Känslan i transit...

..Är vad som har utkristalliserat sig nu, ifrån mina upplevelser, iakttagelser och det som rör sig inuti. Kanske blir detta inlägg något fragmentariskt.. men det rör sig i olika kontexter.
Många gånger i livet tror jag att människor måste stanna upp där de står och se björnen i vitögat, släppa ut besten ur bröstet, sörja. För att komma ur sitt känslomässiga transit. I mitt förra blogginlägg ställde jag på slutet frågan: Hur stort utrymme ges för att vara människa i vårt samhälle idag.

Jag har funderat mycket över detta. Med en far som gick in i väggen under sin utbildning och sedan dess är sjukpensionär, en mor som har haft en hjärtinfarkt och nu lever med ständig trötthet, samt en brorsa och jag själv som varit deprimerade. Ska jag skriva detta funderar jag, men kommer fram till att, ja det ska jag. För det är inte unikt på något vis. Det är samhälleligt. Och det är mänskligt. Ur ett samhälles synvinkel som är inriktat på effektivitet, produktivitet och ekonomisk vinst skulle ingen av oss värderats särskilt högt, då vi var som mest sköra. Och det som hämmar människor fysiskt eller psykiskt ska helst gå över snabbt. "Ta en vitamin, ta en cipramil, lite magmedicin, en sömntablett".

Att bryta upp gör ont. Att skiljas. Att separera. Att ta farväl av en vän som flyttar eller glider ifrån en.
Hjärtesorg gör ont. Att bli sviken av någon. Att bråka sönder. Att sakna.
Att förlora sitt sammanhang. Det känns. Men syns det? Ser vi det på de runtomkring? Får det utrymme?

2007 såg jag Nan Goldins fotoutställning på hasselblads
och det tog andan ur mig. Aldrig innan hade jag sett människan skildras så.. mänsklig. Så osminkad, så rå.

Jag tycker att okonstlade saker med en historia bakom är vackra. Jag tycker om musik som inte är studioputsad, porslin som har naggats i kanten och filmer/bilder av människor i all sin skörhet och skönhet. När masken faller av. Det är fint. För det är livet.

I mitt förra projekt med den sociala överlevnadsdräkten spelade jag in en film i realtid där jag talar om absurditeten i ett socialt skyddspansar. Nästa film jag gjorde var en tandborstningssession med dregel på hakan, nynnandes teenage-mutant ninja turtles. Och detta gav mig ett nytt språk upptäckte jag! Jag märker av nya dimensioner som skapas utanför mig själv, när jag ser den osminkade rakt-upp-och-ner-versionen av mig själv!
Nästa steg blir kanske att flytta linsen över till någon annan?..