In transit i ett soprum.

Rapporterar från HDK:s datasal. Jag har just varit med om något smått traumatiskt. Smått, men ändå traumatiskt.

Jag blev inlåst i soprummet!

Jag kom in med mitt kort, väl inne kände jag på dörren och den gick i lås. "Lite obehagligt att den stora järndörren låses bakom en", tänkte jag.. Såg mig omkring efter lådor och konstaterade att det inte fanns något av värde där inne. Så jag drar mitt kort för att gå ut igen. Då lyser kortjävlaläsaren RÖTT. Fel håll tänkte jag och vände på kortet. RÖTT igen. Så jag vänder tillbaks det. PIIP -RÖTT. PIIP -RÖTT. PIIP -RÖTT.
"Vad fan är detta?" Tänker jag och blir först arg. Sen börjar oron komma krypande.
Jag tar upp mobilen. Ser att jag inte har någon täckning (så klart det är ju en bunker), men ringer ändå 2 gånger. FEL står det i displayen och mina räddningssamttal till Mattias och Åsa kopplas ner.

Jag drar kortet igen och ringer igen, sparkar på dörren och ropar och sen paniktankarna: "Det är eftermiddag. Den här dörren är ganska ljudisolerad. Hur länge ska jag sitta här tills nån kommer? Tänk om ingen kommer?" Ca 5 minuter har hunnit passera. Jag har fortsatt dra kortet, sparkat på dörren och ropat. Och inget har hänt. Gråten. Ok, jag dör inte av att vara här under natten men det är kallt och stinker. Och jag vill inte bli fast här! Ca 5 minuter senare hörs steg utanför så då kastar jag mig på dörren och ropar "Hallåååå!" "Hallå, svarar en röst. Är du inlåst?" "Ja" snyftar jag. Vänta jag ska bara gå efter vaktmästaren. "Ska du lämna mig här?? slipper det ur mig. Jag tycker det är skitläskigt här inne!" Så snälla killen hämtar snäll tjej som håller CELLskap medan han går efter vaktis. Hon pratar som man gör till någon som har panik med mjuk röst: "Vad heter du? Vad går du här på skolan. Jag går smycke. Vaktmästaren är snart här. Snart är han här". Vaktis släpper ut mig, jag får en kram av tjejen och killen.

Herregud. Haha! Mina rop och att mötas av mitt mascaragråtna ansikte. "Stackare, har du varit här länge?" frågar dom. Nu känns det helt fånigt. Men min transportsträcka till paniken var inte lång där i soprummet.

Jag var i transit där ett tag. Och visste inte hur länge det skulle vara. Dock ser jag detta som både ironiskt och berikande. På nåt skruvat sätt... med tanke på att mitt ärende i soprummet var för att hämta en kartong stor nog att stänga in mig själv i för att gestalta vanmakt...