"Away to you"

Det skulle varit film till det förra blogginlägget med det är ju helt hopplöst att få det att funka. Det kan ju inte vara meningen att det ska ta över 2 timmar att få ner 2 minuters film hit? Jag somnade till och med ifrån det och när jag vaknade av att katten drog ner en blomkruka så hade det inte laddats ner. Då blev jag lite trött. Nu testar jag igen.

Jag lägger ordet film här. Så klickar ni på det så får ni kanske se filmjäveln.

Det var allt för idag. Godnatt

Känslan i transit...

..Är vad som har utkristalliserat sig nu, ifrån mina upplevelser, iakttagelser och det som rör sig inuti. Kanske blir detta inlägg något fragmentariskt.. men det rör sig i olika kontexter.
Många gånger i livet tror jag att människor måste stanna upp där de står och se björnen i vitögat, släppa ut besten ur bröstet, sörja. För att komma ur sitt känslomässiga transit. I mitt förra blogginlägg ställde jag på slutet frågan: Hur stort utrymme ges för att vara människa i vårt samhälle idag.

Jag har funderat mycket över detta. Med en far som gick in i väggen under sin utbildning och sedan dess är sjukpensionär, en mor som har haft en hjärtinfarkt och nu lever med ständig trötthet, samt en brorsa och jag själv som varit deprimerade. Ska jag skriva detta funderar jag, men kommer fram till att, ja det ska jag. För det är inte unikt på något vis. Det är samhälleligt. Och det är mänskligt. Ur ett samhälles synvinkel som är inriktat på effektivitet, produktivitet och ekonomisk vinst skulle ingen av oss värderats särskilt högt, då vi var som mest sköra. Och det som hämmar människor fysiskt eller psykiskt ska helst gå över snabbt. "Ta en vitamin, ta en cipramil, lite magmedicin, en sömntablett".

Att bryta upp gör ont. Att skiljas. Att separera. Att ta farväl av en vän som flyttar eller glider ifrån en.
Hjärtesorg gör ont. Att bli sviken av någon. Att bråka sönder. Att sakna.
Att förlora sitt sammanhang. Det känns. Men syns det? Ser vi det på de runtomkring? Får det utrymme?

2007 såg jag Nan Goldins fotoutställning på hasselblads
och det tog andan ur mig. Aldrig innan hade jag sett människan skildras så.. mänsklig. Så osminkad, så rå.

Jag tycker att okonstlade saker med en historia bakom är vackra. Jag tycker om musik som inte är studioputsad, porslin som har naggats i kanten och filmer/bilder av människor i all sin skörhet och skönhet. När masken faller av. Det är fint. För det är livet.

I mitt förra projekt med den sociala överlevnadsdräkten spelade jag in en film i realtid där jag talar om absurditeten i ett socialt skyddspansar. Nästa film jag gjorde var en tandborstningssession med dregel på hakan, nynnandes teenage-mutant ninja turtles. Och detta gav mig ett nytt språk upptäckte jag! Jag märker av nya dimensioner som skapas utanför mig själv, när jag ser den osminkade rakt-upp-och-ner-versionen av mig själv!
Nästa steg blir kanske att flytta linsen över till någon annan?..

Processa

Tog fel på dag på handledningen så jag missade den i veckan. Tråkigt. Och jag känner att jag blir stressad när jag har ett splittrat fokus och behöver koncentrera mig på flera saker som drar åt så skilda håll. Ibland får jag för mig att jag inte kommit någon vart..

Men det händer en massa grejer häruppe i hjärnan som inte syns och då är det lätt att känna: "fan, jag har ju ingen produkt".
Jag vill tacka S så mycket för att du visar film där vi är i process! Tack S. Det var roligt att prata med dig! För min del så är samtalet väldigt utvecklande. När jag befinner mig i isolation blir det förstoppning i kreativitetssystemet.. Särskilt som det mesta av min energi gått åt till att rapa ur mig vetenskapsfilosfins historia. Jag har suttit med hemtenta i helgen och i veckan som gick. Mycket av ensamt arbete. Jag säger som Å: "Den är inte rolig, knappast kreativ och jävligt omfattande".

Här nedan tänkte jag redogöra för några idéer och händelser på löpande band som så sakteliga formar ett transit. Transit träder fram, blir klarare - för mig.
Jag hade som idé att bygga/använda två boxar, garderober, klaustrofobiska utrymmen för att ge utlopp för känslor invärtes och utvärtes. Av en händelse blev jag inlåst i soprummet och upplevde klaustrofobi på riktigt.

Jag har i flera dagar haft som idé att spela in en film där en kvinna sjunger ut sitt hjärtas desperation. Ett hjärta i transit.

Det gav mycket inspiration att filma med S (vi dolde kameran och så småningom glömde vi av den),och att se sig själv på film i en situation som var vardaglig och inte riggad.

I onsdags hamnade jag återigen i ett slags transit när jag blev omringad och trängd ,fysiskt och psykiskt, av inte mindre än 3 kontrollanter på spårvagnen. Orsaken? Jag argumenterade med dem i saklig ton. Ju fulare de uppträdde mot mig desto fulare uppträdde jag tillbaks. Människor som trycker ner andra med övermakt är bland det äckligaste jag vet.

Jag såg en dokumentär på 2:an igår som hette "konsten att vara människa. Många gånger är det en konst. Efter filmen ställer jag mig frågan: Hur mycket utrymme ges i vårt samhälle för att vara människa?

Ja, där har ni ett axplock av insamlingen.
Nu gäller det bara att sätta ner fötterna. Så småningom.

Profetia

I onsdags var jag på filmfestivalen och såg en dansk film. Det var en vacker magisk historia. Det handlade om kärlek. Möjlig och omöjlig. Den är en inspiration för mig i min gestaltning som med största sannolikhet kommer att handla om människor, relationer, vanmakt, villkor...

Om Profetia:
60-åriga författaren Sofie står vid ett bål och eldar upp alla manus och berättelser hon någonsin skrivit, alltmedan de materialiserar sig inför våra ögon, en efter en, och gränsen suddas ut mellan verklighet och fiktion. I en intensiv, drömsk ringdans som i sin febriga atmosfär påminner om Johan Melins förra långfilm, Preludium, passerar rollfigurerna revy: Sofies dotter Eva som ska gifta sig just i dag, Evas ex-man - den sexfixerade livsgurun Lars som också förekom i Preludium - som planerar en comeback, sjuksköterskan Ruth som står i förbindelse med andra sidan efter en nära döden-upplevelse och rullstolsburne Johnny som håller på att förgöras av bitterhet. Ska de våga välja livet och kärleken?



Jag kan varmt rekommendera den. Dock är den ganska teatralisk och är man rädd för stora känsloyttringar och "kärleken är vad som räddar oss" bör man kanske låta bli. Den jag var och såg filmen med tyckte att det var mest dravel. Äsch, lyssna på mig istället. Den är jättebra!

In transit i ett soprum.

Rapporterar från HDK:s datasal. Jag har just varit med om något smått traumatiskt. Smått, men ändå traumatiskt.

Jag blev inlåst i soprummet!

Jag kom in med mitt kort, väl inne kände jag på dörren och den gick i lås. "Lite obehagligt att den stora järndörren låses bakom en", tänkte jag.. Såg mig omkring efter lådor och konstaterade att det inte fanns något av värde där inne. Så jag drar mitt kort för att gå ut igen. Då lyser kortjävlaläsaren RÖTT. Fel håll tänkte jag och vände på kortet. RÖTT igen. Så jag vänder tillbaks det. PIIP -RÖTT. PIIP -RÖTT. PIIP -RÖTT.
"Vad fan är detta?" Tänker jag och blir först arg. Sen börjar oron komma krypande.
Jag tar upp mobilen. Ser att jag inte har någon täckning (så klart det är ju en bunker), men ringer ändå 2 gånger. FEL står det i displayen och mina räddningssamttal till Mattias och Åsa kopplas ner.

Jag drar kortet igen och ringer igen, sparkar på dörren och ropar och sen paniktankarna: "Det är eftermiddag. Den här dörren är ganska ljudisolerad. Hur länge ska jag sitta här tills nån kommer? Tänk om ingen kommer?" Ca 5 minuter har hunnit passera. Jag har fortsatt dra kortet, sparkat på dörren och ropat. Och inget har hänt. Gråten. Ok, jag dör inte av att vara här under natten men det är kallt och stinker. Och jag vill inte bli fast här! Ca 5 minuter senare hörs steg utanför så då kastar jag mig på dörren och ropar "Hallåååå!" "Hallå, svarar en röst. Är du inlåst?" "Ja" snyftar jag. Vänta jag ska bara gå efter vaktmästaren. "Ska du lämna mig här?? slipper det ur mig. Jag tycker det är skitläskigt här inne!" Så snälla killen hämtar snäll tjej som håller CELLskap medan han går efter vaktis. Hon pratar som man gör till någon som har panik med mjuk röst: "Vad heter du? Vad går du här på skolan. Jag går smycke. Vaktmästaren är snart här. Snart är han här". Vaktis släpper ut mig, jag får en kram av tjejen och killen.

Herregud. Haha! Mina rop och att mötas av mitt mascaragråtna ansikte. "Stackare, har du varit här länge?" frågar dom. Nu känns det helt fånigt. Men min transportsträcka till paniken var inte lång där i soprummet.

Jag var i transit där ett tag. Och visste inte hur länge det skulle vara. Dock ser jag detta som både ironiskt och berikande. På nåt skruvat sätt... med tanke på att mitt ärende i soprummet var för att hämta en kartong stor nog att stänga in mig själv i för att gestalta vanmakt...