och jag står här nu, stärkt på något sätt- vetandes att jag kan distansera mig, jag kan behandla, jag kan med konstens hjälp genomgå katharsis. Och konsten eller verket eller produkten eller vad man nu väljer att etikettera det som hoppas jag ska kunna väcka en tanke hos någon, kanske visa en liten bit utav hur en människas beroende förkroppsligar sig och studsar tillbaka på de runtomkring den människan. Hur trådar som förbinder människor ibland kan sitta hårt fast -gå att tänja på- men vara mycket svåra att lösa upp. Hur en konflikt kan förgrena sig och tvinga gränserna för vad människorna som berörs av konflikten borde orka med och acceptera, längre bort en liten bit i taget.
Jag var där. Nu är jag här.
lördag 23 maj 2009
onsdag 13 maj 2009
Sjuk idag
Det känns skit att inte kunna vara med på sista grupphandledningen innan utställningen. Jag ska försöka förklara vad det är jag gör nu i allafall. Jag har olika sektioner i min installation. De är:
Klänningar:
En barnklänning och en mammaklänning som ska hänga, barnklänningen innesluten i mammaklänningen. En studentklänning som antingen ska hänga eller sitta på en provdocka. Till klänningen har jag en studentmössa och ett par klackskor. Klackskorna ska stå placerade den ena upprättstående och den andra liggande på golvet.
Bordet: Ett bord i glas, på bordet ska det stå en massa genomskinliga glasflaskor samt ett askfat i kristall.
Podiet: På ett podie har jag tänkt ställa upp mina tre vita porslinsfåglar som jag har inneslutit i plastfolie och fogat samman. Här har jag även tänkt placera ölstopet klätt i gummiband och de små ljusstakarna.
Jag är ute efter att skapa en skörhet, med bräckliga relativt färglösa material. På den individuella handledningen pratade vi om att det verkar finnas ett genomgående drag i min gestaltning och det är någon form av bindningar, saker som hänger samman,trådar - som kan tänjas men är svåra att lösa. Detta tänker jag försöka förstärka.
Här är jag alltså nu. Om jag är frisk i morgon tänker jag iordningställa sakerna på prov för att få en klarare bild av helheten.
Det känns jättetråkigt att jag missade gruppmötet, men jag ser fram emot att läsa era bloggar.
Klänningar:
En barnklänning och en mammaklänning som ska hänga, barnklänningen innesluten i mammaklänningen. En studentklänning som antingen ska hänga eller sitta på en provdocka. Till klänningen har jag en studentmössa och ett par klackskor. Klackskorna ska stå placerade den ena upprättstående och den andra liggande på golvet.
Bordet: Ett bord i glas, på bordet ska det stå en massa genomskinliga glasflaskor samt ett askfat i kristall.
Podiet: På ett podie har jag tänkt ställa upp mina tre vita porslinsfåglar som jag har inneslutit i plastfolie och fogat samman. Här har jag även tänkt placera ölstopet klätt i gummiband och de små ljusstakarna.
Jag är ute efter att skapa en skörhet, med bräckliga relativt färglösa material. På den individuella handledningen pratade vi om att det verkar finnas ett genomgående drag i min gestaltning och det är någon form av bindningar, saker som hänger samman,trådar - som kan tänjas men är svåra att lösa. Detta tänker jag försöka förstärka.
Här är jag alltså nu. Om jag är frisk i morgon tänker jag iordningställa sakerna på prov för att få en klarare bild av helheten.
Det känns jättetråkigt att jag missade gruppmötet, men jag ser fram emot att läsa era bloggar.
tisdag 5 maj 2009
Skiss. Och: bladet är väck.
På andra grupphandledningen fick jag tips om att jobba med två arbetsbord, dels installationen och dels en skiss. Bra tips! Igår skissade jag lite och skrev. Det hjälpte mig framåt och det är bra att förtydliga och konkretisera.
Jag började också att arrangera mitt material vilket var intensivt och lite jobbigt.
Det är som någon sa att man kan inte "tänka" fram något. Man måste göra. Det är först när man utför som det lossnar. Igår föddes idéer hos mig just pga att jag tog materialet i händerna.
De vita porslinsfåglarna fick liv och började nästan andas i mina händer..
Det löjeväckande stora ölstopet kändes först som en parodi när jag dukade upp mina fynd från Myrorna förra veckan på handledningen, men nu gick jag loss och klädde in det i gummiband och fästade det i ljusstakarna och min sinnebild, metaforen för alkoholberoendets klor, och medberoendets, blev levande (nu behöver jag skaffa fram såna där miniljus - mitt i sommaren.. finns det?).
När jag fick hängt upp klänningarna och började leka med dem, lät omsluta barnklänningen inne i mammaklänningen, såg jag vad det var som växte fram. Kärleken och omhuldandet syntes i mitt arrangemang men också den svårighet det kan innebära för ett barn att bli sin egen.
Hoppsan! Nu är jag visst inte lika hemlig längre...
Jag är nog en sån som förklarar mig. Jag tror på att visa känslor människor emellan. Det är fan frigörande. Hey, jag har ju redan grinat i gruppen... By the way så ska ni inte vara ängsliga för att fråga mig något, känna att ni klampar in. Ni får gärna fråga. Jag tycker att våran grupp är toppen och det känns som att vi har ett stöttande och stärkande klimat där vi vågar inför varandra. Känns gött.
Klart slut. Varulvstjut.
Jag började också att arrangera mitt material vilket var intensivt och lite jobbigt.
Det är som någon sa att man kan inte "tänka" fram något. Man måste göra. Det är först när man utför som det lossnar. Igår föddes idéer hos mig just pga att jag tog materialet i händerna.
De vita porslinsfåglarna fick liv och började nästan andas i mina händer..
Det löjeväckande stora ölstopet kändes först som en parodi när jag dukade upp mina fynd från Myrorna förra veckan på handledningen, men nu gick jag loss och klädde in det i gummiband och fästade det i ljusstakarna och min sinnebild, metaforen för alkoholberoendets klor, och medberoendets, blev levande (nu behöver jag skaffa fram såna där miniljus - mitt i sommaren.. finns det?).
När jag fick hängt upp klänningarna och började leka med dem, lät omsluta barnklänningen inne i mammaklänningen, såg jag vad det var som växte fram. Kärleken och omhuldandet syntes i mitt arrangemang men också den svårighet det kan innebära för ett barn att bli sin egen.
Hoppsan! Nu är jag visst inte lika hemlig längre...
Jag är nog en sån som förklarar mig. Jag tror på att visa känslor människor emellan. Det är fan frigörande. Hey, jag har ju redan grinat i gruppen... By the way så ska ni inte vara ängsliga för att fråga mig något, känna att ni klampar in. Ni får gärna fråga. Jag tycker att våran grupp är toppen och det känns som att vi har ett stöttande och stärkande klimat där vi vågar inför varandra. Känns gött.
Klart slut. Varulvstjut.
söndag 3 maj 2009
Obligatoriskt blogginlägg. Konflikt fortsättning.
Uppdate. Jag har fortfarande samma känsla som i initialfasen, men nu har jag funnit viss distans åtminstone. I veckan som gick var jag på jakt efter ett bord, besökte Myrorna och Emmaus men hittade inget. Vid handledningen förra veckan pratade vi om hur jag skulle gestalta en rumslighet utan att bygga upp ett rum. Jag kunde konstatera att jag inte ville skapa "äntligen hemma", det lämnar jag åt Martin Timell och de andra myspysiga inredarna.
Jag är ute efter en annan rumslighet. Jag vill skapa en känsla av ett rum men jag vill inte att det ska vara ett rum med golv, väggar och tak i den bemärkelsen. Känslan är det viktigaste. Det är viktigt för mig att jag lyckas förmedla de känslor jag har inför konflikten, konflikten som ska inrymmas i rummet, eftersom de är i högsta grad verkliga. Trots att det har gått så lång tid..
Jag funderar på att bara använda mig av kläder. Det är en idé jag prövar. Tog en tur hem om mina föräldrar för att leta efter lite saker så nu har jag lite mer material. Behöver mer dock.
Det känns lite som att jag arbetar i lönndom. Jag kan inte prata i klarttext riktigt… ”Det här bordet ska se ut såhär, med det här på, för att… De här porslinsfåglarna står för…
Talar jag i klartext känns det fel. Jag kanske inte kommer att ta bladet från munnen under hela projektets gång. När verket är färdigt får det kanske tala för sig självt. Och medan jag arbetar med det kan jag tala om det i termer av materialval, symbolism… Placering. Kanske det får vara så. Utbrister småtrotsigt: ”Maria får va hemlig juh! Då vill ja oxå va´ d”. Konflikten är en konflikt.
Jag är ute efter en annan rumslighet. Jag vill skapa en känsla av ett rum men jag vill inte att det ska vara ett rum med golv, väggar och tak i den bemärkelsen. Känslan är det viktigaste. Det är viktigt för mig att jag lyckas förmedla de känslor jag har inför konflikten, konflikten som ska inrymmas i rummet, eftersom de är i högsta grad verkliga. Trots att det har gått så lång tid..
Jag funderar på att bara använda mig av kläder. Det är en idé jag prövar. Tog en tur hem om mina föräldrar för att leta efter lite saker så nu har jag lite mer material. Behöver mer dock.
Det känns lite som att jag arbetar i lönndom. Jag kan inte prata i klarttext riktigt… ”Det här bordet ska se ut såhär, med det här på, för att… De här porslinsfåglarna står för…
Talar jag i klartext känns det fel. Jag kanske inte kommer att ta bladet från munnen under hela projektets gång. När verket är färdigt får det kanske tala för sig självt. Och medan jag arbetar med det kan jag tala om det i termer av materialval, symbolism… Placering. Kanske det får vara så. Utbrister småtrotsigt: ”Maria får va hemlig juh! Då vill ja oxå va´ d”. Konflikten är en konflikt.
tisdag 21 april 2009
Funderingar kring gestaltningen.
När vi gavs temat konflikt för den här terminen kändes det lite tungt. Skulle jag bli tvungen att arbeta hela terminen med ett tema med negativ laddning? Lite så kändes det. Och nu i det här skedet har jag kommit till insikt om att ordet konflikt inte alls behöver bära på en negativ laddning. Efter seminarier och redovisningar har jag upplevt temat som något jag gärna tuggar på, känner dess olika smaker och spottar lite av det, sväljer lite av det.
Men nu då? Nu när vi har rört oss runt den didaktiska biten utav temat, talat om konflikter runt skolan (vilket kändes matnyttigt och bra och inte alls så tungrott som det först tedde sig i mina ögon). Ska jag nu vidga mitt perspektiv kring ordet konflikt? Ber du mig göra det skälver jag lite inför ordet igen. Det bli personligt inne i huvudet. Det blir konflikter kring mig, kring Självet. Gamla konflikter och aktuella. Konflikter knackar på från den förflutna tiden. Långa resor. Strider,kval, sorger, kärlek. Konflikter i nuet som jag kanske inte ens hunnit bearbeta, som jag är mitt uppe i. Det är inget som är unikt för mig. Konflikter har alla haft och alla lever med dem. Men ordet i sig för mig är stort, det vibrerar i marken under mina fötter.
Jag vet inte om jag varken vill eller kan blotta mig själv. Men jag vet heller inte om jag kan arbeta med det här temat utan att göra det - åtminstone lite grann. Eller mycket...
Jag funderar på att göra en installation. Att arbeta med föremål lockar, men det får inte bli clutter, en oförståelig ansamling grejer för betraktaren. Jag lutar annars åt att måla - stort och vitt och brett. Men i målningen ligger att välja abstraktionen versus konkretionen - och att kunna känna att jag lyckats med det uttryck jag valt.
Jag återkommer.
Men nu då? Nu när vi har rört oss runt den didaktiska biten utav temat, talat om konflikter runt skolan (vilket kändes matnyttigt och bra och inte alls så tungrott som det först tedde sig i mina ögon). Ska jag nu vidga mitt perspektiv kring ordet konflikt? Ber du mig göra det skälver jag lite inför ordet igen. Det bli personligt inne i huvudet. Det blir konflikter kring mig, kring Självet. Gamla konflikter och aktuella. Konflikter knackar på från den förflutna tiden. Långa resor. Strider,kval, sorger, kärlek. Konflikter i nuet som jag kanske inte ens hunnit bearbeta, som jag är mitt uppe i. Det är inget som är unikt för mig. Konflikter har alla haft och alla lever med dem. Men ordet i sig för mig är stort, det vibrerar i marken under mina fötter.
Jag vet inte om jag varken vill eller kan blotta mig själv. Men jag vet heller inte om jag kan arbeta med det här temat utan att göra det - åtminstone lite grann. Eller mycket...
Jag funderar på att göra en installation. Att arbeta med föremål lockar, men det får inte bli clutter, en oförståelig ansamling grejer för betraktaren. Jag lutar annars åt att måla - stort och vitt och brett. Men i målningen ligger att välja abstraktionen versus konkretionen - och att kunna känna att jag lyckats med det uttryck jag valt.
Jag återkommer.
Konflikt: Serieteckning, redovisning och seminarie.
Konflikter kan ta sig så många olika skepnader. En inre konflikt där jaget står i centrum, en konflikt i en grupp eller en global konflikt. Då vi placerar oss i klassrumsmiljö kan konflikten vara av den inre sorten hos pedagogen eller eleven, den kan uppstå elever emellan, eller mellan pedagog och elev – i förhållande till kontexten eller utanför den.
Under seminariet med Lars-Åke Kernell tog jag fasta på vad han sa om att förvalta konflikter. Kernell menar på att konflikter inte är något vi ska vara rädda för i vår framtida yrkesroll. Tvärtom kommer därur ofta något bra. En ny riktning, en försoning, en lärdom - ett gräl som rensar luften. Vidare talade Kernell om hur konflikter uppstår mellan människor, i situationer där människor samspelar. I ett klassrum - javisst! Men likväl i ett äktenskap, en stark vänskap, en släkt. Han föreslog att vi i lärarrollen, när vi känner oss som mest förbryllade över konfliktens uppkomst - en spydig kommentar, någon som beter sig illa, ett rop på hjälp - så kan vi faktiskt tänka oss att det lika gärna kunde ha utspelat sig närmare oss själva. Hur skulle vi då ha reagerat? Reagera på samma sätt i din roll som pedagog säger Kernell - med besvikelse, en tillrättavisning, en hjälpande hand - vad det än må vara. Poängen är att mänskliga samspel skapar konflikter - och det är omöjligt att inte visa sina känslor när en konflikt uppstår. Som pedagog gäller det dock, som Kernell så stringent ger en hållpunkt - att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt.
Den konflikt jag valde att gestalta tror jag är vanlig i klassrummet. En pedagog som tar sig själv på lite för stort allvar. Som pressar en elev över hennes mognadsgräns, i någon mån säger något som är kränkande för integriteten eller identiteten hos eleven. Konflikten kan ha handlat om att pedagogen trodde att det rörde sig om en provokation och försökte bryta upp den, men det kan lika gärna ha rört sig om en situation som läraren trodde att eleven kunde hantera - att hamna i negativ fokus och kunna försvara sig eller ta emot kritik- när eleven i själva verket inte hängt med på uppgiften och därmed heller inte förstod kritiken, som dessutom doftade lite ironi - ett beteende som jag reagerar starkt på. Ironi hör inte hemma i en undervisningssituation.
Hursomhelst upplevde jag som observatör en konfliktfylld situation som det dessvärre inte finns någon enkel lösning till. Jag kan heller inte säga att jag själv i min framtida yrkesroll som lärare inte kommer att hamna i samma konflikt eller rent utav vara upphov till en liknande situation. Det kommer jag med största säkerhet att göra. Misstag begår alla. Men man får inte glömma bort att man kan be om ursäkt – och det räcker långt.
Min serie tecknade jag med blyerts i A4 format, jag färglade teckningarna med akvarell och slutligen använde jag svart tunn tusch till konturer och detaljer. Jag hade problem med att teckna människorna till en början. Jag fick kämpa med att träna på att teckna positioner, ansiktets olika vinklingar, miner. Till en början tyckte jag att det såg förskräckligt ut men så småningom blev jag varm i kläderna. Det var också ganska länge sedan jag tecknade innan jag började med serien. Jag fick lov att erkänna för mig själv att tecknandet är något man måste underhålla. Det är orealistiskt av mig att tro att jag efter nästan ett år utan pennan och blocket i hand ska kunna teckna som Da Vinci… Anatomiskt riktiga kroppar och ansikten med en rörlighet som går att förnimma.
Eftersom varje sida i serien var ganska stor valde jag att lägga sidorna mellan två större svarta papper som en tunn bok.
Jag är nöjd med resultatet och redovisningarna gav otroligt mycket positiva erfarenheter trots att en del av dem konflikter som togs upp var svåra och tunga.
Några konkreta konfliktlösningar gavs inte utav Kernell och vi var inte många som funderat över en lösning till upplevda konflikter – men det är sällan det finns några enkla svar. Huvudsaken är att vi reflekterar, agerar, drar lärdom och förvaltar.
Under seminariet med Lars-Åke Kernell tog jag fasta på vad han sa om att förvalta konflikter. Kernell menar på att konflikter inte är något vi ska vara rädda för i vår framtida yrkesroll. Tvärtom kommer därur ofta något bra. En ny riktning, en försoning, en lärdom - ett gräl som rensar luften. Vidare talade Kernell om hur konflikter uppstår mellan människor, i situationer där människor samspelar. I ett klassrum - javisst! Men likväl i ett äktenskap, en stark vänskap, en släkt. Han föreslog att vi i lärarrollen, när vi känner oss som mest förbryllade över konfliktens uppkomst - en spydig kommentar, någon som beter sig illa, ett rop på hjälp - så kan vi faktiskt tänka oss att det lika gärna kunde ha utspelat sig närmare oss själva. Hur skulle vi då ha reagerat? Reagera på samma sätt i din roll som pedagog säger Kernell - med besvikelse, en tillrättavisning, en hjälpande hand - vad det än må vara. Poängen är att mänskliga samspel skapar konflikter - och det är omöjligt att inte visa sina känslor när en konflikt uppstår. Som pedagog gäller det dock, som Kernell så stringent ger en hållpunkt - att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt.
Den konflikt jag valde att gestalta tror jag är vanlig i klassrummet. En pedagog som tar sig själv på lite för stort allvar. Som pressar en elev över hennes mognadsgräns, i någon mån säger något som är kränkande för integriteten eller identiteten hos eleven. Konflikten kan ha handlat om att pedagogen trodde att det rörde sig om en provokation och försökte bryta upp den, men det kan lika gärna ha rört sig om en situation som läraren trodde att eleven kunde hantera - att hamna i negativ fokus och kunna försvara sig eller ta emot kritik- när eleven i själva verket inte hängt med på uppgiften och därmed heller inte förstod kritiken, som dessutom doftade lite ironi - ett beteende som jag reagerar starkt på. Ironi hör inte hemma i en undervisningssituation.
Hursomhelst upplevde jag som observatör en konfliktfylld situation som det dessvärre inte finns någon enkel lösning till. Jag kan heller inte säga att jag själv i min framtida yrkesroll som lärare inte kommer att hamna i samma konflikt eller rent utav vara upphov till en liknande situation. Det kommer jag med största säkerhet att göra. Misstag begår alla. Men man får inte glömma bort att man kan be om ursäkt – och det räcker långt.
Min serie tecknade jag med blyerts i A4 format, jag färglade teckningarna med akvarell och slutligen använde jag svart tunn tusch till konturer och detaljer. Jag hade problem med att teckna människorna till en början. Jag fick kämpa med att träna på att teckna positioner, ansiktets olika vinklingar, miner. Till en början tyckte jag att det såg förskräckligt ut men så småningom blev jag varm i kläderna. Det var också ganska länge sedan jag tecknade innan jag började med serien. Jag fick lov att erkänna för mig själv att tecknandet är något man måste underhålla. Det är orealistiskt av mig att tro att jag efter nästan ett år utan pennan och blocket i hand ska kunna teckna som Da Vinci… Anatomiskt riktiga kroppar och ansikten med en rörlighet som går att förnimma.
Eftersom varje sida i serien var ganska stor valde jag att lägga sidorna mellan två större svarta papper som en tunn bok.
Jag är nöjd med resultatet och redovisningarna gav otroligt mycket positiva erfarenheter trots att en del av dem konflikter som togs upp var svåra och tunga.
Några konkreta konfliktlösningar gavs inte utav Kernell och vi var inte många som funderat över en lösning till upplevda konflikter – men det är sällan det finns några enkla svar. Huvudsaken är att vi reflekterar, agerar, drar lärdom och förvaltar.
fredag 16 januari 2009
Obligatoriskt blogginlägg 16/1
Interaktiv gestaltning
Redovisningarna av den interaktiva gestaltningen var väldigt spännande och engagerande att se. Jag är också väldigt nöjd med min grupps insats.
Vår process har genomgått många olika stadier och idéer. Vid det första mötet jag var delaktig i hade gruppen hunnit komma fram till en idé om att filma otäcka/fula/äckliga saker och spela vacker musik till och på så vis jobba med kontrasterande gränser. Denna idé vidareutvecklades till en idé om att ta fram kalejdoskop där olika gränsöverskridande bilder skulle dölja sig. Vi hade både idéer om att bygga stora kalejdoskop och att projicera animerade kalejdoskop. Från idén om kalejdoskop gick vi vidare till att prata om ett barnboksformat för våra idéer om att leka med det bisarra och fula men också det absurda och komiska - en barnbok för vuxna. Slutligen, och detta var innan juluppehållet, bestämde vi oss för att smälta samman de idéer vi gått igenom på något sätt. Vi kom överens om att skaffa fram ett råmaterial genom att var och en teckna och pröva att göra enklare animationer i monkeyjam - målsättningen var att göra en film som lekte med det bisarra, det absurda, det psykotiska eller det psykedeliska. En film som efterliknar en feberdröm.
När vi sedan träffades efter jullovet hade några av oss prövat att animera och ett låtförslag till filmen hade utkristalliserat sig, som vi kunde enas om att jobba med. Vi begav oss hem till Å och satte igång att animera kortfilmer som vi skulle klippa in. Jag tycker att arbetet gick väldigt smidigt och det fanns en entusiasm för idéer och infall som jag sällan har upplevt då jag arbetat i grupp tidigare. Min erfarenhet av grupparbete har ofta varit att många vill ha sin vilja igenom och att man därigenom "håller tillbaka" och processen blir trög. Vi har haft ett gott samarbete i fråga om att disponera tiden väl och alla har bjudit till. Måndag till fredag jobbade vi som djur med att animera kortfilmer i monkeyjam (ca 30 stycken blev det allt som allt och då kan man betänka att en av filmerna var 22 sekunder lång och tog lite drygt tre timmar att animera) och att lägga in dem i Moviemaker.
För att sammanfatta våra tankar under arbetets gång har de varit att skapa en film utan någon särskild dramaturgi. En feberdröm rör sig ute i hjärnans periferi och kan ta de mest absurda, skruvade vändningar (en döende leksaksgiraff, ryska dockor som öppnar sig själva och ställer sig i en rad, brunsvartvita kalejdoskop och myrkrig från TVapparaten, tyranner vi sett i media, bilder på mat, och bilder som vi inte kan koppla till något vi sett i verkligheten...Ofta upprepningar, hack i skivan så att säga...). Vi var ute efter en fragmentarisk känsla och detta uppstod också då vi inte tittade igenom filmen från början till slut särskilt många gånger under arbetets gång, utan la in filmer och stillbilder styckvis.
Resultatet då vi spelade upp filmen (med popcorn till biobesökarna för att förbereda de på en trevlig stund) lät visa sig. Skratt, grimasher, och fascination syntes och hördes. Utifrån de kommentarer om filmen vi fått i efterhand verkar vår publik ha tyckt att den kunde ha spunnit vidare i mer än 12 min. Vissa sa å andra sidan att 12 minuter var fullt tillräckligt för att få uppfattningen om att det inte fanns någon ände på filmen - vilket vi också velat skapa. Vi hade diskuterat mycket fram och tillbaka om vi skulle låtit den vara längre eller om vi skulle visat något mer monotont moment eller valt en annan musik. Men processen pågår fortfarande och jag ser filmen som en illustration av vår idé om att vilja tänja på vars och ens egna gränser för vilka bilder vi skulle använda oss av, längd på filmen, och en lek med synintryck och människans behov av att skapa en mening i det hon ser, även där det inte finns någon.
Jag har verkligen känt mig berikad av de andra gruppernas redovisningar vill jag tillägga. Tack alla för ett givande projekt runt gränser!
Skissboken
Nu till de bilder jag valt att presentera ur min skissbok. Skissboken har varit bra för mig, men jag har inte tyckt om den- och just därför har den varit bra! Jag kan ofta bli trött och frustrerad på mig själv pga. av tre personlighetsdrag hos mig som inte samverkar särskilt bra. Jag är konstnärligt lagd, jag är lat och jag är perfektionisk i mitt skapande. För mig har skissboken inneburit en utmaning i fråga om att ta mig tid och tvinga mig själv, och att släppa på perfektionen. Jag tänker fortsätta tvinga mig själv ur den handlingsförlamning jag drabbats av sedan jag lämnade estetiska programmet i gymnasiet. Och jag tänker banne mig börja måla igen.
De två första bilderna är självporträtt som handlar om att sätta gränser. Att ta mod till sig. Ibland om att vädja.Från början innehöll bilderna ingen text. De kom till när vi skulle lämna in boken och jag kollade igenom den. Texterna bara kom- jag tog en blyertspenna och skrev hårt och snabbt. Efter det så sa de mig så mycket mer. På den första bilden står: "Jag drar en gräns. Jag drar den här. Du respekterar mig inte". På bilden under står det: "Tänk på att jag är liten".
Tredje bilden är en japanskinspirerad erotisk teckning.
Den fjärde bilden handlar om hur kroppsidealen i vårat samhälle går stick i stäv med stressen, hetsen och den osunda mat som livsmedelsbranschen prackar på oss. Den handlar också om hur vi ser på skönhet. Vad är vackert och vad är fult och vem bestämmer det?
Den sista bilden leker med gränsen mellan dröm och verklighet. Det psykedeliska och medvetandets olika stadier tycker jag är fascinerande. Den här bilden är en euforisk sommardröm.
Jag vill tillägga att bilder med bättre upplösning kommer när jag har tillgång till min kamera som är på lagning. Dessa är endast ställföreträdande.
Redovisningarna av den interaktiva gestaltningen var väldigt spännande och engagerande att se. Jag är också väldigt nöjd med min grupps insats.
Vår process har genomgått många olika stadier och idéer. Vid det första mötet jag var delaktig i hade gruppen hunnit komma fram till en idé om att filma otäcka/fula/äckliga saker och spela vacker musik till och på så vis jobba med kontrasterande gränser. Denna idé vidareutvecklades till en idé om att ta fram kalejdoskop där olika gränsöverskridande bilder skulle dölja sig. Vi hade både idéer om att bygga stora kalejdoskop och att projicera animerade kalejdoskop. Från idén om kalejdoskop gick vi vidare till att prata om ett barnboksformat för våra idéer om att leka med det bisarra och fula men också det absurda och komiska - en barnbok för vuxna. Slutligen, och detta var innan juluppehållet, bestämde vi oss för att smälta samman de idéer vi gått igenom på något sätt. Vi kom överens om att skaffa fram ett råmaterial genom att var och en teckna och pröva att göra enklare animationer i monkeyjam - målsättningen var att göra en film som lekte med det bisarra, det absurda, det psykotiska eller det psykedeliska. En film som efterliknar en feberdröm.
När vi sedan träffades efter jullovet hade några av oss prövat att animera och ett låtförslag till filmen hade utkristalliserat sig, som vi kunde enas om att jobba med. Vi begav oss hem till Å och satte igång att animera kortfilmer som vi skulle klippa in. Jag tycker att arbetet gick väldigt smidigt och det fanns en entusiasm för idéer och infall som jag sällan har upplevt då jag arbetat i grupp tidigare. Min erfarenhet av grupparbete har ofta varit att många vill ha sin vilja igenom och att man därigenom "håller tillbaka" och processen blir trög. Vi har haft ett gott samarbete i fråga om att disponera tiden väl och alla har bjudit till. Måndag till fredag jobbade vi som djur med att animera kortfilmer i monkeyjam (ca 30 stycken blev det allt som allt och då kan man betänka att en av filmerna var 22 sekunder lång och tog lite drygt tre timmar att animera) och att lägga in dem i Moviemaker.
För att sammanfatta våra tankar under arbetets gång har de varit att skapa en film utan någon särskild dramaturgi. En feberdröm rör sig ute i hjärnans periferi och kan ta de mest absurda, skruvade vändningar (en döende leksaksgiraff, ryska dockor som öppnar sig själva och ställer sig i en rad, brunsvartvita kalejdoskop och myrkrig från TVapparaten, tyranner vi sett i media, bilder på mat, och bilder som vi inte kan koppla till något vi sett i verkligheten...Ofta upprepningar, hack i skivan så att säga...). Vi var ute efter en fragmentarisk känsla och detta uppstod också då vi inte tittade igenom filmen från början till slut särskilt många gånger under arbetets gång, utan la in filmer och stillbilder styckvis.
Resultatet då vi spelade upp filmen (med popcorn till biobesökarna för att förbereda de på en trevlig stund) lät visa sig. Skratt, grimasher, och fascination syntes och hördes. Utifrån de kommentarer om filmen vi fått i efterhand verkar vår publik ha tyckt att den kunde ha spunnit vidare i mer än 12 min. Vissa sa å andra sidan att 12 minuter var fullt tillräckligt för att få uppfattningen om att det inte fanns någon ände på filmen - vilket vi också velat skapa. Vi hade diskuterat mycket fram och tillbaka om vi skulle låtit den vara längre eller om vi skulle visat något mer monotont moment eller valt en annan musik. Men processen pågår fortfarande och jag ser filmen som en illustration av vår idé om att vilja tänja på vars och ens egna gränser för vilka bilder vi skulle använda oss av, längd på filmen, och en lek med synintryck och människans behov av att skapa en mening i det hon ser, även där det inte finns någon.
Jag har verkligen känt mig berikad av de andra gruppernas redovisningar vill jag tillägga. Tack alla för ett givande projekt runt gränser!
Skissboken
Nu till de bilder jag valt att presentera ur min skissbok. Skissboken har varit bra för mig, men jag har inte tyckt om den- och just därför har den varit bra! Jag kan ofta bli trött och frustrerad på mig själv pga. av tre personlighetsdrag hos mig som inte samverkar särskilt bra. Jag är konstnärligt lagd, jag är lat och jag är perfektionisk i mitt skapande. För mig har skissboken inneburit en utmaning i fråga om att ta mig tid och tvinga mig själv, och att släppa på perfektionen. Jag tänker fortsätta tvinga mig själv ur den handlingsförlamning jag drabbats av sedan jag lämnade estetiska programmet i gymnasiet. Och jag tänker banne mig börja måla igen.
De två första bilderna är självporträtt som handlar om att sätta gränser. Att ta mod till sig. Ibland om att vädja.Från början innehöll bilderna ingen text. De kom till när vi skulle lämna in boken och jag kollade igenom den. Texterna bara kom- jag tog en blyertspenna och skrev hårt och snabbt. Efter det så sa de mig så mycket mer. På den första bilden står: "Jag drar en gräns. Jag drar den här. Du respekterar mig inte". På bilden under står det: "Tänk på att jag är liten".
Tredje bilden är en japanskinspirerad erotisk teckning.
Den fjärde bilden handlar om hur kroppsidealen i vårat samhälle går stick i stäv med stressen, hetsen och den osunda mat som livsmedelsbranschen prackar på oss. Den handlar också om hur vi ser på skönhet. Vad är vackert och vad är fult och vem bestämmer det?
Den sista bilden leker med gränsen mellan dröm och verklighet. Det psykedeliska och medvetandets olika stadier tycker jag är fascinerande. Den här bilden är en euforisk sommardröm.
Jag vill tillägga att bilder med bättre upplösning kommer när jag har tillgång till min kamera som är på lagning. Dessa är endast ställföreträdande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)