tisdag 16 december 2008
Digitala miljöer
Denna vecka har vi i uppgift att besöka och utforska virituella världar. Ikväll har jag varit hemma hos M och vi laddade ner Second Life på hans dator. Jag skapade mig en karaktär som jag döpte till Insomnia Menna- hon är en cool tjej. Hon har knasiga färger påkläderna och en shysst mössa. Men WTF: När hon landar i den första världen som är någon slags grön ö med lite begyggelse- så syns hon inte! Där namnet står är det bara ett vitt moln som i och för sig går att förflytta men hur kul är det att vara ett intet? På födelsestället möter jag andra avatarer- några märkbart nya också -kanske klasskompisar? Insomnia frågar sig omkring om hjälp men får till svar att de andra också är nykomlingar. Vitt spöke på 2-nd life alltså.. ingen större hit. Mycket frustrerande. Knagglig engelska såhär i början dessutom: "Can you help me... ehhm.. transform into a real person cause right now I appear as somekind of a ghost"... Några förstår inte ens frågan: "Huh?"... Får jag till svar. Inte nog med att jag flyger omkring som någon slags dimma så fastar min gå-funktion på något slags autopilot och det vita molnen flyger iväg fort som fasen bort från all mänsklig interaktion och ut i ettbuskage långt åt helsike... Jag svär och gormar åt datorn och jag och M turas om med att försöka få stopp på skiten men det går ju inte. Till slut ger vi upp och loggar ut... Som vitt spöke.. Adieu
söndag 7 december 2008
V.48 24-29/11
Måndagen hade jag en läkartid, men jag har hört av de andra att filmerna var väldigt bra så jag ska försöka få tag i dem på något sätt.
Så till veckans första föreläsning med Rasoul Nejadmer: Interkulturell pedagogik.
Den mest givande föreläsning jag har varit på på väldigt länge!
Idag har tid och rum komprimerats och flutit samman.
Fysikalitet, kroppar, rörelse och rumslighet är i förändring.
Kapitalismen har blivit kognitiv. Alla varor blir till tjänster, varumärken. Coca cola (bland många andra varumärken) säljer inte en dryck längre - de säljer en livsstil - ett sätt att tänka- images.
Det finns en annan sorts mobilitet vad gäller kunskap och kultur.
Världen har blivit synkron.
Vad blir vårt ansvar som lärare när vi nu har ett nytt system att operera med?
Allt som varit fast flyter.
Läraridentitet och elevidentitet skiftar. Din identitet skiftar och min.
Vi har en ny logik, en ny värld och en annan typ av reaktioner - Kontextualitet är väldigt viktigt nu! Likaså öppenhet, eftersom de konstanta identiteterna inte längre existerar.
Det händer saker med oss när vi tror att är oskyldiga. Vi måste träna oss på att hela tiden skifta perspektiv. Felet vi ofta gör är att vi ser på oss själva som subjekt och på andra som objekt. Vi
måste lära oss att se på relationer som subjekt till subjekt. Inklusion är viktigt.
Vi ska inte tänka på kultur som gränsdragningsverktyg för olikheter. Förr talade man om underlägsna raser- nu talar vi om underlägsna kulturer, även om vi inte säger det rakt ut.
Jag tar med mig subjekt till subjekt tanken, inklusionstanken och jag kommer ihåg exemplet med antropologi/sociologi: Vi studerar andras kulturer och kallar det antropologi- vi studerar antropologiska varelser. Vi studerar vår egen kultur och kallar det för sociologi som utgår från psykologin.
Något annat som jag tyckte var väldigt intressant var sokratestanken som tycks hänga kvar än idag. Man trodde att kunskapen var något färdigbyggt, sant och givet av gud. Det föränderliga var fult. I huvudet låg idéer och definitioner - logos. Det man fann i huvudet var rent, gott och sant. I underlivet låg det sinnliga, det föränderliga, konsten, näringsidkare och kvinnor- som det fanns ett förakt för.
Jag tar med mig så väldigt många intresanta tankar från Rasoul Nejadmers föreläsning som känns väldigt värdefulla för min blivande lärarroll.
På eftermiddagen föreläste konstnären Fredrik Gunre. Han talade om identitetsskapandet som ett famlande och en ständigt föränderlig lek. Han talade om hur vi har lager - kläderna, kroppen och könet.
Det är inte konstigt att det blir diskussioner eftersom de ämnen - gränser och identitet som vi har jobbat med- är brännande ämnen. Men jag tycker att det är lite synd när diskussionerna och inflikandena avbryter föreläsningen stup i ett. Vi fick se ett filmklipp som hette Paris is burning där män klädde ut sig på ett kreativt sätt, ofta i drag och fick vara balens drottning för en kväll. Sedan handlade en stor del av föreläsningen om detta fast det verkade som att Gunre hade mer förberett som han hade tänkt prata om.. Vi fick se lite bilder kring hans konstnärskap och det var intressant för han hade ett sånt mångfacceterat sätt att se på identitet och att arbeta med identitet.
Oskar Brobergs föreläsning måste jag säga att jag inte förstod riktigt varför vi hade på schemat. Jag håller med om att tid och rum påverkar identiteten i allra högsta grad och han var en duktig föreläsare, men ämnet hade gjort sig bättre hos textileleverna.
Så till veckans första föreläsning med Rasoul Nejadmer: Interkulturell pedagogik.
Den mest givande föreläsning jag har varit på på väldigt länge!
Idag har tid och rum komprimerats och flutit samman.
Fysikalitet, kroppar, rörelse och rumslighet är i förändring.
Kapitalismen har blivit kognitiv. Alla varor blir till tjänster, varumärken. Coca cola (bland många andra varumärken) säljer inte en dryck längre - de säljer en livsstil - ett sätt att tänka- images.
Det finns en annan sorts mobilitet vad gäller kunskap och kultur.
Världen har blivit synkron.
Vad blir vårt ansvar som lärare när vi nu har ett nytt system att operera med?
Allt som varit fast flyter.
Läraridentitet och elevidentitet skiftar. Din identitet skiftar och min.
Vi har en ny logik, en ny värld och en annan typ av reaktioner - Kontextualitet är väldigt viktigt nu! Likaså öppenhet, eftersom de konstanta identiteterna inte längre existerar.
Det händer saker med oss när vi tror att är oskyldiga. Vi måste träna oss på att hela tiden skifta perspektiv. Felet vi ofta gör är att vi ser på oss själva som subjekt och på andra som objekt. Vi
måste lära oss att se på relationer som subjekt till subjekt. Inklusion är viktigt.
Vi ska inte tänka på kultur som gränsdragningsverktyg för olikheter. Förr talade man om underlägsna raser- nu talar vi om underlägsna kulturer, även om vi inte säger det rakt ut.
Jag tar med mig subjekt till subjekt tanken, inklusionstanken och jag kommer ihåg exemplet med antropologi/sociologi: Vi studerar andras kulturer och kallar det antropologi- vi studerar antropologiska varelser. Vi studerar vår egen kultur och kallar det för sociologi som utgår från psykologin.
Något annat som jag tyckte var väldigt intressant var sokratestanken som tycks hänga kvar än idag. Man trodde att kunskapen var något färdigbyggt, sant och givet av gud. Det föränderliga var fult. I huvudet låg idéer och definitioner - logos. Det man fann i huvudet var rent, gott och sant. I underlivet låg det sinnliga, det föränderliga, konsten, näringsidkare och kvinnor- som det fanns ett förakt för.
Jag tar med mig så väldigt många intresanta tankar från Rasoul Nejadmers föreläsning som känns väldigt värdefulla för min blivande lärarroll.
På eftermiddagen föreläste konstnären Fredrik Gunre. Han talade om identitetsskapandet som ett famlande och en ständigt föränderlig lek. Han talade om hur vi har lager - kläderna, kroppen och könet.
Det är inte konstigt att det blir diskussioner eftersom de ämnen - gränser och identitet som vi har jobbat med- är brännande ämnen. Men jag tycker att det är lite synd när diskussionerna och inflikandena avbryter föreläsningen stup i ett. Vi fick se ett filmklipp som hette Paris is burning där män klädde ut sig på ett kreativt sätt, ofta i drag och fick vara balens drottning för en kväll. Sedan handlade en stor del av föreläsningen om detta fast det verkade som att Gunre hade mer förberett som han hade tänkt prata om.. Vi fick se lite bilder kring hans konstnärskap och det var intressant för han hade ett sånt mångfacceterat sätt att se på identitet och att arbeta med identitet.
Oskar Brobergs föreläsning måste jag säga att jag inte förstod riktigt varför vi hade på schemat. Jag håller med om att tid och rum påverkar identiteten i allra högsta grad och han var en duktig föreläsare, men ämnet hade gjort sig bättre hos textileleverna.
tisdag 2 december 2008
HDK-veckan 10-14/11
På måndagen var jag sjuk så min HDK- vecka började inte förren på Tisdagen. Då var alla redan indelade i grupper så jag haffade H och frågade om jag kunde hänka på hennes grupp. De hade haft bortfall i den gruppen så det gick bra.
Den grupp jag hamnade i var blå och hade därmed i uppgift att gestalta HDK genom sinnena. Det hade bestämts att de skulle arbeta med ljud på något sätt. På måndagen utvecklade vi den idé vi skulle komma att arbeta med resten av veckan. Vi bestämde oss för att göra en form av ljudberättelse. Berättelsen skulle illustrera "The experience of HDK through sound". Vi hade en australiensare och en japan i gruppen så vi fick vackert (njaa så vackert vet jag inte om det lät, mer knaggligt och "svengelskt") prata engelska med varandra för att inte utestänga någon ur beslutsfattandet och idéstormandet. Men det var kul. Vi ritade upp en tidslinje som började med ljud av någon som drar sitt nyckelkort i kortläsaren och fotstegen när personen går in i skolbyggnaden. Vi ville använda autentiska ljud och bestämde oss för att göra en ljudinsamling. Vi kom på att vi ville ha cafésorl, samtal på olika språk och ljud från verkstäderna inspelat. På tisdagen började ljudinsamlingen och det var skönt att vara aktiv eftersom idéutformningen hade upptagit hela tisdagen. Jag och L spelade in ljud hela dagen och undan för undan gick vi till de andra som jobbade i ett ljudprogram och lämnde in det vi samlat. Eftersom det var tidskrävande och svårgenomförbart att alla skulle sitta med musikprogrammet så delade vi upp arbetet och jag tyckte att det samarbetet fungerade bra.
På onsdagen var det lite motigt för då var alla ljud insamlade men vi hade ingen klar bild över vad vi ville göra med dem riktigt. Dessutom var det svårt att sitta fler än en framför datorn eftersom det tog tid att sätta sig in i programmet och det var svårt att kompromissa om allas idéer. Vi bestämde oss för att det var bättre att en eller högst två i taget skulle sitta med det. Vi vidare utvecklade vår idé i det här skedet också. Någon kom med den briljanta idén att sätta ögonbindel på publiken så att ljudupplevelsen skulle förstärkas.
Till en början var vi åtta i gruppen, men när torsdagen kom var vi bara fyra personer. Det kändes lite tufft att ro projektet i land som hade vuxit och blivit större och större kändes det som... Men vi peppade varandra och även om det bitvis kändes tungrott så verkade det som att vi var hyfsat överens och ville kämpa för att få ihop det.
Jag tycker att HDK-veckan var ett roligt initiativ men innan jag visste något om det trodde jag att vi skulle få arbeta lite i varandras verkstäder och pröva på varandras uttryck. Det hade varit spännande att få göra det!
Överlag hade jag en rolig men låång vecka. Vi träffades 9:30 till 16:00 varje dag i gruppen och dagen innan redovisningen var vi kvar i skolan till 19 - snåret. Det var så gött att det i slutändan blev ett sånt grymt resultat när vi ägnade så mycket tid och slit åt att få ihop det. Vi var rädda att inte hinna färdigt till deadline och det var frustrerande.
Men så var det dags. Vi delade ut vikta vita ögonbindlar till alla som gick in i hörsalen. Många undrade om det var näsdukar och om det skulle bli sorgligt :D Det var lite stimmigt att få in alla och vi knödde in fler än vad vi hade tänkt ta in och de sista fick sitta på golvet.
Start. Vi var fyra personer i rummet som inte hade ögonbindlar på. Det var bara vi som såg! Det var häftigt hur nästan alla betedde sig på samma sätt. Först avvaktande i kroppsspråket. Väntande. Men så en stund in i "berättelsen" började de slappna av och luta sig in i upplevelsen. Mot kreschendot diggade många till rytmen och det syntes på deras kroppar att de gillade det :D Efteråt fick vi mycket applåder och det var ett par stycken som kom fram och berömde oss för vårat arbete och sa att de hade fått en shysst resa :D
Jag tycker att HDK veckan blev lyckad och det kändes på atmostfären i skolan att kreativiteten flödade. Det var kul att det hände grejer överallt och att alla var lite mer öppna mot varandra - det kändes i alla fall som att människor var lite annorlunda utåt, mot varandra.
Minus vill jag ge till redovisningsupplägget dock. Fanns det ingen planering över hur och i vilken ordning de olika projekten och grupperna skulle presenteras? Vart var handledarna? Varför fanns det inga program till de som kom utifrån som gäster? Varför varför varför etc. etc. etc? Vi sprang runt som yra hönor och hann knappt njuta av de andras redovisningar för att vi var så stressade över hur, var och när... Vilket ju var tråkigt. Jag var helt slut när vi var klara. Det var ingen struktur och det gjorde mig frustrerad... Om det inte hade varit för att vi hade en modets man i gruppen (jo det fanns modiga kvinnor också) som sonika gick upp och greppade microfonen så hade ingen vetat att vår redovisning hölls i hörsalen. Utan åhörare skulle vår redovisning blivit ganska crappig (det betyder kass, mamma och pappa). Det var dessutom en grupp som inte visste hur de skulle påannonsera sin redovisning eller när - de var vilsna och förvirrade. Detta hade ju kunnat avhjälpas med en bättre planering och nån som höll i trådarna.
Annars: bra vecka och fin fina projekt!
Den grupp jag hamnade i var blå och hade därmed i uppgift att gestalta HDK genom sinnena. Det hade bestämts att de skulle arbeta med ljud på något sätt. På måndagen utvecklade vi den idé vi skulle komma att arbeta med resten av veckan. Vi bestämde oss för att göra en form av ljudberättelse. Berättelsen skulle illustrera "The experience of HDK through sound". Vi hade en australiensare och en japan i gruppen så vi fick vackert (njaa så vackert vet jag inte om det lät, mer knaggligt och "svengelskt") prata engelska med varandra för att inte utestänga någon ur beslutsfattandet och idéstormandet. Men det var kul. Vi ritade upp en tidslinje som började med ljud av någon som drar sitt nyckelkort i kortläsaren och fotstegen när personen går in i skolbyggnaden. Vi ville använda autentiska ljud och bestämde oss för att göra en ljudinsamling. Vi kom på att vi ville ha cafésorl, samtal på olika språk och ljud från verkstäderna inspelat. På tisdagen började ljudinsamlingen och det var skönt att vara aktiv eftersom idéutformningen hade upptagit hela tisdagen. Jag och L spelade in ljud hela dagen och undan för undan gick vi till de andra som jobbade i ett ljudprogram och lämnde in det vi samlat. Eftersom det var tidskrävande och svårgenomförbart att alla skulle sitta med musikprogrammet så delade vi upp arbetet och jag tyckte att det samarbetet fungerade bra.
På onsdagen var det lite motigt för då var alla ljud insamlade men vi hade ingen klar bild över vad vi ville göra med dem riktigt. Dessutom var det svårt att sitta fler än en framför datorn eftersom det tog tid att sätta sig in i programmet och det var svårt att kompromissa om allas idéer. Vi bestämde oss för att det var bättre att en eller högst två i taget skulle sitta med det. Vi vidare utvecklade vår idé i det här skedet också. Någon kom med den briljanta idén att sätta ögonbindel på publiken så att ljudupplevelsen skulle förstärkas.
Till en början var vi åtta i gruppen, men när torsdagen kom var vi bara fyra personer. Det kändes lite tufft att ro projektet i land som hade vuxit och blivit större och större kändes det som... Men vi peppade varandra och även om det bitvis kändes tungrott så verkade det som att vi var hyfsat överens och ville kämpa för att få ihop det.
Jag tycker att HDK-veckan var ett roligt initiativ men innan jag visste något om det trodde jag att vi skulle få arbeta lite i varandras verkstäder och pröva på varandras uttryck. Det hade varit spännande att få göra det!
Överlag hade jag en rolig men låång vecka. Vi träffades 9:30 till 16:00 varje dag i gruppen och dagen innan redovisningen var vi kvar i skolan till 19 - snåret. Det var så gött att det i slutändan blev ett sånt grymt resultat när vi ägnade så mycket tid och slit åt att få ihop det. Vi var rädda att inte hinna färdigt till deadline och det var frustrerande.
Men så var det dags. Vi delade ut vikta vita ögonbindlar till alla som gick in i hörsalen. Många undrade om det var näsdukar och om det skulle bli sorgligt :D Det var lite stimmigt att få in alla och vi knödde in fler än vad vi hade tänkt ta in och de sista fick sitta på golvet.
Start. Vi var fyra personer i rummet som inte hade ögonbindlar på. Det var bara vi som såg! Det var häftigt hur nästan alla betedde sig på samma sätt. Först avvaktande i kroppsspråket. Väntande. Men så en stund in i "berättelsen" började de slappna av och luta sig in i upplevelsen. Mot kreschendot diggade många till rytmen och det syntes på deras kroppar att de gillade det :D Efteråt fick vi mycket applåder och det var ett par stycken som kom fram och berömde oss för vårat arbete och sa att de hade fått en shysst resa :D
Jag tycker att HDK veckan blev lyckad och det kändes på atmostfären i skolan att kreativiteten flödade. Det var kul att det hände grejer överallt och att alla var lite mer öppna mot varandra - det kändes i alla fall som att människor var lite annorlunda utåt, mot varandra.
Minus vill jag ge till redovisningsupplägget dock. Fanns det ingen planering över hur och i vilken ordning de olika projekten och grupperna skulle presenteras? Vart var handledarna? Varför fanns det inga program till de som kom utifrån som gäster? Varför varför varför etc. etc. etc? Vi sprang runt som yra hönor och hann knappt njuta av de andras redovisningar för att vi var så stressade över hur, var och när... Vilket ju var tråkigt. Jag var helt slut när vi var klara. Det var ingen struktur och det gjorde mig frustrerad... Om det inte hade varit för att vi hade en modets man i gruppen (jo det fanns modiga kvinnor också) som sonika gick upp och greppade microfonen så hade ingen vetat att vår redovisning hölls i hörsalen. Utan åhörare skulle vår redovisning blivit ganska crappig (det betyder kass, mamma och pappa). Det var dessutom en grupp som inte visste hur de skulle påannonsera sin redovisning eller när - de var vilsna och förvirrade. Detta hade ju kunnat avhjälpas med en bättre planering och nån som höll i trådarna.
Annars: bra vecka och fin fina projekt!
söndag 2 november 2008
Veckan som gick
I veckan som gick kom vi tillbaka till HDK efter 3 veckors VFU.
Måndagen bjöd på film och frukost som vanligt och det kändes skönt att vara tillbaka i hemklassrummet, alla var glada och log. Vi fick se två filmer, först en UR film som handlade om Freinet-pedagogik . Jag gillar tanken med att inte tårta upp alla ämnen utan istället arbeta över gränserna och jag gillar att en smart man kommit på att barn är läraktiga - och speciellt om de får vara så uppfinningsrika, fantasifulla, efterforskande och nyfikna som bara ungar kan.
Den andra filmen vi såg hette Der lauf der dinge. Alla satt vi begeistrade och såg hur begreppet dominoeffekt togs till nya höjder av den konstnär som skapat verket. Konstnären hade byggt en perfekt uträknad bana där varje komponent skapade en fortgående rörelse. En boll slog omkull en hink med vätska som blev en kemisk reaktion som bubblade över och satte ett hjul i rullning osv.
Veckan har också varit VFU-redovisningar och sokratiska samtal. Redovisningarna var givande att lyssna till och det känns som att vi bara har börjat diskutera allt som rör vår utbildning och framtid...
De sokratiska samtalen leddes av Ann S Pihlgren som jag tycker var en skicklig föreläsare. Hon fick med oss i det första samtalt kring Diabolo baby, men jag måste erkänna att jag för egen del tyckte att det var svårt att svara på frågan vad jag skulle gjort om jag hittade den lilla hornklädda och tatuerade gynnaren. Det skulle ju aldrig hända! Vad är det för mening att diskutera det här?! Vem skulle tatuera sitt barn och hur ofta har barn HORN? Nåja, jag får väl erkänna att jag börjar bli stel som inte kan tänka mig in i en fantiserad situation. Vem ifrågasätter det sanningsenliga i en fantasisituation? Jag tydligen. Den stagnerade förnuftsvälsignande gamla surkärringen...
När vi sedan höll egna samtal märkte jag att det var väldigt överraskande hur svaren och resonemangen utvecklade sig. Och när jag blir överraskad tycker jag att det är roligt. Det är skönt att vakna till liv av en känsla av att: "JA, såhär kan man ju också se på världen", eller: "såhär har jag aldrig gjort förut".
Jag tänker sätta punkt här. Sokratiska samtal är bra. Jag tror att jag återkommer med en utförligare recension snart :)
Måndagen bjöd på film och frukost som vanligt och det kändes skönt att vara tillbaka i hemklassrummet, alla var glada och log. Vi fick se två filmer, först en UR film som handlade om Freinet-pedagogik . Jag gillar tanken med att inte tårta upp alla ämnen utan istället arbeta över gränserna och jag gillar att en smart man kommit på att barn är läraktiga - och speciellt om de får vara så uppfinningsrika, fantasifulla, efterforskande och nyfikna som bara ungar kan.
Den andra filmen vi såg hette Der lauf der dinge. Alla satt vi begeistrade och såg hur begreppet dominoeffekt togs till nya höjder av den konstnär som skapat verket. Konstnären hade byggt en perfekt uträknad bana där varje komponent skapade en fortgående rörelse. En boll slog omkull en hink med vätska som blev en kemisk reaktion som bubblade över och satte ett hjul i rullning osv.
Veckan har också varit VFU-redovisningar och sokratiska samtal. Redovisningarna var givande att lyssna till och det känns som att vi bara har börjat diskutera allt som rör vår utbildning och framtid...
De sokratiska samtalen leddes av Ann S Pihlgren som jag tycker var en skicklig föreläsare. Hon fick med oss i det första samtalt kring Diabolo baby, men jag måste erkänna att jag för egen del tyckte att det var svårt att svara på frågan vad jag skulle gjort om jag hittade den lilla hornklädda och tatuerade gynnaren. Det skulle ju aldrig hända! Vad är det för mening att diskutera det här?! Vem skulle tatuera sitt barn och hur ofta har barn HORN? Nåja, jag får väl erkänna att jag börjar bli stel som inte kan tänka mig in i en fantiserad situation. Vem ifrågasätter det sanningsenliga i en fantasisituation? Jag tydligen. Den stagnerade förnuftsvälsignande gamla surkärringen...
När vi sedan höll egna samtal märkte jag att det var väldigt överraskande hur svaren och resonemangen utvecklade sig. Och när jag blir överraskad tycker jag att det är roligt. Det är skönt att vakna till liv av en känsla av att: "JA, såhär kan man ju också se på världen", eller: "såhär har jag aldrig gjort förut".
Jag tänker sätta punkt här. Sokratiska samtal är bra. Jag tror att jag återkommer med en utförligare recension snart :)
tisdag 21 oktober 2008
Konstruktion av identitet
Jag insåg nyss att jag lyckats glömma att skriva om T:s workshop... Jag kände mig väldigt tankspridd den veckan. Jag kommer med en liten reflektion nu.
På tisdagen v.40 hade vi en workshop med T som rörde sig kring konstruktion av identitet.
Utifrån en massa olika stenar som T hade tagit med sig skulle vi välja varsin och teckna av den. När vi var klara med det fick i i uppgift att utifrån stenen vi valt konstruera en tonåring. Den tonåring vi hittade på skulle vi sedan teckna.
När jag såg på min sten och på teckningen av stenen fick jag en bild av en vänligt sinnad, men åsiktsstinn tonårstjej. Hon skulle vara populär men inte kaxig, musikintresserad och politiskt engagerad - om än inte i någon förening. Hon skulle vara söt med dreadlocks och bandtröja.
Jag försöke teckna henne och T poängterade för oss att det inte var någon tävling i att rita fint eller riktigt, vilket jag tyckte kändes skönt.
När alla satt med en teckning av en tonåring framför sig lade vi ut alla individerna på golvet och så fick vi gå runt och diskutera vilka grupperingar av tonåringarna som var möjliga och troliga. Det var kul och livligt. Det var spännande också att höra motiveringarna till varför den och den tonåringen skulle hänga med den och den. Fördomar blandades med intressanta resonemang.
När vi hade lagt tonåringarna i möjliga grupperingar så samlades vi som ritat kring den grupp där vår tonåring hamnat. Nu skulle vi diskutera varför vi trodde att de här ungdomarna skulle vara en grupp och hur den gruppens dynamik skulle kunna se ut. Jag, J och E hamnade i en grupp, men E:s tonåring hörde även lite till en annan grupp. När vi var klara i respektive grupp fick vi redovisa för de andra i klassen vad vi kommit fram till.
Konstruktion av identitet var titeln på workshopen och konstruktion av identitet är också något som tonåringar ägnar sig åt under skoltiden. Att koppla den här sortens övning till didaktik synliggjorde det vi kommer möta ute i skolona som blivande lärare, men också hur vi själva som människor konstruerar vår identitet och ser på hur andra konstruerar sin. Utifrån detta bedömer och ibland dömer vi varandra. Som lärare är det viktigt att ha ungdomars identitetssökande och konstruerande av identitet i åtanke - at all times. En auktoritet måste vara ödmjuk och som lärare behöver man hela tiden undersöka och jobba med gruppdynamiken i en klass. När vi kliver in där ungdomarna rör sig måste vi visa hänsyn till deras olikheter och observera hur de interagerar med varandra och vara lyhörda för hur denna interaktion går till.
Bifogar två foton så ni får en klarare bild av den här annorlunda workshopen:
Sten och teckning av sten
Linn och Robin är bra polare
På tisdagen v.40 hade vi en workshop med T som rörde sig kring konstruktion av identitet.
Utifrån en massa olika stenar som T hade tagit med sig skulle vi välja varsin och teckna av den. När vi var klara med det fick i i uppgift att utifrån stenen vi valt konstruera en tonåring. Den tonåring vi hittade på skulle vi sedan teckna.
När jag såg på min sten och på teckningen av stenen fick jag en bild av en vänligt sinnad, men åsiktsstinn tonårstjej. Hon skulle vara populär men inte kaxig, musikintresserad och politiskt engagerad - om än inte i någon förening. Hon skulle vara söt med dreadlocks och bandtröja.
Jag försöke teckna henne och T poängterade för oss att det inte var någon tävling i att rita fint eller riktigt, vilket jag tyckte kändes skönt.
När alla satt med en teckning av en tonåring framför sig lade vi ut alla individerna på golvet och så fick vi gå runt och diskutera vilka grupperingar av tonåringarna som var möjliga och troliga. Det var kul och livligt. Det var spännande också att höra motiveringarna till varför den och den tonåringen skulle hänga med den och den. Fördomar blandades med intressanta resonemang.
När vi hade lagt tonåringarna i möjliga grupperingar så samlades vi som ritat kring den grupp där vår tonåring hamnat. Nu skulle vi diskutera varför vi trodde att de här ungdomarna skulle vara en grupp och hur den gruppens dynamik skulle kunna se ut. Jag, J och E hamnade i en grupp, men E:s tonåring hörde även lite till en annan grupp. När vi var klara i respektive grupp fick vi redovisa för de andra i klassen vad vi kommit fram till.
Konstruktion av identitet var titeln på workshopen och konstruktion av identitet är också något som tonåringar ägnar sig åt under skoltiden. Att koppla den här sortens övning till didaktik synliggjorde det vi kommer möta ute i skolona som blivande lärare, men också hur vi själva som människor konstruerar vår identitet och ser på hur andra konstruerar sin. Utifrån detta bedömer och ibland dömer vi varandra. Som lärare är det viktigt att ha ungdomars identitetssökande och konstruerande av identitet i åtanke - at all times. En auktoritet måste vara ödmjuk och som lärare behöver man hela tiden undersöka och jobba med gruppdynamiken i en klass. När vi kliver in där ungdomarna rör sig måste vi visa hänsyn till deras olikheter och observera hur de interagerar med varandra och vara lyhörda för hur denna interaktion går till.
Bifogar två foton så ni får en klarare bild av den här annorlunda workshopen:
Sten och teckning av sten
Linn och Robin är bra polare
tisdag 7 oktober 2008
Collage över självet
I N:s workshop v. 40 hade vi i uppgift att skapa ett självporträtt som inte skulle föreställa något. Mer specifikt skulle det inte vara en bild på mitt ansikte som ett klassiskt porträtt, utan ett slags collage över självet.
Till vår hjälp hade vi tidningar som vi rev och klippte ur, saxar, skärkniv och lim.
Jag fick ganska snabbt en idé om vad för slags bild jag ville arbeta med. Jag utgick från barnet och den vuxna, familj och tillhörighet, samt det konstnärliga.
Uppgiften vi fick började med ett ickeföreställande självporträtt. När vi kände oss nöjda med detta skulle vi skapa en ny bild, alternativt bygga vidare på den första och utveckla porträttet till: jag i förhållande till... Vi skulle alltså sätta våran bild i ett sammanhang, ta den ett steg längre.
Jag valde att jobba vidare med samma bild, men jag la till i tanken ett resande. Jag i förhållande till min resa. Jag ville förmedla en starkare känsla av harmoni eftersom jag nu ville att min bild skulle bli ett självporträtt över det som harmoniserar mig och min varelse. I bild ett fanns inte de blå stråken med. I bild två la jag till de blå stråken som jag rev ur olika tidningar- jag ville hitta så många blå nyanser som möjligt.
Till sist bad N oss att lägga en text till bilden. Jag hade redan använt mig av text i bilden, några ord här och var, men nu satte jag mig ner för att skriva en text som på något sätt skulle komplettera bilden och det jag ville förmedla. Jag skrev: "Om jag ser mig omkring var jag har hamnat inser jag att jag har lång väg kvar".
Jag blev mycket nöjd med min bild. Redovisade gjorde vi genom att lägga ut våra bilder i aulan och sedan fick vi gå omkring och titta på varandras collage. Jag tyckte att detta var en skön metod. Vi hade haft kort om tid- knappt två timmar till alla delarna i uppgiften- vilket gjorde att många kände sig stressade. Jag tycker om att arbeta långsamt och eftertänksamt - tenderar att bli perfektionistisk åtminstone när jag målar- så för mig är det bara nyttigt att inte få för lång tid till förfogande - jag blir mer explosiv och inte så petig då. Jag tyckte om att bilderna fick tala för sig själva, eller för konstnären. Jag tror att det var en djuplodande upplevelse för många, åtminstone var det det för mig- och då var det skönt att bara lägga ner sin bild och låta andra ta in den . Att kommentera kändes överflödigt.
På morgonsamlingen hade vi fått ta del av N:s konstnärliga arbetes utveckling i form av ett bildspel. Jag tycker att det är schysst av lärarna att dela med sig till oss av sitt liv och verk på det här sättet för det gör ju att vi dels lär känna de bättre och dels får se exempel på en konstnärlig process över tid. Båda sakerna tycker jag är bra!
Jag har kämpat med att få upp bilder på min blogg och det var minsann inte lätt (mobilkamerakrångel) men på allmän begäran (mestadels från föräldrar som vill skryta om sina barn för vänner och bekanta) kommer här lite konst:
Till vår hjälp hade vi tidningar som vi rev och klippte ur, saxar, skärkniv och lim.
Jag fick ganska snabbt en idé om vad för slags bild jag ville arbeta med. Jag utgick från barnet och den vuxna, familj och tillhörighet, samt det konstnärliga.
Uppgiften vi fick började med ett ickeföreställande självporträtt. När vi kände oss nöjda med detta skulle vi skapa en ny bild, alternativt bygga vidare på den första och utveckla porträttet till: jag i förhållande till... Vi skulle alltså sätta våran bild i ett sammanhang, ta den ett steg längre.
Jag valde att jobba vidare med samma bild, men jag la till i tanken ett resande. Jag i förhållande till min resa. Jag ville förmedla en starkare känsla av harmoni eftersom jag nu ville att min bild skulle bli ett självporträtt över det som harmoniserar mig och min varelse. I bild ett fanns inte de blå stråken med. I bild två la jag till de blå stråken som jag rev ur olika tidningar- jag ville hitta så många blå nyanser som möjligt.
Till sist bad N oss att lägga en text till bilden. Jag hade redan använt mig av text i bilden, några ord här och var, men nu satte jag mig ner för att skriva en text som på något sätt skulle komplettera bilden och det jag ville förmedla. Jag skrev: "Om jag ser mig omkring var jag har hamnat inser jag att jag har lång väg kvar".
Jag blev mycket nöjd med min bild. Redovisade gjorde vi genom att lägga ut våra bilder i aulan och sedan fick vi gå omkring och titta på varandras collage. Jag tyckte att detta var en skön metod. Vi hade haft kort om tid- knappt två timmar till alla delarna i uppgiften- vilket gjorde att många kände sig stressade. Jag tycker om att arbeta långsamt och eftertänksamt - tenderar att bli perfektionistisk åtminstone när jag målar- så för mig är det bara nyttigt att inte få för lång tid till förfogande - jag blir mer explosiv och inte så petig då. Jag tyckte om att bilderna fick tala för sig själva, eller för konstnären. Jag tror att det var en djuplodande upplevelse för många, åtminstone var det det för mig- och då var det skönt att bara lägga ner sin bild och låta andra ta in den . Att kommentera kändes överflödigt.
På morgonsamlingen hade vi fått ta del av N:s konstnärliga arbetes utveckling i form av ett bildspel. Jag tycker att det är schysst av lärarna att dela med sig till oss av sitt liv och verk på det här sättet för det gör ju att vi dels lär känna de bättre och dels får se exempel på en konstnärlig process över tid. Båda sakerna tycker jag är bra!
Jag har kämpat med att få upp bilder på min blogg och det var minsann inte lätt (mobilkamerakrångel) men på allmän begäran (mestadels från föräldrar som vill skryta om sina barn för vänner och bekanta) kommer här lite konst:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)