Ett glapp

God fortsättning!

Det är rapportskrivning nu. Det tar upp mycket tid så fastän inte gestaltningen är klar får jag lägga krut på den nu om jag ska hinna. Å andra sidan återkopplar skrivandet mig till processen, vilket gör att jag ändå befinner mig i gestaltningen.

I helgen när jag var nere hos min mormor tog jag mig ett härligt bad. Taket i badrummet är målat blått och reflekteras i vattnet så när jag låg där och flöt fick jag för mig att ta kort på min kropp som den såg ut i vattnet. Jag bad mamma om hjälp så hon knäppte några bilder på mina ben, mina armar och mitt hår under vatten. Det som fångade mig med det här var transparensen. Vattnet som skapar ett skydd men där ändå kroppen är synlig.

Men jag har ännu inte kommit underfund med vad det är jag ska göra. Problemet med den här gestaltningen tycks vara att det mer och mer stretar emot i mig att jobba med temat. Jag känner att jag egentligen inte vill göra en social överlevnadsdräkt, för behövdes det vore vårt samhälle sjukt. Det har skapats ett glapp i mitt projekt.

A lovesong for HDK

Jag tänker tusen tankar. Men hur ska jag gestalta mina tankar????? Hur?!

Jag har jättemycket idéer om hur jag vill formulera rapporten. Jag har längtat efter att skriva ett tag nu, mitt andra ämne är ju svenska, och jag djupdyker i de skönlitterära människornas livsöden och vill tillverka/uppfinna en överlevnadsdräkt till var och en av dom Ann, Sylvia, Isobel, Kim, Juha.

Men hur i h*e ska jag gestalta detta?

Jag plockar textstycken ur böckerna som vittnar om mänsklig natur. Om människan i sin skörhet. Det är många citat nu. Kanske har jag hamnat på ett sidospår som är för intressant för att överge? Dilemma.

Det är något med uppbrott också. Som ligger i luften. Jag tycker att det är jättejobbigt att HDK-tiden snart är över och det här slutprojektet påminner mig ständigt om det. Om slutgiltigheten. Om uppbrottet. Jag har gjort mig ett hem här med er. Även om vi inte ses så ofta så har jag gjort mig hemmastadd. Jag visste inte att man kunde vara sig själv (vilken trött klyscha, men faktiskt) i ett universitetssammanhang. Tidigare har jag upplevt det stramare, anonymare, inte lika.. mänskligt. Men med er har jag känt mig bekväm. Fått vara i en kreativ och stöttande miljö, garvat, grinat. Och jag vet redan nu att jag kommer sakna er. Känner mig obekväm med att bli sådär anonym igen. Som på storföreläsningar, i relation till en salig blandning föreläsare, till typ 50 nya klasskamrater som förmodligen inte blir lika entusiastiska som ni över färg, form och filosofiska funderingar.

Nu ska jag gå och knyta mig och i morn är det handledning. Det ser jag fram emot. Det kan behövas.

IT- kläder och smarta djur.

Tack för era svar ni som svarat!

http://www.fof.se/tidning/2002/5/nu-kommer-it-kladerna:
Här hittade jag en artikel om sk IT- kläder. På forskning och framstegs hemsida kan man läsa om nya klädmaterial och nya material för friluftsliv. Vetenskapsjournalisten Håkan Borgström redogör för nya forskningsområden:

"På temat funktionella kläder finns en trend mot att kopiera biologiska processer. Tack vare kraftfullare datorer, bättre datorprogram och utvecklingen av mikroskoptekniken kan forskare nu se hur naturens material är uppbyggda på atomnivå. Exempelvis skärskådas lotusblommans blad på jakt efter en struktur att kopiera. Orsaken är att lotusbladet är mycket bra på att stöta bort vatten och smuts. Det rengör sig självt genom en mängd små utsprång som är klädda med vattenavstötande vax. Vatten kan inte sprida sig på bladen, utan vattendropparna rullar av bladen och tar samtidigt med sig smuts. Detta naturfenomen försöker materialforskare nu att efterlikna i textila och polymera material.

Ett nytt forskningsområde som innehar stor potential handlar om att utveckla smarta material som består av t ex interaktiva polymerer och sensorer. I sin enklaste form är “intelligenta” polymerer plaststrängar som kan leda elektricitet och som förändrar sin ledningsförmåga vid fysisk påverkan, t ex om de tänjs ut, värms upp eller träffas av solljus. Genom att väva in dessa polymersträngar i kläder och mäta förändringarna i spänningen som passerar genom dem kan många funktioner skapas, exempelvis för att känna av hjärtslag eller detektera kroppsrörelser.

Till exempel utvecklas ett knäskydd vid Intelligent Polymer Research Institute i Wollongong i Australien. Det ska lära idrottare att i vissa moment böja knäna mer, t ex när de landar efter ett hopp. Detta skyddar knäet från ligamentskador.- Vi har placerat en textilsensor på ett vanligt knäskydd, en stödstrumpa. Tygsensorn är placerad så att den täcker främre ytan på knäskålen. När idrottaren böjer knäet, sträcks sensorn och då ändras dess motstånd. Vi kan ställa in elektroniken så att sensorn framkallar ett ljud när den når en viss sträckning, berättar docent Julie Steel vid Biomechanics Research Laboratory, University of Wollongong i Australien.
En liknade produkt för idrottare som också utvecklas vid University of Wollongong är en sportbehå. När idrottaren tränar känner bysthållaren av hur brösten rör sig och håller dem på plats dels genom att banden sträcks eller görs lösare i förhållande till belastningen, dels genom att kuporna stelnar vid press".

I artikeln talas det dessutom om självrengörande kläder med inbyggda aktiva bakterier som skulle "äta upp" smuts och odör och kläder med inbyggda artificiella muskler som hjälp för rörelsehindrade.

Jag tycker att det här är extremt intressant och för min egen del bidrar det med intressanta vinklar till mitt projekt. Jag har också nördat ner mig i djurböcker (Reptiles and amphibians of the amazon av R.D Bartlett & Patricia Bartlett, Växt och djurliv av Bengt Weidow, Lena Sors Widell & Iréne Andersson) och b.la. läst om:

# Artfamiljen nässeldjur som tex. maneter som försvarar sig med att skjuta ut bränntrådar ur körtlar.
# Artfamiljen blötdjur tex. musslor som har skyddande skal.
# Artfamiljen amfibier och groddjur som med skarpa färger varnar om dess giftighet.
# Artfamiljen kräldjur reptilia tex. ormar som ömsar sitt skinn i ett stycke.

Kameleonter och geckoödlor som har förmågan att skifta färg beroende på omgivning, temperatur och sinnesstämning.

Bältor som har hela huden täckt av benplåtar. När de oroas rullar dom ihop sig till ett klot och är i det närmaste helt skyddade av benplåtarna.

Jag har också lärt mig om fullständig och ofullständig förvandling hos insekter.
När en insekt växer kan den antingen genomgå en fullständig eller en ofullständig förvandling. Vid den ofullständiga förvandlingen kläcks först ägget. Ur ägget kommer en larv. Efter hand som larven äter och växer blir den yttre huden för trång. Den sprängs och i nästa stadium är larven större. Vid fullständig förvandling, eller metamorfos, passerar insekterna förutom ett ägg- och larvstadium också ett puppstadium. Efter några larvstadier förvandlas huden till en hård puppa. Inuti puppan genomgår insekten en slags förvandling. Efter förvandlingen gör insekten hål i puppan och tar sig ur denna. Dem fullbildade insekten har ett helt annorlunda utseende än larven. Bland arter som genomgår metamorfos hittar vi skalbaggar, steklar, nattsländor, nätvingar, fjärilar, tvåvingar och loppor.

Med de här sakerna färskt i minne går jag nu vidare till att fundera över hur överlevnadsdräkten kan ta inspiration av djurens värld och av vetenskapen.

Din överlevnadsdräkt/ Your survivalsuit!

Jag har kommit överens med min grupp om att posta frågor på min sida så att folk kan svara på hur behoven för en social överlevnadsdräkt skulle kunna se ut. Så här är dem. Vem som helst är mer än välkommen att svara och detta gör man genom att posta som kommentar till det här blogginlägget.

1. Vad är dina behov/önskningar för en social överlevnadsdräkt?
Tex. Skulle du vilja ha en könsneutralitetsdräkt för dagar när könsrollerna känns ovanligt kvävande? Skulle du kunna vara i behov av en skyddsdräkt eller en osynlighetsmantel? Kanske önskar du dig en superhjältedräkt? (Det här är endast förslag från min sida för att sätta fart på er fantasi lite. Svara med egna ord).

2. För vilka situationer i livet tänker du dig att du skulle vilja ha en dräkt för social överlevnad?

Tack!
____________________________________

I have agreed with my group about posting questions on my page so that people can answer me on what the needs would be for a social survivalsuit. So here it is, anyone is more than welcome to answer. Post your answers as a comment to this submit.

1. What are your needs/wishes for a social survivalsuit?
For example: Would you like a genderneutral suit for when your tired of your genderrole? Could you be in the need of a hideaway suit or an invisibility cloak? Perhaps a superherooutfit? (These are just suggestions to get your imagination going. Answer with your own words).

2. For what situations in life do you consider yourself in a need a of a social survivalsuit?

Thanks!

Im wiped out

Jag skulle önska att jag hade kommit igång vid det här laget men allting går bara så långsamt. Den här tiden på året är alltid den svåraste för mig. Jag är konstant trött och vi pratar inte om den sedvanliga tröttheten, för alla är ju trötta nu. Nej, jag får ett onormalt stort sömnbehov. Och det är inte frivilligt som jag sover så mycket. Det är tvunget. Det är som om jag halvsover all min vakna tid. Om jag tar powernaps så hjälper det men jag kan verkligen inte koncentrera mig. Jag har noll energi och känner mig låg och ur form.

Det här kanske är en bra utgångspunkt för arbetet i och för sig.
Min referens till det förra projektet, Lucy Orta (www.studio-orta.com/), gör överlevnadsdräkter för olika behov. Tältdräkter för hemlösa, sovsäckar man kan gå i och jättevarma overaller för karga klimat.
Min idé med det här arbetet har varit att göra överlevnadsdräkter för sociala behov.
En social överlevnadsdräkt. Det är ungefär såhär långt jag har kommit.
Kanske behöver den som inte mår bra ett värmande skyddande skal. För när man känner sig som mest sårbar. Eller den som är blyg eller rädd. Kanske behöver den en överlevnadsdräkt? Den som är sjuk kan behöva en. Eller den som har sorg.

Jag läste nyss ut Ann Heberleins bok: "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Ann Heberlein har diagnos bipolär typ 2 (tidigare hette det manodepressiv). Boken är tung och mörk, men intelligent och intressant. Hon tar strid för livet. Jag får lära känna hennes familj, men också hennes innersta, mest ocensurerade tankar. En människa som är i ett maniskt skov kan inte censurera sig själv. Trots att jag blev ganska illa berörd av boken så gav den mig något. Hennes brutala ärlighet.

Innan dess läste jag: "Jag går bara ut en stund". Isobel Hadley Kamptz gör självbiografiska vackra skildringar av det tunga och svåra, uppslitande och förbittrande. Isobel och Erik är par i 30 års åldern och de har varit tillsammans sedan de var 17 år. De har alltid hållit ihop och deras kärlek har varit starkt som murbruk, men när de börjar försöka skaffa barn så kan de inte. De genomlider missfall och dödfödslar och deras förhållande blir mer och mer tärt och skört. Isobel får också svårt att förhålla sig till andras människors lycka och skriver om sin bitterhet och ilska, flyr in i otrohet och festnätter.

Jag tycker att båda de här böckerna har varit intressanta att fundera över. Jag vet ännu inte exakt hur det hänger ihop med mitt arbete men jag hoppas att det visar sig. För jag känner att det hör dit.

The end

Klicka för större bilder.

Jag gjorde ett projekt som handlade om hållbar utveckling, eller snarare Ohållbar utveckling. I Sverige handlar vi kläder för ca 44 miljarder kronor om året. Mot bakgrund av detta, samt tankar runt identitet och ursprung, formade jag min idé som kom att gå ut på att fylla upp mitt no-space på höjden och till bredden med kläder. Ett slags offerbål för ytligheten, kraven och de miljöförslitningar som materialismen föder.

Jag inspirerades av Miru Kims nakenhet och Lucy Ortas social aktivistiska kläddesign.

Jag döpte arbetet till Clothes to nature och det kändes som att jag kom ett steg närmare mitt ursprung genom det här projektet. Jag kom också ett steg närmare photoshop och det är ett program jag gladeligen vill använda mig av i framtiden.

Det är flera av er som redan har satt fingret på redovisningsdagarnas kvalitet och kvantitet så det gör jag inte här.

Jag var nöjd med min presentation och jag känner att jag växer för varje gång jag måste stå inför en grupp och prata, något som under hela lärarutbildningen ofta gett mig kalla fötter i fråga om vilket ansvar jag står inför i och med mitt yrkesval. Ansvaret att stå vid rodret även när jag har en dålig dag. Ansvaret att vara väl förberedd och ha god kännedom om mitt material. Ansvaret att stå i blickfånget av ca 30 elever och vara en ledarperson. Jag har alltid brottats med blyghet och scenskräck. Men jag övervinner de dragen hos mig själv bit för bit.
På plussidan av min presentation hamnar att jag tycker att jag var väl förberedd och fick ihop en snygg powerpoint. På minussidan hamnar nervositeten och "publikkontakten", som är avhängiga av varandra...

I en klassrumssituation inser jag hur oerhört viktigt det är att elever får öva sig i att förbereda och hålla i en presentation. Jag vet med mig att några av mina framtida elever kommer att böna och be om att få slippa stå och svettas med hjärtat i halsgropen framför klassen, men jag inser att jag gör dem en björntjänst om jag låter dem slippa.
Uppgiften tror jag skulle gå utmärkt att använda i skolan, både i högstadiet och gymnasiet. Eftersom det är ett visionsprojekt kan alla genomföra det och det gör det desto mer lustfyllt, tror jag, att inte behöva begränsa sig!

Det är så roligt att få ta del av er andras idéer, visioner och drömmar. Det här projektet har varit en rik källa till det, särskilt i basgruppen eftersom jag har kommit era processer närmast.

Karin

Kläder