Varför kan man inte skriva ett dokument i word och sedan klistra in det istället för att skapa inlägg i bloggen? Det här retar gallfeber på mig! Jag har suttit ett antal gånger framför datorn och försökt under julen. I kväll har jag suttit ett antal timmar... Nu är jag trött och less på det här.
Fredagen innan lovet skrev jag färdigt mitt inlägg i bloggen och så försvann det. Jag ville inte riskera att samma sak hände igen och nu accepterar inte bloggen mitt dokument. Någonting med HTML.. Kan någon hjälpa mig?
söndag 28 december 2008
fredag 19 december 2008
torsdag 18 december 2008
Vad hände med heta-linjen?
Igår kväll var jag inne i en gammal klassisk digital miljö. För oss som gick i 6-7 an när det började bli populärt med internet - och fick internet på skolan i samma veva- är det pinsam nostalgi att besöka ett chattforum. I 6-7 an satt vi på rasten och chattade i aftonbladets chatt eller i Passagen. Det mest spännande var att sitta några tjejer framför samma dator och chatta med en eller flera killar. Ibland ville jag inte vara med och chatta och då sa jag till de andra att: "det är ju ändå bara en fluga" (det är säkert). Ska sanningen sägas var jag mest ängslig för att vara inne på chattforumen för ibland blev det lite väl häftiga ordutbyten för mitt lilla huvud... Och så tyckte jag inte om att inte veta vem det var man pratade med - det kunde ju lika gärna vara nån äcklig gammal gubbe, och inte alls en söt 14 årig grabb.
Jag går in i passagens chatt den 17 december -08 och inser att det inte är mycket som har förändrats sedan för åtta- nio år sedan. Jag väljer ett forum som heter Amore och prövar att logga in som "Supersnygg", ett typiskt namn vi använde då i 6-7an. Jag får massor med förfrågningar om jag vill gå in i ett privat rum. Säkert tio killar kommer farande som flugor till gammal frukt: "Hur mår du? Hej Supersnygg! Tjena läget? Sugen? Hur har du haft det idag?" Osv. Jag blir trött och loggar ut. Jag loggar in i ett annat forum som Fredrik. Nästan ingen som vill mig något nu.. Däremot ser jag andra tjejer- även med neutrala tjejnamnsalias som blir mer eller mindre påhoppade med förfrågningar...
Jag inser att dessa chatforum först och främst används av folk som vill ha någon form av heta-linjenkonversationer. Jag har ingen aning om vad detta beror på.. kanske är det ingen som ringer heta-linjen längre. Heta-linjen kanske har stängt... Eftersom så många "sugna"och "nyfikna" och "busiga" samlas här..
Jag känner mig dum som är här under falsk identitet och kan inte med att ljuga - så jag loggar ut både fredrik och Supersnygg. Detta kändes bara väldigt pinsamt.
Idag har jag testat Betapet dvs. online-alfapet. Det var jättekul! C ringde och frågade om jag ville spela med henne så det gjorde vi! Det gick ju att chatta därinne också. Hit kommer jag gå igen :D Tveksamt om det här kan räknas som en virituell värld just..Men kul iallafall.
Jag går in i passagens chatt den 17 december -08 och inser att det inte är mycket som har förändrats sedan för åtta- nio år sedan. Jag väljer ett forum som heter Amore och prövar att logga in som "Supersnygg", ett typiskt namn vi använde då i 6-7an. Jag får massor med förfrågningar om jag vill gå in i ett privat rum. Säkert tio killar kommer farande som flugor till gammal frukt: "Hur mår du? Hej Supersnygg! Tjena läget? Sugen? Hur har du haft det idag?" Osv. Jag blir trött och loggar ut. Jag loggar in i ett annat forum som Fredrik. Nästan ingen som vill mig något nu.. Däremot ser jag andra tjejer- även med neutrala tjejnamnsalias som blir mer eller mindre påhoppade med förfrågningar...
Jag inser att dessa chatforum först och främst används av folk som vill ha någon form av heta-linjenkonversationer. Jag har ingen aning om vad detta beror på.. kanske är det ingen som ringer heta-linjen längre. Heta-linjen kanske har stängt... Eftersom så många "sugna"och "nyfikna" och "busiga" samlas här..
Jag känner mig dum som är här under falsk identitet och kan inte med att ljuga - så jag loggar ut både fredrik och Supersnygg. Detta kändes bara väldigt pinsamt.
Idag har jag testat Betapet dvs. online-alfapet. Det var jättekul! C ringde och frågade om jag ville spela med henne så det gjorde vi! Det gick ju att chatta därinne också. Hit kommer jag gå igen :D Tveksamt om det här kan räknas som en virituell värld just..Men kul iallafall.
tisdag 16 december 2008
Digitala miljöer
Denna vecka har vi i uppgift att besöka och utforska virituella världar. Ikväll har jag varit hemma hos M och vi laddade ner Second Life på hans dator. Jag skapade mig en karaktär som jag döpte till Insomnia Menna- hon är en cool tjej. Hon har knasiga färger påkläderna och en shysst mössa. Men WTF: När hon landar i den första världen som är någon slags grön ö med lite begyggelse- så syns hon inte! Där namnet står är det bara ett vitt moln som i och för sig går att förflytta men hur kul är det att vara ett intet? På födelsestället möter jag andra avatarer- några märkbart nya också -kanske klasskompisar? Insomnia frågar sig omkring om hjälp men får till svar att de andra också är nykomlingar. Vitt spöke på 2-nd life alltså.. ingen större hit. Mycket frustrerande. Knagglig engelska såhär i början dessutom: "Can you help me... ehhm.. transform into a real person cause right now I appear as somekind of a ghost"... Några förstår inte ens frågan: "Huh?"... Får jag till svar. Inte nog med att jag flyger omkring som någon slags dimma så fastar min gå-funktion på något slags autopilot och det vita molnen flyger iväg fort som fasen bort från all mänsklig interaktion och ut i ettbuskage långt åt helsike... Jag svär och gormar åt datorn och jag och M turas om med att försöka få stopp på skiten men det går ju inte. Till slut ger vi upp och loggar ut... Som vitt spöke.. Adieu
söndag 7 december 2008
V.48 24-29/11
Måndagen hade jag en läkartid, men jag har hört av de andra att filmerna var väldigt bra så jag ska försöka få tag i dem på något sätt.
Så till veckans första föreläsning med Rasoul Nejadmer: Interkulturell pedagogik.
Den mest givande föreläsning jag har varit på på väldigt länge!
Idag har tid och rum komprimerats och flutit samman.
Fysikalitet, kroppar, rörelse och rumslighet är i förändring.
Kapitalismen har blivit kognitiv. Alla varor blir till tjänster, varumärken. Coca cola (bland många andra varumärken) säljer inte en dryck längre - de säljer en livsstil - ett sätt att tänka- images.
Det finns en annan sorts mobilitet vad gäller kunskap och kultur.
Världen har blivit synkron.
Vad blir vårt ansvar som lärare när vi nu har ett nytt system att operera med?
Allt som varit fast flyter.
Läraridentitet och elevidentitet skiftar. Din identitet skiftar och min.
Vi har en ny logik, en ny värld och en annan typ av reaktioner - Kontextualitet är väldigt viktigt nu! Likaså öppenhet, eftersom de konstanta identiteterna inte längre existerar.
Det händer saker med oss när vi tror att är oskyldiga. Vi måste träna oss på att hela tiden skifta perspektiv. Felet vi ofta gör är att vi ser på oss själva som subjekt och på andra som objekt. Vi
måste lära oss att se på relationer som subjekt till subjekt. Inklusion är viktigt.
Vi ska inte tänka på kultur som gränsdragningsverktyg för olikheter. Förr talade man om underlägsna raser- nu talar vi om underlägsna kulturer, även om vi inte säger det rakt ut.
Jag tar med mig subjekt till subjekt tanken, inklusionstanken och jag kommer ihåg exemplet med antropologi/sociologi: Vi studerar andras kulturer och kallar det antropologi- vi studerar antropologiska varelser. Vi studerar vår egen kultur och kallar det för sociologi som utgår från psykologin.
Något annat som jag tyckte var väldigt intressant var sokratestanken som tycks hänga kvar än idag. Man trodde att kunskapen var något färdigbyggt, sant och givet av gud. Det föränderliga var fult. I huvudet låg idéer och definitioner - logos. Det man fann i huvudet var rent, gott och sant. I underlivet låg det sinnliga, det föränderliga, konsten, näringsidkare och kvinnor- som det fanns ett förakt för.
Jag tar med mig så väldigt många intresanta tankar från Rasoul Nejadmers föreläsning som känns väldigt värdefulla för min blivande lärarroll.
På eftermiddagen föreläste konstnären Fredrik Gunre. Han talade om identitetsskapandet som ett famlande och en ständigt föränderlig lek. Han talade om hur vi har lager - kläderna, kroppen och könet.
Det är inte konstigt att det blir diskussioner eftersom de ämnen - gränser och identitet som vi har jobbat med- är brännande ämnen. Men jag tycker att det är lite synd när diskussionerna och inflikandena avbryter föreläsningen stup i ett. Vi fick se ett filmklipp som hette Paris is burning där män klädde ut sig på ett kreativt sätt, ofta i drag och fick vara balens drottning för en kväll. Sedan handlade en stor del av föreläsningen om detta fast det verkade som att Gunre hade mer förberett som han hade tänkt prata om.. Vi fick se lite bilder kring hans konstnärskap och det var intressant för han hade ett sånt mångfacceterat sätt att se på identitet och att arbeta med identitet.
Oskar Brobergs föreläsning måste jag säga att jag inte förstod riktigt varför vi hade på schemat. Jag håller med om att tid och rum påverkar identiteten i allra högsta grad och han var en duktig föreläsare, men ämnet hade gjort sig bättre hos textileleverna.
Så till veckans första föreläsning med Rasoul Nejadmer: Interkulturell pedagogik.
Den mest givande föreläsning jag har varit på på väldigt länge!
Idag har tid och rum komprimerats och flutit samman.
Fysikalitet, kroppar, rörelse och rumslighet är i förändring.
Kapitalismen har blivit kognitiv. Alla varor blir till tjänster, varumärken. Coca cola (bland många andra varumärken) säljer inte en dryck längre - de säljer en livsstil - ett sätt att tänka- images.
Det finns en annan sorts mobilitet vad gäller kunskap och kultur.
Världen har blivit synkron.
Vad blir vårt ansvar som lärare när vi nu har ett nytt system att operera med?
Allt som varit fast flyter.
Läraridentitet och elevidentitet skiftar. Din identitet skiftar och min.
Vi har en ny logik, en ny värld och en annan typ av reaktioner - Kontextualitet är väldigt viktigt nu! Likaså öppenhet, eftersom de konstanta identiteterna inte längre existerar.
Det händer saker med oss när vi tror att är oskyldiga. Vi måste träna oss på att hela tiden skifta perspektiv. Felet vi ofta gör är att vi ser på oss själva som subjekt och på andra som objekt. Vi
måste lära oss att se på relationer som subjekt till subjekt. Inklusion är viktigt.
Vi ska inte tänka på kultur som gränsdragningsverktyg för olikheter. Förr talade man om underlägsna raser- nu talar vi om underlägsna kulturer, även om vi inte säger det rakt ut.
Jag tar med mig subjekt till subjekt tanken, inklusionstanken och jag kommer ihåg exemplet med antropologi/sociologi: Vi studerar andras kulturer och kallar det antropologi- vi studerar antropologiska varelser. Vi studerar vår egen kultur och kallar det för sociologi som utgår från psykologin.
Något annat som jag tyckte var väldigt intressant var sokratestanken som tycks hänga kvar än idag. Man trodde att kunskapen var något färdigbyggt, sant och givet av gud. Det föränderliga var fult. I huvudet låg idéer och definitioner - logos. Det man fann i huvudet var rent, gott och sant. I underlivet låg det sinnliga, det föränderliga, konsten, näringsidkare och kvinnor- som det fanns ett förakt för.
Jag tar med mig så väldigt många intresanta tankar från Rasoul Nejadmers föreläsning som känns väldigt värdefulla för min blivande lärarroll.
På eftermiddagen föreläste konstnären Fredrik Gunre. Han talade om identitetsskapandet som ett famlande och en ständigt föränderlig lek. Han talade om hur vi har lager - kläderna, kroppen och könet.
Det är inte konstigt att det blir diskussioner eftersom de ämnen - gränser och identitet som vi har jobbat med- är brännande ämnen. Men jag tycker att det är lite synd när diskussionerna och inflikandena avbryter föreläsningen stup i ett. Vi fick se ett filmklipp som hette Paris is burning där män klädde ut sig på ett kreativt sätt, ofta i drag och fick vara balens drottning för en kväll. Sedan handlade en stor del av föreläsningen om detta fast det verkade som att Gunre hade mer förberett som han hade tänkt prata om.. Vi fick se lite bilder kring hans konstnärskap och det var intressant för han hade ett sånt mångfacceterat sätt att se på identitet och att arbeta med identitet.
Oskar Brobergs föreläsning måste jag säga att jag inte förstod riktigt varför vi hade på schemat. Jag håller med om att tid och rum påverkar identiteten i allra högsta grad och han var en duktig föreläsare, men ämnet hade gjort sig bättre hos textileleverna.
tisdag 2 december 2008
HDK-veckan 10-14/11
På måndagen var jag sjuk så min HDK- vecka började inte förren på Tisdagen. Då var alla redan indelade i grupper så jag haffade H och frågade om jag kunde hänka på hennes grupp. De hade haft bortfall i den gruppen så det gick bra.
Den grupp jag hamnade i var blå och hade därmed i uppgift att gestalta HDK genom sinnena. Det hade bestämts att de skulle arbeta med ljud på något sätt. På måndagen utvecklade vi den idé vi skulle komma att arbeta med resten av veckan. Vi bestämde oss för att göra en form av ljudberättelse. Berättelsen skulle illustrera "The experience of HDK through sound". Vi hade en australiensare och en japan i gruppen så vi fick vackert (njaa så vackert vet jag inte om det lät, mer knaggligt och "svengelskt") prata engelska med varandra för att inte utestänga någon ur beslutsfattandet och idéstormandet. Men det var kul. Vi ritade upp en tidslinje som började med ljud av någon som drar sitt nyckelkort i kortläsaren och fotstegen när personen går in i skolbyggnaden. Vi ville använda autentiska ljud och bestämde oss för att göra en ljudinsamling. Vi kom på att vi ville ha cafésorl, samtal på olika språk och ljud från verkstäderna inspelat. På tisdagen började ljudinsamlingen och det var skönt att vara aktiv eftersom idéutformningen hade upptagit hela tisdagen. Jag och L spelade in ljud hela dagen och undan för undan gick vi till de andra som jobbade i ett ljudprogram och lämnde in det vi samlat. Eftersom det var tidskrävande och svårgenomförbart att alla skulle sitta med musikprogrammet så delade vi upp arbetet och jag tyckte att det samarbetet fungerade bra.
På onsdagen var det lite motigt för då var alla ljud insamlade men vi hade ingen klar bild över vad vi ville göra med dem riktigt. Dessutom var det svårt att sitta fler än en framför datorn eftersom det tog tid att sätta sig in i programmet och det var svårt att kompromissa om allas idéer. Vi bestämde oss för att det var bättre att en eller högst två i taget skulle sitta med det. Vi vidare utvecklade vår idé i det här skedet också. Någon kom med den briljanta idén att sätta ögonbindel på publiken så att ljudupplevelsen skulle förstärkas.
Till en början var vi åtta i gruppen, men när torsdagen kom var vi bara fyra personer. Det kändes lite tufft att ro projektet i land som hade vuxit och blivit större och större kändes det som... Men vi peppade varandra och även om det bitvis kändes tungrott så verkade det som att vi var hyfsat överens och ville kämpa för att få ihop det.
Jag tycker att HDK-veckan var ett roligt initiativ men innan jag visste något om det trodde jag att vi skulle få arbeta lite i varandras verkstäder och pröva på varandras uttryck. Det hade varit spännande att få göra det!
Överlag hade jag en rolig men låång vecka. Vi träffades 9:30 till 16:00 varje dag i gruppen och dagen innan redovisningen var vi kvar i skolan till 19 - snåret. Det var så gött att det i slutändan blev ett sånt grymt resultat när vi ägnade så mycket tid och slit åt att få ihop det. Vi var rädda att inte hinna färdigt till deadline och det var frustrerande.
Men så var det dags. Vi delade ut vikta vita ögonbindlar till alla som gick in i hörsalen. Många undrade om det var näsdukar och om det skulle bli sorgligt :D Det var lite stimmigt att få in alla och vi knödde in fler än vad vi hade tänkt ta in och de sista fick sitta på golvet.
Start. Vi var fyra personer i rummet som inte hade ögonbindlar på. Det var bara vi som såg! Det var häftigt hur nästan alla betedde sig på samma sätt. Först avvaktande i kroppsspråket. Väntande. Men så en stund in i "berättelsen" började de slappna av och luta sig in i upplevelsen. Mot kreschendot diggade många till rytmen och det syntes på deras kroppar att de gillade det :D Efteråt fick vi mycket applåder och det var ett par stycken som kom fram och berömde oss för vårat arbete och sa att de hade fått en shysst resa :D
Jag tycker att HDK veckan blev lyckad och det kändes på atmostfären i skolan att kreativiteten flödade. Det var kul att det hände grejer överallt och att alla var lite mer öppna mot varandra - det kändes i alla fall som att människor var lite annorlunda utåt, mot varandra.
Minus vill jag ge till redovisningsupplägget dock. Fanns det ingen planering över hur och i vilken ordning de olika projekten och grupperna skulle presenteras? Vart var handledarna? Varför fanns det inga program till de som kom utifrån som gäster? Varför varför varför etc. etc. etc? Vi sprang runt som yra hönor och hann knappt njuta av de andras redovisningar för att vi var så stressade över hur, var och när... Vilket ju var tråkigt. Jag var helt slut när vi var klara. Det var ingen struktur och det gjorde mig frustrerad... Om det inte hade varit för att vi hade en modets man i gruppen (jo det fanns modiga kvinnor också) som sonika gick upp och greppade microfonen så hade ingen vetat att vår redovisning hölls i hörsalen. Utan åhörare skulle vår redovisning blivit ganska crappig (det betyder kass, mamma och pappa). Det var dessutom en grupp som inte visste hur de skulle påannonsera sin redovisning eller när - de var vilsna och förvirrade. Detta hade ju kunnat avhjälpas med en bättre planering och nån som höll i trådarna.
Annars: bra vecka och fin fina projekt!
Den grupp jag hamnade i var blå och hade därmed i uppgift att gestalta HDK genom sinnena. Det hade bestämts att de skulle arbeta med ljud på något sätt. På måndagen utvecklade vi den idé vi skulle komma att arbeta med resten av veckan. Vi bestämde oss för att göra en form av ljudberättelse. Berättelsen skulle illustrera "The experience of HDK through sound". Vi hade en australiensare och en japan i gruppen så vi fick vackert (njaa så vackert vet jag inte om det lät, mer knaggligt och "svengelskt") prata engelska med varandra för att inte utestänga någon ur beslutsfattandet och idéstormandet. Men det var kul. Vi ritade upp en tidslinje som började med ljud av någon som drar sitt nyckelkort i kortläsaren och fotstegen när personen går in i skolbyggnaden. Vi ville använda autentiska ljud och bestämde oss för att göra en ljudinsamling. Vi kom på att vi ville ha cafésorl, samtal på olika språk och ljud från verkstäderna inspelat. På tisdagen började ljudinsamlingen och det var skönt att vara aktiv eftersom idéutformningen hade upptagit hela tisdagen. Jag och L spelade in ljud hela dagen och undan för undan gick vi till de andra som jobbade i ett ljudprogram och lämnde in det vi samlat. Eftersom det var tidskrävande och svårgenomförbart att alla skulle sitta med musikprogrammet så delade vi upp arbetet och jag tyckte att det samarbetet fungerade bra.
På onsdagen var det lite motigt för då var alla ljud insamlade men vi hade ingen klar bild över vad vi ville göra med dem riktigt. Dessutom var det svårt att sitta fler än en framför datorn eftersom det tog tid att sätta sig in i programmet och det var svårt att kompromissa om allas idéer. Vi bestämde oss för att det var bättre att en eller högst två i taget skulle sitta med det. Vi vidare utvecklade vår idé i det här skedet också. Någon kom med den briljanta idén att sätta ögonbindel på publiken så att ljudupplevelsen skulle förstärkas.
Till en början var vi åtta i gruppen, men när torsdagen kom var vi bara fyra personer. Det kändes lite tufft att ro projektet i land som hade vuxit och blivit större och större kändes det som... Men vi peppade varandra och även om det bitvis kändes tungrott så verkade det som att vi var hyfsat överens och ville kämpa för att få ihop det.
Jag tycker att HDK-veckan var ett roligt initiativ men innan jag visste något om det trodde jag att vi skulle få arbeta lite i varandras verkstäder och pröva på varandras uttryck. Det hade varit spännande att få göra det!
Överlag hade jag en rolig men låång vecka. Vi träffades 9:30 till 16:00 varje dag i gruppen och dagen innan redovisningen var vi kvar i skolan till 19 - snåret. Det var så gött att det i slutändan blev ett sånt grymt resultat när vi ägnade så mycket tid och slit åt att få ihop det. Vi var rädda att inte hinna färdigt till deadline och det var frustrerande.
Men så var det dags. Vi delade ut vikta vita ögonbindlar till alla som gick in i hörsalen. Många undrade om det var näsdukar och om det skulle bli sorgligt :D Det var lite stimmigt att få in alla och vi knödde in fler än vad vi hade tänkt ta in och de sista fick sitta på golvet.
Start. Vi var fyra personer i rummet som inte hade ögonbindlar på. Det var bara vi som såg! Det var häftigt hur nästan alla betedde sig på samma sätt. Först avvaktande i kroppsspråket. Väntande. Men så en stund in i "berättelsen" började de slappna av och luta sig in i upplevelsen. Mot kreschendot diggade många till rytmen och det syntes på deras kroppar att de gillade det :D Efteråt fick vi mycket applåder och det var ett par stycken som kom fram och berömde oss för vårat arbete och sa att de hade fått en shysst resa :D
Jag tycker att HDK veckan blev lyckad och det kändes på atmostfären i skolan att kreativiteten flödade. Det var kul att det hände grejer överallt och att alla var lite mer öppna mot varandra - det kändes i alla fall som att människor var lite annorlunda utåt, mot varandra.
Minus vill jag ge till redovisningsupplägget dock. Fanns det ingen planering över hur och i vilken ordning de olika projekten och grupperna skulle presenteras? Vart var handledarna? Varför fanns det inga program till de som kom utifrån som gäster? Varför varför varför etc. etc. etc? Vi sprang runt som yra hönor och hann knappt njuta av de andras redovisningar för att vi var så stressade över hur, var och när... Vilket ju var tråkigt. Jag var helt slut när vi var klara. Det var ingen struktur och det gjorde mig frustrerad... Om det inte hade varit för att vi hade en modets man i gruppen (jo det fanns modiga kvinnor också) som sonika gick upp och greppade microfonen så hade ingen vetat att vår redovisning hölls i hörsalen. Utan åhörare skulle vår redovisning blivit ganska crappig (det betyder kass, mamma och pappa). Det var dessutom en grupp som inte visste hur de skulle påannonsera sin redovisning eller när - de var vilsna och förvirrade. Detta hade ju kunnat avhjälpas med en bättre planering och nån som höll i trådarna.
Annars: bra vecka och fin fina projekt!
söndag 2 november 2008
Veckan som gick
I veckan som gick kom vi tillbaka till HDK efter 3 veckors VFU.
Måndagen bjöd på film och frukost som vanligt och det kändes skönt att vara tillbaka i hemklassrummet, alla var glada och log. Vi fick se två filmer, först en UR film som handlade om Freinet-pedagogik . Jag gillar tanken med att inte tårta upp alla ämnen utan istället arbeta över gränserna och jag gillar att en smart man kommit på att barn är läraktiga - och speciellt om de får vara så uppfinningsrika, fantasifulla, efterforskande och nyfikna som bara ungar kan.
Den andra filmen vi såg hette Der lauf der dinge. Alla satt vi begeistrade och såg hur begreppet dominoeffekt togs till nya höjder av den konstnär som skapat verket. Konstnären hade byggt en perfekt uträknad bana där varje komponent skapade en fortgående rörelse. En boll slog omkull en hink med vätska som blev en kemisk reaktion som bubblade över och satte ett hjul i rullning osv.
Veckan har också varit VFU-redovisningar och sokratiska samtal. Redovisningarna var givande att lyssna till och det känns som att vi bara har börjat diskutera allt som rör vår utbildning och framtid...
De sokratiska samtalen leddes av Ann S Pihlgren som jag tycker var en skicklig föreläsare. Hon fick med oss i det första samtalt kring Diabolo baby, men jag måste erkänna att jag för egen del tyckte att det var svårt att svara på frågan vad jag skulle gjort om jag hittade den lilla hornklädda och tatuerade gynnaren. Det skulle ju aldrig hända! Vad är det för mening att diskutera det här?! Vem skulle tatuera sitt barn och hur ofta har barn HORN? Nåja, jag får väl erkänna att jag börjar bli stel som inte kan tänka mig in i en fantiserad situation. Vem ifrågasätter det sanningsenliga i en fantasisituation? Jag tydligen. Den stagnerade förnuftsvälsignande gamla surkärringen...
När vi sedan höll egna samtal märkte jag att det var väldigt överraskande hur svaren och resonemangen utvecklade sig. Och när jag blir överraskad tycker jag att det är roligt. Det är skönt att vakna till liv av en känsla av att: "JA, såhär kan man ju också se på världen", eller: "såhär har jag aldrig gjort förut".
Jag tänker sätta punkt här. Sokratiska samtal är bra. Jag tror att jag återkommer med en utförligare recension snart :)
Måndagen bjöd på film och frukost som vanligt och det kändes skönt att vara tillbaka i hemklassrummet, alla var glada och log. Vi fick se två filmer, först en UR film som handlade om Freinet-pedagogik . Jag gillar tanken med att inte tårta upp alla ämnen utan istället arbeta över gränserna och jag gillar att en smart man kommit på att barn är läraktiga - och speciellt om de får vara så uppfinningsrika, fantasifulla, efterforskande och nyfikna som bara ungar kan.
Den andra filmen vi såg hette Der lauf der dinge. Alla satt vi begeistrade och såg hur begreppet dominoeffekt togs till nya höjder av den konstnär som skapat verket. Konstnären hade byggt en perfekt uträknad bana där varje komponent skapade en fortgående rörelse. En boll slog omkull en hink med vätska som blev en kemisk reaktion som bubblade över och satte ett hjul i rullning osv.
Veckan har också varit VFU-redovisningar och sokratiska samtal. Redovisningarna var givande att lyssna till och det känns som att vi bara har börjat diskutera allt som rör vår utbildning och framtid...
De sokratiska samtalen leddes av Ann S Pihlgren som jag tycker var en skicklig föreläsare. Hon fick med oss i det första samtalt kring Diabolo baby, men jag måste erkänna att jag för egen del tyckte att det var svårt att svara på frågan vad jag skulle gjort om jag hittade den lilla hornklädda och tatuerade gynnaren. Det skulle ju aldrig hända! Vad är det för mening att diskutera det här?! Vem skulle tatuera sitt barn och hur ofta har barn HORN? Nåja, jag får väl erkänna att jag börjar bli stel som inte kan tänka mig in i en fantiserad situation. Vem ifrågasätter det sanningsenliga i en fantasisituation? Jag tydligen. Den stagnerade förnuftsvälsignande gamla surkärringen...
När vi sedan höll egna samtal märkte jag att det var väldigt överraskande hur svaren och resonemangen utvecklade sig. Och när jag blir överraskad tycker jag att det är roligt. Det är skönt att vakna till liv av en känsla av att: "JA, såhär kan man ju också se på världen", eller: "såhär har jag aldrig gjort förut".
Jag tänker sätta punkt här. Sokratiska samtal är bra. Jag tror att jag återkommer med en utförligare recension snart :)
tisdag 21 oktober 2008
Konstruktion av identitet
Jag insåg nyss att jag lyckats glömma att skriva om T:s workshop... Jag kände mig väldigt tankspridd den veckan. Jag kommer med en liten reflektion nu.
På tisdagen v.40 hade vi en workshop med T som rörde sig kring konstruktion av identitet.
Utifrån en massa olika stenar som T hade tagit med sig skulle vi välja varsin och teckna av den. När vi var klara med det fick i i uppgift att utifrån stenen vi valt konstruera en tonåring. Den tonåring vi hittade på skulle vi sedan teckna.
När jag såg på min sten och på teckningen av stenen fick jag en bild av en vänligt sinnad, men åsiktsstinn tonårstjej. Hon skulle vara populär men inte kaxig, musikintresserad och politiskt engagerad - om än inte i någon förening. Hon skulle vara söt med dreadlocks och bandtröja.
Jag försöke teckna henne och T poängterade för oss att det inte var någon tävling i att rita fint eller riktigt, vilket jag tyckte kändes skönt.
När alla satt med en teckning av en tonåring framför sig lade vi ut alla individerna på golvet och så fick vi gå runt och diskutera vilka grupperingar av tonåringarna som var möjliga och troliga. Det var kul och livligt. Det var spännande också att höra motiveringarna till varför den och den tonåringen skulle hänga med den och den. Fördomar blandades med intressanta resonemang.
När vi hade lagt tonåringarna i möjliga grupperingar så samlades vi som ritat kring den grupp där vår tonåring hamnat. Nu skulle vi diskutera varför vi trodde att de här ungdomarna skulle vara en grupp och hur den gruppens dynamik skulle kunna se ut. Jag, J och E hamnade i en grupp, men E:s tonåring hörde även lite till en annan grupp. När vi var klara i respektive grupp fick vi redovisa för de andra i klassen vad vi kommit fram till.
Konstruktion av identitet var titeln på workshopen och konstruktion av identitet är också något som tonåringar ägnar sig åt under skoltiden. Att koppla den här sortens övning till didaktik synliggjorde det vi kommer möta ute i skolona som blivande lärare, men också hur vi själva som människor konstruerar vår identitet och ser på hur andra konstruerar sin. Utifrån detta bedömer och ibland dömer vi varandra. Som lärare är det viktigt att ha ungdomars identitetssökande och konstruerande av identitet i åtanke - at all times. En auktoritet måste vara ödmjuk och som lärare behöver man hela tiden undersöka och jobba med gruppdynamiken i en klass. När vi kliver in där ungdomarna rör sig måste vi visa hänsyn till deras olikheter och observera hur de interagerar med varandra och vara lyhörda för hur denna interaktion går till.
Bifogar två foton så ni får en klarare bild av den här annorlunda workshopen:
Sten och teckning av sten
Linn och Robin är bra polare
På tisdagen v.40 hade vi en workshop med T som rörde sig kring konstruktion av identitet.
Utifrån en massa olika stenar som T hade tagit med sig skulle vi välja varsin och teckna av den. När vi var klara med det fick i i uppgift att utifrån stenen vi valt konstruera en tonåring. Den tonåring vi hittade på skulle vi sedan teckna.
När jag såg på min sten och på teckningen av stenen fick jag en bild av en vänligt sinnad, men åsiktsstinn tonårstjej. Hon skulle vara populär men inte kaxig, musikintresserad och politiskt engagerad - om än inte i någon förening. Hon skulle vara söt med dreadlocks och bandtröja.
Jag försöke teckna henne och T poängterade för oss att det inte var någon tävling i att rita fint eller riktigt, vilket jag tyckte kändes skönt.
När alla satt med en teckning av en tonåring framför sig lade vi ut alla individerna på golvet och så fick vi gå runt och diskutera vilka grupperingar av tonåringarna som var möjliga och troliga. Det var kul och livligt. Det var spännande också att höra motiveringarna till varför den och den tonåringen skulle hänga med den och den. Fördomar blandades med intressanta resonemang.
När vi hade lagt tonåringarna i möjliga grupperingar så samlades vi som ritat kring den grupp där vår tonåring hamnat. Nu skulle vi diskutera varför vi trodde att de här ungdomarna skulle vara en grupp och hur den gruppens dynamik skulle kunna se ut. Jag, J och E hamnade i en grupp, men E:s tonåring hörde även lite till en annan grupp. När vi var klara i respektive grupp fick vi redovisa för de andra i klassen vad vi kommit fram till.
Konstruktion av identitet var titeln på workshopen och konstruktion av identitet är också något som tonåringar ägnar sig åt under skoltiden. Att koppla den här sortens övning till didaktik synliggjorde det vi kommer möta ute i skolona som blivande lärare, men också hur vi själva som människor konstruerar vår identitet och ser på hur andra konstruerar sin. Utifrån detta bedömer och ibland dömer vi varandra. Som lärare är det viktigt att ha ungdomars identitetssökande och konstruerande av identitet i åtanke - at all times. En auktoritet måste vara ödmjuk och som lärare behöver man hela tiden undersöka och jobba med gruppdynamiken i en klass. När vi kliver in där ungdomarna rör sig måste vi visa hänsyn till deras olikheter och observera hur de interagerar med varandra och vara lyhörda för hur denna interaktion går till.
Bifogar två foton så ni får en klarare bild av den här annorlunda workshopen:
Sten och teckning av sten
Linn och Robin är bra polare
tisdag 7 oktober 2008
Collage över självet
I N:s workshop v. 40 hade vi i uppgift att skapa ett självporträtt som inte skulle föreställa något. Mer specifikt skulle det inte vara en bild på mitt ansikte som ett klassiskt porträtt, utan ett slags collage över självet.
Till vår hjälp hade vi tidningar som vi rev och klippte ur, saxar, skärkniv och lim.
Jag fick ganska snabbt en idé om vad för slags bild jag ville arbeta med. Jag utgick från barnet och den vuxna, familj och tillhörighet, samt det konstnärliga.
Uppgiften vi fick började med ett ickeföreställande självporträtt. När vi kände oss nöjda med detta skulle vi skapa en ny bild, alternativt bygga vidare på den första och utveckla porträttet till: jag i förhållande till... Vi skulle alltså sätta våran bild i ett sammanhang, ta den ett steg längre.
Jag valde att jobba vidare med samma bild, men jag la till i tanken ett resande. Jag i förhållande till min resa. Jag ville förmedla en starkare känsla av harmoni eftersom jag nu ville att min bild skulle bli ett självporträtt över det som harmoniserar mig och min varelse. I bild ett fanns inte de blå stråken med. I bild två la jag till de blå stråken som jag rev ur olika tidningar- jag ville hitta så många blå nyanser som möjligt.
Till sist bad N oss att lägga en text till bilden. Jag hade redan använt mig av text i bilden, några ord här och var, men nu satte jag mig ner för att skriva en text som på något sätt skulle komplettera bilden och det jag ville förmedla. Jag skrev: "Om jag ser mig omkring var jag har hamnat inser jag att jag har lång väg kvar".
Jag blev mycket nöjd med min bild. Redovisade gjorde vi genom att lägga ut våra bilder i aulan och sedan fick vi gå omkring och titta på varandras collage. Jag tyckte att detta var en skön metod. Vi hade haft kort om tid- knappt två timmar till alla delarna i uppgiften- vilket gjorde att många kände sig stressade. Jag tycker om att arbeta långsamt och eftertänksamt - tenderar att bli perfektionistisk åtminstone när jag målar- så för mig är det bara nyttigt att inte få för lång tid till förfogande - jag blir mer explosiv och inte så petig då. Jag tyckte om att bilderna fick tala för sig själva, eller för konstnären. Jag tror att det var en djuplodande upplevelse för många, åtminstone var det det för mig- och då var det skönt att bara lägga ner sin bild och låta andra ta in den . Att kommentera kändes överflödigt.
På morgonsamlingen hade vi fått ta del av N:s konstnärliga arbetes utveckling i form av ett bildspel. Jag tycker att det är schysst av lärarna att dela med sig till oss av sitt liv och verk på det här sättet för det gör ju att vi dels lär känna de bättre och dels får se exempel på en konstnärlig process över tid. Båda sakerna tycker jag är bra!
Jag har kämpat med att få upp bilder på min blogg och det var minsann inte lätt (mobilkamerakrångel) men på allmän begäran (mestadels från föräldrar som vill skryta om sina barn för vänner och bekanta) kommer här lite konst:
Till vår hjälp hade vi tidningar som vi rev och klippte ur, saxar, skärkniv och lim.
Jag fick ganska snabbt en idé om vad för slags bild jag ville arbeta med. Jag utgick från barnet och den vuxna, familj och tillhörighet, samt det konstnärliga.
Uppgiften vi fick började med ett ickeföreställande självporträtt. När vi kände oss nöjda med detta skulle vi skapa en ny bild, alternativt bygga vidare på den första och utveckla porträttet till: jag i förhållande till... Vi skulle alltså sätta våran bild i ett sammanhang, ta den ett steg längre.
Jag valde att jobba vidare med samma bild, men jag la till i tanken ett resande. Jag i förhållande till min resa. Jag ville förmedla en starkare känsla av harmoni eftersom jag nu ville att min bild skulle bli ett självporträtt över det som harmoniserar mig och min varelse. I bild ett fanns inte de blå stråken med. I bild två la jag till de blå stråken som jag rev ur olika tidningar- jag ville hitta så många blå nyanser som möjligt.
Till sist bad N oss att lägga en text till bilden. Jag hade redan använt mig av text i bilden, några ord här och var, men nu satte jag mig ner för att skriva en text som på något sätt skulle komplettera bilden och det jag ville förmedla. Jag skrev: "Om jag ser mig omkring var jag har hamnat inser jag att jag har lång väg kvar".
Jag blev mycket nöjd med min bild. Redovisade gjorde vi genom att lägga ut våra bilder i aulan och sedan fick vi gå omkring och titta på varandras collage. Jag tyckte att detta var en skön metod. Vi hade haft kort om tid- knappt två timmar till alla delarna i uppgiften- vilket gjorde att många kände sig stressade. Jag tycker om att arbeta långsamt och eftertänksamt - tenderar att bli perfektionistisk åtminstone när jag målar- så för mig är det bara nyttigt att inte få för lång tid till förfogande - jag blir mer explosiv och inte så petig då. Jag tyckte om att bilderna fick tala för sig själva, eller för konstnären. Jag tror att det var en djuplodande upplevelse för många, åtminstone var det det för mig- och då var det skönt att bara lägga ner sin bild och låta andra ta in den . Att kommentera kändes överflödigt.
På morgonsamlingen hade vi fått ta del av N:s konstnärliga arbetes utveckling i form av ett bildspel. Jag tycker att det är schysst av lärarna att dela med sig till oss av sitt liv och verk på det här sättet för det gör ju att vi dels lär känna de bättre och dels får se exempel på en konstnärlig process över tid. Båda sakerna tycker jag är bra!
Jag har kämpat med att få upp bilder på min blogg och det var minsann inte lätt (mobilkamerakrångel) men på allmän begäran (mestadels från föräldrar som vill skryta om sina barn för vänner och bekanta) kommer här lite konst:
söndag 28 september 2008
Skuptural identitet
Jag Du Vi.
Dag 1.
Tisdagen den 23:e September var första dagen på workshopen. Trädövningen, tejprutor i aulan, självporträtt med ord och föremål, och hitta på en slogan i de grupper som bildades av vägarna mellan Jag-rutorna.
När vi tejpade ville jag utmana mig själv lite. Vanligtvis hade jag inte tagit upp något stort område, jag tycker inte om att ta för mycket plats utan brukar vilja vara LAGOM. Men något fick mig att vilja gå emot mig själv. Så jag tog ett stort jäkla område nästan i mitten av rummet och tejpade med min vita tejp. Det dröjde inte lång stund förren det kom lite kommentarer som: "oj, vems är den stooora rutan?", eller "här tar man upp resten av rummet ja". Det var tufft att stå emot... Jag skämdes lite, men jag hade ju utmanat mig själv. Det visste ju ingen annan..
Jag hade inga svårigheter att associera till ordet jag, men mina associationer hade inget med mig som person att göra, utan om självet - som företeelse. När vi skulle välja ett ord ur trädet som skulle vara en del av jag-rutan och självporträttet valde jag dock någon annans ord: upp och ner. De ord jag la till var: styrka och öppna. Som föremål valde jag en kork med många små håligheter som jag tyckte om för att den berättade en historia för mig, och en fin röd och blank kalmartrissa. Kalmartrissan var en fin form men den var också symbolisk för hur tanken kan gå i spinn hos mig.
Där tejpvägarna möttes bildades det grupper av igenkänning och samförstånd. Vi hade ett givande samtal i gruppen och vi valde ordet öppna. Jag tyckte att vår redovisning blev fin. Först hade vi tänkt att gå bort med ryggarna mot varandra, men vi gick istället ut ur cirkeln och tittade på varandra. Så vi...öppnade. Jag tyckte att det var en väldigt givande workshop - dels för att den triggade ett lustfyllt och ganska kravlöst skapande och dels för att den tycks ha verkat harmoniserande på gruppdynamiken.
Jag började bygga min skulptur på eftermiddagen och jobbade med ordet upp och ner.
Dag 2.
Jag var jätteförkyld och hade lite feber, men jag åkte ändå till skolan för att jobba med skulpturen. Jag stannade till sju-snåret med L och A och blev nöjd med resultatet. Jag jobbade med en grund i skumgummi och på den byggde jag en form i svart som upprepade sig. Den första formen var en svart skena i stål av något slag och bredvid den växte en likadan form fram fast i ståltråd som jag klädde med svart tejp. Kalmartrissan integrerade jag genom att nagla fast den i skumgummin med en galge. Jag började nästla in jojjon i svårigheter- i form av plast- och glasflisor som jag fäste runt om i skumgummit. Under processen bytte jag till mitt andra ord styrka. Jag tyckte att en sinnebild för styrka hade vuxit fram. Jag höll på länge med grunden, men när jag kände att jag hade fastnat så flyttade jag in den mer mot mitten och började bygga ut den, med ett stormigt hav och en del strapatser. Jag ville skapa känslan av det självanalytiska tillståndet när man ser bilder i huvudet på vad som komma skall, hur man ska lyckas tackla något eller hur man rannsakar sig själv. När jag hade byggt färdigt sinnebilden (bokstavligt talat) tyckte jag inte att den lyckades förmedla den rätta känslan riktigt. Jag la till ett tittskåp till mitt verk och helt plötsligt befann jag mig faktiskt i mitt eget huvud.
Drömtydning och det psykologiska fascinerar mig mycket.
Därför tog jag det som en sann komplimang när mina lärare tyckte att min skulptur var målerisk som de gamla mästarna och att något i den påminde om Dalí - en galen man som verkar ha varit allt annat än en sympatisk figur- men som jag sedan länge beundrar för sin förmåga att fånga det surrealistiska och skapa bilder över det ogreppbara i människans natur.
Dag 3 och 4.
Jag var sjuk på torsdagen och hade tid på vårdcentralen så jag kunde inte komma till skolan. Jag var ledsen över att jag missade många av redovisningarna.
På fredagen åkte jag in till skolan och hann i alla fall se några av redovisningarna. Jag tycker att den här workshopen har mynnat i väldigt fina saker, både konstnärligt och socialt, i klassen.
Det kändes kravlöst att bygga skulpturer i sopor eftersom det räknas som någonting fult och förbrukat. Det förgängliga finner jag vackert och jag tror att resultatet hade blivit ett helt annat om vi fått jobba i mer konstbetonade material. Sopor är definitivt något jag vill att mina framtida elever ska få experimentera med. Det är en outsinlig källa till material och en utmaning att ta sig an att förvandla eftersom vi ser det som skit, rester, överblivet eller oanvändbart.
Devisen: "One man's trash is another man's treasure" fick nya dimensioner denna vecka.
Jag-rutorna dras upp i aulan:
Det gemensamma trädet som vi fick välja ord ur:
Vi samlas runt en jag-ruta:
Mina ord och föremål i jag-rutan:
Min skulptur:
Dag 1.
Tisdagen den 23:e September var första dagen på workshopen. Trädövningen, tejprutor i aulan, självporträtt med ord och föremål, och hitta på en slogan i de grupper som bildades av vägarna mellan Jag-rutorna.
När vi tejpade ville jag utmana mig själv lite. Vanligtvis hade jag inte tagit upp något stort område, jag tycker inte om att ta för mycket plats utan brukar vilja vara LAGOM. Men något fick mig att vilja gå emot mig själv. Så jag tog ett stort jäkla område nästan i mitten av rummet och tejpade med min vita tejp. Det dröjde inte lång stund förren det kom lite kommentarer som: "oj, vems är den stooora rutan?", eller "här tar man upp resten av rummet ja". Det var tufft att stå emot... Jag skämdes lite, men jag hade ju utmanat mig själv. Det visste ju ingen annan..
Jag hade inga svårigheter att associera till ordet jag, men mina associationer hade inget med mig som person att göra, utan om självet - som företeelse. När vi skulle välja ett ord ur trädet som skulle vara en del av jag-rutan och självporträttet valde jag dock någon annans ord: upp och ner. De ord jag la till var: styrka och öppna. Som föremål valde jag en kork med många små håligheter som jag tyckte om för att den berättade en historia för mig, och en fin röd och blank kalmartrissa. Kalmartrissan var en fin form men den var också symbolisk för hur tanken kan gå i spinn hos mig.
Där tejpvägarna möttes bildades det grupper av igenkänning och samförstånd. Vi hade ett givande samtal i gruppen och vi valde ordet öppna. Jag tyckte att vår redovisning blev fin. Först hade vi tänkt att gå bort med ryggarna mot varandra, men vi gick istället ut ur cirkeln och tittade på varandra. Så vi...öppnade. Jag tyckte att det var en väldigt givande workshop - dels för att den triggade ett lustfyllt och ganska kravlöst skapande och dels för att den tycks ha verkat harmoniserande på gruppdynamiken.
Jag började bygga min skulptur på eftermiddagen och jobbade med ordet upp och ner.
Dag 2.
Jag var jätteförkyld och hade lite feber, men jag åkte ändå till skolan för att jobba med skulpturen. Jag stannade till sju-snåret med L och A och blev nöjd med resultatet. Jag jobbade med en grund i skumgummi och på den byggde jag en form i svart som upprepade sig. Den första formen var en svart skena i stål av något slag och bredvid den växte en likadan form fram fast i ståltråd som jag klädde med svart tejp. Kalmartrissan integrerade jag genom att nagla fast den i skumgummin med en galge. Jag började nästla in jojjon i svårigheter- i form av plast- och glasflisor som jag fäste runt om i skumgummit. Under processen bytte jag till mitt andra ord styrka. Jag tyckte att en sinnebild för styrka hade vuxit fram. Jag höll på länge med grunden, men när jag kände att jag hade fastnat så flyttade jag in den mer mot mitten och började bygga ut den, med ett stormigt hav och en del strapatser. Jag ville skapa känslan av det självanalytiska tillståndet när man ser bilder i huvudet på vad som komma skall, hur man ska lyckas tackla något eller hur man rannsakar sig själv. När jag hade byggt färdigt sinnebilden (bokstavligt talat) tyckte jag inte att den lyckades förmedla den rätta känslan riktigt. Jag la till ett tittskåp till mitt verk och helt plötsligt befann jag mig faktiskt i mitt eget huvud.
Drömtydning och det psykologiska fascinerar mig mycket.
Därför tog jag det som en sann komplimang när mina lärare tyckte att min skulptur var målerisk som de gamla mästarna och att något i den påminde om Dalí - en galen man som verkar ha varit allt annat än en sympatisk figur- men som jag sedan länge beundrar för sin förmåga att fånga det surrealistiska och skapa bilder över det ogreppbara i människans natur.
Dag 3 och 4.
Jag var sjuk på torsdagen och hade tid på vårdcentralen så jag kunde inte komma till skolan. Jag var ledsen över att jag missade många av redovisningarna.
På fredagen åkte jag in till skolan och hann i alla fall se några av redovisningarna. Jag tycker att den här workshopen har mynnat i väldigt fina saker, både konstnärligt och socialt, i klassen.
Det kändes kravlöst att bygga skulpturer i sopor eftersom det räknas som någonting fult och förbrukat. Det förgängliga finner jag vackert och jag tror att resultatet hade blivit ett helt annat om vi fått jobba i mer konstbetonade material. Sopor är definitivt något jag vill att mina framtida elever ska få experimentera med. Det är en outsinlig källa till material och en utmaning att ta sig an att förvandla eftersom vi ser det som skit, rester, överblivet eller oanvändbart.
Devisen: "One man's trash is another man's treasure" fick nya dimensioner denna vecka.
Jag-rutorna dras upp i aulan:
Det gemensamma trädet som vi fick välja ord ur:
Vi samlas runt en jag-ruta:
Mina ord och föremål i jag-rutan:
Min skulptur:
söndag 21 september 2008
Det obligatoriska inlägget
Jag skulle ha skrivit det här blogginlägget i fredags men tiden åts upp…
Projektet med det offentliga rummet är nu avslutat. I fredags hade vi redovisning och jag tyckte att det gick bra. Det var roligt att se de andras presentationer också. Det var en hel del fina grejer som har växt fram under den här veckan!
Jag tycker att det har varit en givande vecka, med Anna Carlssons performance inslag och med projektet. Vi har haft ett gott samarbete i vår basgrupp och vi har hjälpt varandra att spåna, rigga upp och peppa. Jag tycker att det har varit lärorikt att jobba konstnärligt i grupp. Jag tror att det är nyttigt att ha gruppen att bolla med. Det känns också som att vi har kunnat sporra varandra till att våga lite mer än om man skulle varit ensam in action. Min egen insats är jag nöjd med. Såhär i efterhand känner jag att jag borde tagit en dag till att observera. Jag skulle ha gjort det på håll, men det hade varit spännande att se om folk stannade upp. Jag skulle förskökt iaktta några reaktioner och kanske skulle jag också ha vågat mig på att interagera med någon kring mitt verk. Det hade jag ju kunnat göra utan att avslöja min egen inblandning...
Det blev i allafall min banderollideé som jag beslutade mig för att jobba med.
Jag ville få ut ett kärleksbudskap, ett slags manifest, på en banderoll som skulle vara placerad på en organisk plats. Tyg i sig känns också organiskt och rörligt, vilket jag gillar. Så jag valde ett träd i Hagaparken där jag hängde en tygflagga lika lång som jag (1,70 någonting) med dessa ord skrivna:
Som ett sätt att påverka någon, väcka en tanke, få någon att le åt hur små vi människor är, men så väldigt stora ändå, skulle jag ge er ord som
Förlåtelse. Förlåt någon, säg förlåt, ta emot ett förlåt. Att förlåta är att älska. Älska, älska mer, försök älska alla. Försök att lägga kärlek i allt du gör. Respektera dig själv och allt levande. Säg tack till det minsta och det största. Var stilla en stund om dagen, var i stillhet denna stund. Tänk på att ett möte kan vara så många olika saker. Möten mellan älskande eller vänner, möte med en främling. Men varje främling är också en medmänniska. Alldeles nu har du och jag mötts. Jag som skrev den här texten. Vem är jag? Jag är en annan du. --In Lakesh-
Dags att avrunda nu. Min tanke om det sekulariserade Sverige där somliga människor finner det religiösa överflödigt, naivt- lite löjligt nästan- gjorde att jag ville använda stora ord på min banderoll. Jag ville jobba med det som är heligt, men också allmänt.
Det är lätt att ironisera över ord som kärlek och förlåtelse och just därför ville jag jobba med det. Det var en utmaning för mig själv att våga stå där med de här orden. Inför gruppen och inför mig själv. Det blev en utmaning att övervinna rädslan för att framstå som pretentiös, flummig eller löjlig. Jag ville dock inte stå bredvid flaggan på platsen eller gå på människor om det här. Jag tyckte att banderollen gjorde sig bättre utan min inblandning och jag ville att människor som såg den skulle ta in orden så som de själva ville och ta dem med sig eller lämna kvar de där på platsen. Diskutera eler behålla för sig själva.
Jag tror att det skulle vara fantastiskt att låta ungdomar göra ett sådant här projekt, och jag tror att behovet av att sätta sitt avtryck, vara med och påverka vad som utspelar sig och vad som syns i det offentliga rummet, är stort hos unga människor. Därför är den här erfarenheten något jag gärna tar med mig i min blivande lärarroll.
tisdag 9 september 2008
Hej!
Testing testing..
Nu har det offentliga rummet-projektet börjat. När vi fick den här uppgiften presenterad: ”Vad vill du förändra?”, kunde jag tänka på en massa saker som jag tycker man borde ändra på. Men jag har blivit lite allergisk mot det politiska. Jag känner bara att det är krävande och ansträngande att hålla på att protestera mot saker för jämnan (för så har det varit, sådana kretsar har jag umgåtts i). Och jag tycker heller inte att utdelning ges i relation till den enorma energi som går åt till att vara arg. Det var lite lustigt också, när vår pil hamnade på området kring handels och pratet om att rikta in sig på maktstrukturer och klassklyftor, började surra. Min tanke gled också åt det hållet, men jag vill inte gå in där och röra. Jag har ingen som helst lust att rikta in mig på orättvisor med det här projektet. Jag blev trött bara av att tänka så.
Två idéer kom till mig när jag satt där i aulan. Det ena var: föremål som fjättrar oss. Och det andra var banderoller. Med föremål som fjättrar hade jag tänkt samla olika människors föremål som de själva tycker fjättrar dem, håller de fångna, nere, åtstramade. Jag har pratat med några kompisar, men vi har inte kunnat få våra scheman att matcha. Jag tänkte använda mig utav kompisar för att vara säker på ett deltagande. Jag har funderat på ifall man kunde fråga människor, förbipasserande ifall de kan tänka sig att komma tillbaka till mig senare eller nästa dag med sina föremål. Men det skulle kräva att jag vågar gå på människor och fråga dem. Inte säker på om jag vågar det...
Banderolltanken handlar om att jag tycker om graffiti (målar dock inte själv). Eftersom graffiti är förbjudet och jag inte har någon lust att åka fast för skadegörelse kom jag att tänka på en bild från Cuba jag såg en gång där folk hängt ut banderoller från sina fönster. Ett tyg med ett budskap på är inte permanent och den tanken gillar jag också på något sätt. Jag vill inte att mina idéer ska vara permanenta, huggna i sten eller rödmålade på min bakgård. Och det budskap jag vill ut med är inget jag vill banka in i folks huvuden heller. Jag vill skriva något fint på en banderoll och jag vill placera den ute i naturen. Eller kanske i urban miljö.. Får fundera på det här nu...
Nu har det offentliga rummet-projektet börjat. När vi fick den här uppgiften presenterad: ”Vad vill du förändra?”, kunde jag tänka på en massa saker som jag tycker man borde ändra på. Men jag har blivit lite allergisk mot det politiska. Jag känner bara att det är krävande och ansträngande att hålla på att protestera mot saker för jämnan (för så har det varit, sådana kretsar har jag umgåtts i). Och jag tycker heller inte att utdelning ges i relation till den enorma energi som går åt till att vara arg. Det var lite lustigt också, när vår pil hamnade på området kring handels och pratet om att rikta in sig på maktstrukturer och klassklyftor, började surra. Min tanke gled också åt det hållet, men jag vill inte gå in där och röra. Jag har ingen som helst lust att rikta in mig på orättvisor med det här projektet. Jag blev trött bara av att tänka så.
Två idéer kom till mig när jag satt där i aulan. Det ena var: föremål som fjättrar oss. Och det andra var banderoller. Med föremål som fjättrar hade jag tänkt samla olika människors föremål som de själva tycker fjättrar dem, håller de fångna, nere, åtstramade. Jag har pratat med några kompisar, men vi har inte kunnat få våra scheman att matcha. Jag tänkte använda mig utav kompisar för att vara säker på ett deltagande. Jag har funderat på ifall man kunde fråga människor, förbipasserande ifall de kan tänka sig att komma tillbaka till mig senare eller nästa dag med sina föremål. Men det skulle kräva att jag vågar gå på människor och fråga dem. Inte säker på om jag vågar det...
Banderolltanken handlar om att jag tycker om graffiti (målar dock inte själv). Eftersom graffiti är förbjudet och jag inte har någon lust att åka fast för skadegörelse kom jag att tänka på en bild från Cuba jag såg en gång där folk hängt ut banderoller från sina fönster. Ett tyg med ett budskap på är inte permanent och den tanken gillar jag också på något sätt. Jag vill inte att mina idéer ska vara permanenta, huggna i sten eller rödmålade på min bakgård. Och det budskap jag vill ut med är inget jag vill banka in i folks huvuden heller. Jag vill skriva något fint på en banderoll och jag vill placera den ute i naturen. Eller kanske i urban miljö.. Får fundera på det här nu...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)