Kvällen före.

Sitter jag här och tittar på bilderna en och en. Prövar att ändra ljusbalans, kontraster osv. Jag var och rekade i lilla hörsalen i går eller om det var förrgår och tyckte då att bilden hade dålig upplösning och var gul och lite mörk. Jag hade inte sett bilderna i så stort format innan och jag prövade dem länge. Gick runt i rummet och tittade på dem, låg på bänkarna och tittade, gick nära och längre bort.

Det är förstås lätt att börja titta efter skavanker i sitt eget ansikte när man ser det meterstort på en skärm..oxå.

Men nu bestämmer jag mig för att inte redigera bilderna. Det är ju det råa jag vill åt. Det oredigerade. Det vore fel att gå in och peta i dem, photoshoppa bort skavanker.

Har funderat mycket, fram och tillbaka, över en titel också - eller ingen titel alls. Jag har haft ett par stycken på både engelska och svenska. På engelska: "This too shall pass". Det innehåller mycket. Det är en sångtext jag gillar som innehåller dem orden och jag tycker att det är fina ord. Allt har en övergång. De allra bästa stunderna i livet och de värsta. I varje situation i livet kan vi titta på det som händer och säga: This too shall pass. Det här har en övergång. I litet och smått. Allt är förgängligt. Jag har också funderat på om det då inte lika gärna kan heta "Allt har en övergång". Ofta när jag eller min bror är ledsen eller bekymrad över något så säger mamma dem orden.

Jag har inte riktigt bestämt mig.

Slutligen tänkte jag göra som Z och citera mig själv. För jag upptäcker när jag går bakåt i mina blogginlägg att de tankar jag hade i början av Transittemat och de upplevelser och det undersökande som tog vid - har format min gestaltning. Men det fanns där från början, en kärna.

24 februari skrev jag:

"Känslan i transit... är vad som har utkristalliserat sig nu, ifrån mina upplevelser, iakttagelser och det som rör sig inuti. Många gånger i livet tror jag att människor måste stanna upp där de står och se björnen i vitögat, släppa ut besten ur bröstet, sörja. För att komma ur sitt känslomässiga transit".

"Ur ett samhälles synvinkel som är inriktat på effektivitet, produktivitet och ekonomisk vinst skulle ingen av oss värderats särskilt högt, då vi var som mest sköra. Och det som hämmar människor fysiskt eller psykiskt ska helst gå över snabbt. Ta en vitamin, ta en cipramil, lite magmedicin, en sömntablett."

"Att bryta upp gör ont. Att skiljas. Att separera. Att ta farväl av en vän som flyttar eller glider ifrån en. Hjärtesorg gör ont. Att bli sviken av någon. Att bråka sönder. Att sakna.
Att förlora sitt sammanhang. Det känns. Men syns det? Ser vi det på de runtomkring? Får det utrymme?".

"Jag märker av nya dimensioner som skapas utanför mig själv, när jag ser den osminkade rakt-upp-och-ner-versionen av mig själv!".

Känns roligt att landa nu :D

Cest finit.

Ja nu närmar vi oss slutet gott folk. För den här terminen. För den här tiden.
För mig är det kanske slutet på HDK-tiden... Känns konstigt. 4 terminer är lång tid. Känslan är.. brysk på något sätt. Det har betytt mycket. Det har format mig. Det har varit en tid att minnas och en tid att formas av. Men nu är det till ända och lite som när man gör slut med en person behöver man distansera sig. Jag tror att jag gör det. Har gjort det.

Men redovisas ska det göras. Jag känner mig klar och färdig. Jag har bokat lilla hörsalen. Som har lite större projektionsmöjligheter än klassrummet. Och för att jag inte vill trycka på en play-knapp. Jag vill att man ska gå in i känslan på egen hand. Inte : Jaha då sätter jag på mitt lilla bildspel här nu. Hepp!

Det här med känslan. Med känslor. Det är mycket av det. Det blir det ofta när jag går in i kreativiteten. För mig hänger kreativiteten så mycket samman med det som känns. Med hur jag upplever livet. Det är sällan generellt. Det är oftare jag. Mitt kött, mitt blod. Jag ställer mig frågan varför jag alltid lyckas hamna där..?

Gränsboken. Överlevnadsdräkten. Konsekvensprojektet. Och nu Transit.

Man kan göra sig lite kritik-immun när man är personlig brukar Mattias säga. Och det ligger säkert något i det. Andra kan ha svårt att kritisera för att det känns som att man kritiserar en person. Men jag tror inte att jag blir oförmögen att ta kritik när det handlar om mig själv. Möjligtvis är det något jag försöker säga. Jag vill inte pådyvla människor något. Men jag vill på något sätt övertyga. Om att en människa är så många saker. Att det inte går att väja för det mänskliga i människan. Vrede. Sorg. Passion. Sårbarhet. - Vad det än må vara.

Att skapa stillbilder ur film var ett sätt att distansera sig åtminstone lite tänkte jag. Men det blev, om möjligt, än naknare...

Men kanske är det vad jag vill med alla dessa skärskådande gestaltningar. Kanske är jag på jakt efter just det. Vad det är att vara människa. Med alla facetteringar. Ett forskande med mig själv som försökskanin. Min dumme fan. Så kan det kännas ibland. Men det är okej.

Samlar mina tankar..

... I ensamhet innan jag går ut. Trodde jag var smart när jag gjorde slut aha ha
Hej!

Ser att det händer mycket på bloggen till höger och vänster. Det är kul!

Jag kunde dessvärre inte närvara på dagens handledning eftersom jag är i Båstad, i min mormors hus som ska börja tömmas så smått på grejer. Blandade känslor må jag säga. Alltid fint att komma till huset, det som varit min uppväxt, min sommaridyll, min oas - en viktig del av mitt liv. Mormors hus. Men utan mormor i det (hon har fått plats på ett boende i Uddevalla, så hon skulle komma närmre oss) - är ingenting längre detsamma. En del av möblerna är borta, en del tavlor, bokhyllan. Det ekar tomt. På saker och på liv.

Men det är bra att hon har fått flytta till Uddevalla. Så att hon kan få besök varje dag. Första månaden lämnade hon knappt sitt rum. Men nu rör hon på sig och börjar få ett gott öga till några av dom andra boende. Och det finns tydligen en Steinar där på hemmet som hon håller handen med ibland. Och personalen verkar vara bra. Nu ska vi väl ha oss nåt starkt, kan dom säga. Och så får gamlingarna sig en hutt som värmer gott i kroppen. Och Lasse heter en gubbe, som är en hejjare på munspel - när han drar i gång klappar alla takten. Det blir nog bra för mormor med hemmet. Tror jag. Ensamhet gör en äldre och sjukare tror jag. Skönt att veta att hon inte är ensam.

Mitt arbete stannade upp ett tag. Dels för att det var mycket med VFU:n, som jag skrev, men också för att det här projeketet - som dom flesta av mina projekt - blev skärskådande.
Jag har redigerat film och känt att: nej. Jag vill inte ha mina känslor på repeat på en tv på en utställning. Känslor jag dessutom är färdig med. Huvudsaken är inte att det är mina känslor. Det jag vill kommunicera är ju känslan som i En känsla. I transit. Det håller på att bli ett bildspel av stillbilder ur film. Ögonblicksbilder. Där finns det känslor. Men som jag kan koppla bort ifrån mig lite mer.


Letade efter ögonblicksbilder och snubblade in på en fantastisk sida över fotografer, både klassiska och moderna, ta er en titt på: photography-now.net

Presentation som behöver framflyttas..

Hej! Det var ju meningen att jag skulle hålla en kort presentation vid nästa handledningstillfälle. Det hade jag kommit överens med gruppen om för att jag skulle ha något att jobba emot.

Nu är jag på VFU och känner att jag behöver prioritera det, när möjlighet ges mig att delta i arbetet med lektioner, planering, bedömning och i lärarlaget -en del av detta har jag inte så stor erfarenhet av från mina andra VFU-perioder.

Jag håller vid sidan av detta på att redigera film och foton för transit- projektet, och känner att jag behöver mer tid.

Klart slut. Varulvstjut.

Exploring...

Först en makeover:















Och nu. Låt mig presentera: Aron.



Jag skrev i ett inlägg för ett tag sen att jag funderade på hur det skulle vara att gå in i en karaktär (något jag ibland gjort i min lärarroll för att bli modigare). Genom att förstärka något drag, skulle jag då kunna finna ett nytt tillstånd? Här handlar det också om att söka efter nya känslor - har ju sysslat med känslor i mitt tidigare tolkande av transit. Dessutom handlar det om att göra något extrovert. Mina filmer har jag gjort hemmavid, i lugn och ro. Det här gjorde jag utanför hemmet, i en kontext bland folk.

Att bli Aron gav mig en helt ny känsla. Ett nytt varande. Något jag framförallt upptäckte var att jag kände mig bekväm- på ett sätt som fick mig att inse att jag som tjej kan känna mig ganska obekväm ibland. Jag vill referera till begreppet "The gaze" här.

The Gaze
/.../ "One context in wich the relationship between male subject and female other is particularly exposed is in the operation of the gaze. The gaze is a particular way of looking: one that is detached, disspassionate and, at the same time powerful. The gaze contains wihin it a power/knowledge relation, that confers, through it's exercise, power to the gazer with respect to that wich is gazed upon. It's detachment implies that through it the gazer can come to some sort of truth about the nature of it's object.The gaze is a particularly important concept in the construction of the other because of it's objectification of that upon wich it looks and because of the assymetry of the power relation it contains. Foucalt describes how the known but unseen gaze can be used as a mechanism of discipline to for whom it's directed."

The Gaze är inte bara den manliga blicken som observerar och objektifierar kvinnor. The Gaze är också internaliserad hos kvinnor själva när vi "gör" kvinnligt genus. En kvinna som är van att bli observerad och objektifierad har också drag av att observera och bevaka sig själv...
Och det är detta som jag blev mer medveten om när jag nu "gjorde" manligt genus. Det var en befrielse att bli den där kaxiga grabben. Han som har ett "fuck off" till hands om det skulle behövas. Jag kände mig självsäker på ett nytt sätt.
Det var också lite utelämnande att gå omkring tillsammans med min kompis David, i hans 42:or till skor genom Haga och runt järntorget med omnejd... folk tittade. Kan det berott på att min könstillhörighet inte var uppenbar? Kanske jag bara upplevde det som att folk tittade...

Det här var i alla fall en obekant känsla och den bidrar till min upplevelse av transit.

På återseende //(K)Ar(i)on

Apropå temat konsekvenser...

... så såg jag Grizzly Man igår, en dokumentär av Werner Herzog.
Timothy Treadwell, en hårt arbetande miljövän, reste under tretton somrar till Alaska för att skydda och observera grizzlybjörnar. Med sig hade han sin videokamera. I slutet av den sista expeditionen blev han, och hans flickvän Amy Huguenard som var och hälsade på honom, dödade av en grizzlybjörn.

Timothy Treadwell är en passionerad-på-gränsen-till-galen man som är som ett barn tillsammans med djuren. Upprepningsvis gullar han med Grizzlybjörnarna, säger "Jag älskar dig" och "Tack för att du är min vän". Det är rörande samtidigt som det är besvärande att se. Han framstår för mig som en känslig man och en sjuk människa. Jag kan inte låta bli att ifrågasätta vad mänsklig natur är efter att ha sett dokumentären. Timothy ser sig som självutnämnd hjälte som lever sitt liv för djuren och är beredd att dö för dom, som han också uttalar gång på gång. Människornas värld ger han ingenting för säger han, den är falsk och korrumperad.

Herzog har vävt ihop klipp som Timothy Treadwell själv har filmat, intervjuer med rättsläkaren och med vänner till Timothy och hans familj. Vi får veta att det finns en ljudupptagning från när Timothy och hans flickvän Amy blir dödade, men Herzog berättar att han valt att inte ta med detta för att det är så fasansfullt.
Jag rekommenderar er att se den här dokumentären! Den är fascinerande, galen och vacker på samma gång.

Assignment 6: Ta en närbild på ett sår och berätta hur det kom till.

Blåmärken har jag oftast. Men sår..
Det här är ett hål rakt igenom min navel. Gjordes 2006 om jag inte minns fel. Ni får hålla till godo med det.

Mission 5: En vision av paradiset.

Kvinnobrösten: Fria, moderliga, trösterika, snygga och vackra! PARADISISKA.

Assignment IIII Köp 3 saker och fota dom på farligt ställe.

Åååh vilken skön sol som skiner in genom mitt fönster!! Det är vår!

Här ser ni tandkräm, ketchup och glödlampor - överlevnad. På ett farligt ställe- dinglandes från 3:e våningen. Någon kunde fått grejerna i huvet om det viljat sig illa och jag hade kunnat trilla ut genom fönstret. Dangerous shit.

Nyheterna

Här är kvällens nyheter. Klicka för större bild!

2a försöket

Efter deadline känns inte nice alls men ändå. Dansen är här.

Second assignment: filma ngn som dansar

Ja detta sket sig ju.. Jag började ladda upp min film halv 6, datorn hängde sig och sen fick jag ett meddelande om att det uppstått ett fel med bloggerfilm. Nu står youtubeuppladdningen och tuggar istället och har gjort ett bra tag. Jag har inte kunnat skriva här att det inte funkade eftersom jag inte kunde avbryta uppladdningen. Messade N och bad henne strunta i mig och posta d nya för länge sen.

Har knappt hunnit käka och e nära lipen av jäkt och matbrist.

K

P.S ursäkta förseningen.

Mitt livs historia...

Jahaa.. Var början man? När jag föddes antar jag. Det hände 1985, den 12:e December vid 9-snåret. Mamma vägde 100 kilo med mig så jag antar att det var skönt att bli av med jättemagen. Det blir mycket barndom här nu. Ja jag är ju inte så väldigt gammal..
Jag växte upp ganska Svenssonsvensson, i ett villaområde med en sån där lättsamt klingande adress. Smultronstigen 29. De andra gatorna där mina polare bodde hette andra gulliga saker som blåbärsvägen, kattfotsvägen osv.
Jag var ett bestämt och ganska lillgammalt barn som sa ifrån med stämma (skrek) om det var något jag inte höll med om. Men jag var jätteblyg för människor jag inte kände och rädd för att göra fel, ha sönder saker osv. Tyckte också om att berätta saker för andra(kanske därför jag nu blir lärare...). Ibland sånt som var sant och ibland helt fantasiska lögner som att jag kommit till Sverige i en korg på ett flygplan ifrån Afrika.
Min bror är 5 år äldre och han fick alltid rätta sig efter mig. Jag skulle jämt vara med överallt och störa han och hans kompisar när dom lekte med lego, transformers, bilar, spelade basket osv. Han har alltid funnits där för mig, tagit mig i försvar och låtit mig hållas. Det gör han än idag och för det älskar jag honom.
Något jag minns från barndomen var alla utflykter vi gjorde. Åkte till havet med fikakorg, till skogen med fikakorg, plockade svamp med fikakorg, åkte till mormor och morfar i Skåne på sommaren och farmor och farfar i dalarna till fjällstugan på vintern. Det är fina minnen.
När jag var 11 år hämtade mina föräldrar mig på fritids, jag minns det som igår. De betedde sig jättekonstigt, lät stressade på rösten, ömsom pratade dom med smeksamma ord. Nu ska vi först åka hem till din bror (han var 16 och hade precis flyttat till en egen lägenhet). Där ska vi prata lite och sen ska vi åka till Mc Donalds. Vi brukade aldrig käka på Mc Donalds så bara det visade att det var något lurt med alltihop.
Det vi skulle prata om var att dom skulle skilja sig. Och vilken jävla chock det var. Dom hade inte bråkat så jag hade hört dom en enda gång. Jag anade faktiskt ingenting. Pappa ska flytta ifrån huset och du och jag Karin bor kvar ett tag tills jag hittar en lägenhet, sa mamma. Min bror blev förbannad och sprang därifrån så vi fick köra runt och leta efter honom i bil runt i området där han bodde och alla grät och grälade i den vita forden.
Pappa flyttade ihop med en ny kvinna och första gången jag var där och hälsade på tyckte jag det var kul men hon visade sig inte vara klok i huvudet och hennes barn var också obehagliga så jag slutade åka dit och tappade kontakten med min far under en tid. Idag är han dock världens bästa farsa.
Nästa område jag och mamma bodde på hette LYCKORNA. Vilket namn. Min bror bodde också där ibland, emellan att han gick folkhögskolor och reste. Då vart vi trångbodda. Det var en tvåa så mamma sov i mitt rum.
Mina tydligaste minnen från lyckorna är min bästa kompis Sofias och mina promenader med hunden. Vi gick alltid till havet, som låg nära. Varje dag efter skolan. Så mycket som hände med oss under de åren. Mellan att vi var 11 tills vi var 15. Så många samtal under de promenaderna. Fråga chans, bli ihop, skvaller, första hånglet, familjehemligheter, skoltröttheten osv.
Jag gick estetisk bild i gymnasiet. En tid som präglades av att hänga i gäng, vara slacker, skaffa sig en "enhetlig stil" som i mitt fall betydde röd och vit-batikad kaftan,tunikor och tusen halsband, hår till höften och V-jeans (med egensydda kilar) och som för mina kompisar betydde för korta kostymbrallor, converse, bandtröja och liten skinnjacka (The Strokes och the Smiths var det som gällde för dom medan jag snöade in på 70-talet och reggae). Gymnasiet var att diskutera, agitera, vara rabiat feminist, sitta på café, kolla på timmar och åter timmar av film. Och måla. Min mamma bodde med en alkis så jag såg till att nästan aldrig vara hemma. Och alkisen pajjade mycket, men han var en skit så fler bokstäver får han inte.
Min bästa vän skulle till London efter gymnasiet så jag hängde på. London gjorde mig livrädd och dom andra två tjejerna var inte heller så sturska. Dessutom hade jag träffat en badboy musiker innan jag reste som var 10 år äldre och som jag var dödskär i och skrev kärleksbrev till. Så jag flyttade hem efter en månad. Det blev såklart inget med John eftersom han var en 28 årig player som inte hade något vett i skallen. Jag kom hem till mammas soffa och för att slippa det tog jag en termin i Uppsala med socialantropologi som jag körde eftersom jag skolkade jämnt. Hade ingen som helst studiemotivation.
Därefter stack jag till kalmar och gick ett folkhögskoleår på musiklinje. Det var jättekul. Och jättejobbigt. Folkhögskola är jättekul och jättejobbigt. Man är ständigt extrovert, dricker öl 4 gånger i veckan, lever extremt tätt inpå andra människor med allt vad det innebär av vem ska diska, vem är det som stjäl, svettlukt, dåliga vanor och olika TV-smak. Vi hade talrundor i klassen där folk satt och grät och led, och det var 1000 intriger hit och dit. Men vi var på turné i buss runt västkusten, satte upp en barnteater, ordnade temafester på måndagar, spexade och levde livet. Jag övervann min blyghet och min scenskräck och fick fina vänner som blev som en andra familj- så det var fantastiskt också.
Jag älskade människorna jag träffade där men ett år var nog för ett liv.
När folkhögskoleåret var slut flyttade jag till göteborg, sökte till lärarprogrammet och kom in. Orden om att jag skulle passa som lärare hade sjunkit in. Det var inget kall men jag tänkte att det skulle kunna passa min person.
Samma år som jag flyttade hit träffade jag Martin. Efter ett år flyttade vi ihop och skaffade katt. Efter ytterligare ett år blev vi särbos. Vi var tillsammans tills i somras. Det var en 3-årig stormig relation. Svår och fantastisk på samma gång. Det har lärt mig mycket. Om kärlek, om svek, om människor, om att leva tillsammans med någon, om uppbrott osv osv.
Lärarprogrammet och HDK har inneburit ett viktigt kapitel i mitt liv och det säger jag inte för att fjäska. De vännner jag fått, den mognad jag har genomgått och den person som har formats utifrån de här 4 åren, är en person jag tycker om att vara. Jag har landat mycket i livet och i mig själv de senaste.. hmm 3 åren.
Och nu står jag här. And loving it.
Ska bli kul att läsa era liv nu!

//Karin

So far

Hej hej.
Känns skönt att ha tagit beslutet att inte redovisa nu. De senaste 3 veckorna har varit intensiva både skolmässigt och privat och i morgon släpps omtentan för min förra kurs. Jag kände på mig att det skulle blivit för mycket att ro i land.
Jag vill dock ändå vara med på ett hörn på utställningen, hjälpa till att rodda och sånt. Så vi ses i morgon på glashuset. Vi är ju i en grupprocess och jag vill inte gå miste om det götta och roliga bara för att jag själv inte ställer ut.

Angående utvecklandet av det arbete jag hittills gjort så kom ju Å med idén att jag borde ta tag i min redovisningsvånda och gestalta DEN genom att redovisa ofta. Vi pratade på handledningen om att jag skulle kunna använda mig av ett ombud som redovisar i mitt ställe. Eller så kan jag gå in i en annan karaktär för att våga- något jag ibland gör när jag är ute på VFU. Att förstärka vissa karaktärsdrag kan göra att jag inte blir lika nervös när jag står framme vid katedern. Detta måste ju vara applicerbart även på andra situationer?

Kanske skulle jag draga? Kolla bara på Marlene Dietrich eller Anthony Hegarty.
Cool Tjej.
Cool kille.

Jag har idag också funderat över hur jag skulle kunna utveckla mitt filmande. Jag är sugen på att sätta kameran i handen på någon annan som får filma sig själv. Och jag har själv funnit att musik är en bra trigger för ändamålet. För att locka fram en känsla. Som avspeglas i det subtila. I ett lyft ögonbryn, en blick. Jag gillar det subtila. Ibland.

Nej timmen är sen. Godnatt.

Konst i det vilda..

..hette ett K special avsnitt jag såg häromdagen. Olly och Suzi är två brittiska konstnärer som målar och tecknar vilda djur under närkontakt. Jag blev fängslad av den här duon och deras sätt att skildra och visa vördnad för djur och natur.
Olli och Suzi är inte särskilt etablerade i konstsammanhang då många anser att de mest sysslar med effektsökeri - genom att inte ha någon skyddsutrustning, och djurstudier - vilket inte ses som nytänkande.

Men jag måste säga att de har ett viktigt budskap att komma med. Många av djuren de reser jorden runt för att avbilda är utrotningshotade. Vi förstör och utarmar djurens naturliga habitat och vi bedriver illegal jakt på dem för päls, kött, betar osv.
Jag tror också att deras budskap är att visa på det vackra band människan har till naturen och vilda djur men som vi mer eller mindre har brutit.

Go Olly and Suzie säger jag bara! Och nu lägger sig mitt vilddjur på tangentbordet.. det brukar betyda att jag inte har gett honom tillräckligt med uppmärksamhet.

Zzzz

Sitter och skriver i ett trötthetstranstit. Jag vill formulera var jag befinner mig, men orden flyter trögt. Så jag skriver en annan dag istället.

I tisdags blev det en ny film. Här är den.

Plan

Jag tyckte att fredagens handledning gav mycket. Jag kom mer på det klara över vad det är jag håller på med. När man fryser en känsla, eller isolerar den. Vad är det då man ser? Var är essensen? Jag har kommit fram till, med influenser ifrån gruppens handledning, att jag vill pröva att isolera olika känslotillstånd på detta sätt.

Dock jobbar jag ganska intuitivt i mitt konstnärliga arbete, och i detta projekt har det blivit ännu mer så.
Om jag ska sätta upp en plan över hur jag tänker arbeta fram till redovisningen då?
Så är det att filma. Att undersöka och isolera olika känslotillstånd. Jag kommer att plocka upp min filmkamera när "tillfälle ges" och vecka 11 tänker jag ägna åt att sätta ihop min redovisning och redigera det som behöver eventuell redigering.

I helgen kommer en god vän på besök och det kan tänkas att hon får hjälpa mig lite.

"Away to you"

Det skulle varit film till det förra blogginlägget med det är ju helt hopplöst att få det att funka. Det kan ju inte vara meningen att det ska ta över 2 timmar att få ner 2 minuters film hit? Jag somnade till och med ifrån det och när jag vaknade av att katten drog ner en blomkruka så hade det inte laddats ner. Då blev jag lite trött. Nu testar jag igen.

Jag lägger ordet film här. Så klickar ni på det så får ni kanske se filmjäveln.

Det var allt för idag. Godnatt

Känslan i transit...

..Är vad som har utkristalliserat sig nu, ifrån mina upplevelser, iakttagelser och det som rör sig inuti. Kanske blir detta inlägg något fragmentariskt.. men det rör sig i olika kontexter.
Många gånger i livet tror jag att människor måste stanna upp där de står och se björnen i vitögat, släppa ut besten ur bröstet, sörja. För att komma ur sitt känslomässiga transit. I mitt förra blogginlägg ställde jag på slutet frågan: Hur stort utrymme ges för att vara människa i vårt samhälle idag.

Jag har funderat mycket över detta. Med en far som gick in i väggen under sin utbildning och sedan dess är sjukpensionär, en mor som har haft en hjärtinfarkt och nu lever med ständig trötthet, samt en brorsa och jag själv som varit deprimerade. Ska jag skriva detta funderar jag, men kommer fram till att, ja det ska jag. För det är inte unikt på något vis. Det är samhälleligt. Och det är mänskligt. Ur ett samhälles synvinkel som är inriktat på effektivitet, produktivitet och ekonomisk vinst skulle ingen av oss värderats särskilt högt, då vi var som mest sköra. Och det som hämmar människor fysiskt eller psykiskt ska helst gå över snabbt. "Ta en vitamin, ta en cipramil, lite magmedicin, en sömntablett".

Att bryta upp gör ont. Att skiljas. Att separera. Att ta farväl av en vän som flyttar eller glider ifrån en.
Hjärtesorg gör ont. Att bli sviken av någon. Att bråka sönder. Att sakna.
Att förlora sitt sammanhang. Det känns. Men syns det? Ser vi det på de runtomkring? Får det utrymme?

2007 såg jag Nan Goldins fotoutställning på hasselblads
och det tog andan ur mig. Aldrig innan hade jag sett människan skildras så.. mänsklig. Så osminkad, så rå.

Jag tycker att okonstlade saker med en historia bakom är vackra. Jag tycker om musik som inte är studioputsad, porslin som har naggats i kanten och filmer/bilder av människor i all sin skörhet och skönhet. När masken faller av. Det är fint. För det är livet.

I mitt förra projekt med den sociala överlevnadsdräkten spelade jag in en film i realtid där jag talar om absurditeten i ett socialt skyddspansar. Nästa film jag gjorde var en tandborstningssession med dregel på hakan, nynnandes teenage-mutant ninja turtles. Och detta gav mig ett nytt språk upptäckte jag! Jag märker av nya dimensioner som skapas utanför mig själv, när jag ser den osminkade rakt-upp-och-ner-versionen av mig själv!
Nästa steg blir kanske att flytta linsen över till någon annan?..

Processa

Tog fel på dag på handledningen så jag missade den i veckan. Tråkigt. Och jag känner att jag blir stressad när jag har ett splittrat fokus och behöver koncentrera mig på flera saker som drar åt så skilda håll. Ibland får jag för mig att jag inte kommit någon vart..

Men det händer en massa grejer häruppe i hjärnan som inte syns och då är det lätt att känna: "fan, jag har ju ingen produkt".
Jag vill tacka S så mycket för att du visar film där vi är i process! Tack S. Det var roligt att prata med dig! För min del så är samtalet väldigt utvecklande. När jag befinner mig i isolation blir det förstoppning i kreativitetssystemet.. Särskilt som det mesta av min energi gått åt till att rapa ur mig vetenskapsfilosfins historia. Jag har suttit med hemtenta i helgen och i veckan som gick. Mycket av ensamt arbete. Jag säger som Å: "Den är inte rolig, knappast kreativ och jävligt omfattande".

Här nedan tänkte jag redogöra för några idéer och händelser på löpande band som så sakteliga formar ett transit. Transit träder fram, blir klarare - för mig.
Jag hade som idé att bygga/använda två boxar, garderober, klaustrofobiska utrymmen för att ge utlopp för känslor invärtes och utvärtes. Av en händelse blev jag inlåst i soprummet och upplevde klaustrofobi på riktigt.

Jag har i flera dagar haft som idé att spela in en film där en kvinna sjunger ut sitt hjärtas desperation. Ett hjärta i transit.

Det gav mycket inspiration att filma med S (vi dolde kameran och så småningom glömde vi av den),och att se sig själv på film i en situation som var vardaglig och inte riggad.

I onsdags hamnade jag återigen i ett slags transit när jag blev omringad och trängd ,fysiskt och psykiskt, av inte mindre än 3 kontrollanter på spårvagnen. Orsaken? Jag argumenterade med dem i saklig ton. Ju fulare de uppträdde mot mig desto fulare uppträdde jag tillbaks. Människor som trycker ner andra med övermakt är bland det äckligaste jag vet.

Jag såg en dokumentär på 2:an igår som hette "konsten att vara människa. Många gånger är det en konst. Efter filmen ställer jag mig frågan: Hur mycket utrymme ges i vårt samhälle för att vara människa?

Ja, där har ni ett axplock av insamlingen.
Nu gäller det bara att sätta ner fötterna. Så småningom.

Profetia

I onsdags var jag på filmfestivalen och såg en dansk film. Det var en vacker magisk historia. Det handlade om kärlek. Möjlig och omöjlig. Den är en inspiration för mig i min gestaltning som med största sannolikhet kommer att handla om människor, relationer, vanmakt, villkor...

Om Profetia:
60-åriga författaren Sofie står vid ett bål och eldar upp alla manus och berättelser hon någonsin skrivit, alltmedan de materialiserar sig inför våra ögon, en efter en, och gränsen suddas ut mellan verklighet och fiktion. I en intensiv, drömsk ringdans som i sin febriga atmosfär påminner om Johan Melins förra långfilm, Preludium, passerar rollfigurerna revy: Sofies dotter Eva som ska gifta sig just i dag, Evas ex-man - den sexfixerade livsgurun Lars som också förekom i Preludium - som planerar en comeback, sjuksköterskan Ruth som står i förbindelse med andra sidan efter en nära döden-upplevelse och rullstolsburne Johnny som håller på att förgöras av bitterhet. Ska de våga välja livet och kärleken?



Jag kan varmt rekommendera den. Dock är den ganska teatralisk och är man rädd för stora känsloyttringar och "kärleken är vad som räddar oss" bör man kanske låta bli. Den jag var och såg filmen med tyckte att det var mest dravel. Äsch, lyssna på mig istället. Den är jättebra!

In transit i ett soprum.

Rapporterar från HDK:s datasal. Jag har just varit med om något smått traumatiskt. Smått, men ändå traumatiskt.

Jag blev inlåst i soprummet!

Jag kom in med mitt kort, väl inne kände jag på dörren och den gick i lås. "Lite obehagligt att den stora järndörren låses bakom en", tänkte jag.. Såg mig omkring efter lådor och konstaterade att det inte fanns något av värde där inne. Så jag drar mitt kort för att gå ut igen. Då lyser kortjävlaläsaren RÖTT. Fel håll tänkte jag och vände på kortet. RÖTT igen. Så jag vänder tillbaks det. PIIP -RÖTT. PIIP -RÖTT. PIIP -RÖTT.
"Vad fan är detta?" Tänker jag och blir först arg. Sen börjar oron komma krypande.
Jag tar upp mobilen. Ser att jag inte har någon täckning (så klart det är ju en bunker), men ringer ändå 2 gånger. FEL står det i displayen och mina räddningssamttal till Mattias och Åsa kopplas ner.

Jag drar kortet igen och ringer igen, sparkar på dörren och ropar och sen paniktankarna: "Det är eftermiddag. Den här dörren är ganska ljudisolerad. Hur länge ska jag sitta här tills nån kommer? Tänk om ingen kommer?" Ca 5 minuter har hunnit passera. Jag har fortsatt dra kortet, sparkat på dörren och ropat. Och inget har hänt. Gråten. Ok, jag dör inte av att vara här under natten men det är kallt och stinker. Och jag vill inte bli fast här! Ca 5 minuter senare hörs steg utanför så då kastar jag mig på dörren och ropar "Hallåååå!" "Hallå, svarar en röst. Är du inlåst?" "Ja" snyftar jag. Vänta jag ska bara gå efter vaktmästaren. "Ska du lämna mig här?? slipper det ur mig. Jag tycker det är skitläskigt här inne!" Så snälla killen hämtar snäll tjej som håller CELLskap medan han går efter vaktis. Hon pratar som man gör till någon som har panik med mjuk röst: "Vad heter du? Vad går du här på skolan. Jag går smycke. Vaktmästaren är snart här. Snart är han här". Vaktis släpper ut mig, jag får en kram av tjejen och killen.

Herregud. Haha! Mina rop och att mötas av mitt mascaragråtna ansikte. "Stackare, har du varit här länge?" frågar dom. Nu känns det helt fånigt. Men min transportsträcka till paniken var inte lång där i soprummet.

Jag var i transit där ett tag. Och visste inte hur länge det skulle vara. Dock ser jag detta som både ironiskt och berikande. På nåt skruvat sätt... med tanke på att mitt ärende i soprummet var för att hämta en kartong stor nog att stänga in mig själv i för att gestalta vanmakt...

TRANSIT

Nystart i van miljö. Jag är glad att jag bestämde mig för att gå den här kursen vid sidan av Lau 2. En termin av enbart Vad är vetenskap, enkätundersökningar och definitiva sanningar myntade av äldre män skulle ha dödat mig långsamt känner jag. Det kommer kanske kännas kluvet att jobba med gestaltning samtidigt, men jag tror det kan vara bra också. Jag vill inte tappa det förhållningssätt jag fått ifrån HDK och det får jag vara kvar i nu. Känns göttigt. För att inte tala om fina människor i gruppen.

Transit. Såg nu att det lagts upp lite förslag på vad detta begrepp kan innebära. Så att jag skulle redogöra för det känns ju onödigt. L såväl som Å har dessutom varit behjälpliga i detta.

Jag kom att tänka på transitbussar efter att vi bestämt tema. Bussen man tar till flyget. Och då tänker jag vidare på transport. Och transportsträckor. Om transit är ett mellantillstånd på transportsträckan så tycker jag att detta kan översättas till livet i stort. Vårat samhälle bygger på en massa transportsträckor och tillstånd av transit i den bemärkelsen. Vi är alla kuggar i samhällshjulet. Vi måste jobba för att få pengar. Vi måste spara pengar för att kunna gå i pension.

Vad säger ni om jag säger såhär?: Vi jobbar, men inte för omedelbar avkastning. Avkastningen kommer i form av ett lönekuvert i slutet på månaden. Om vi ser på jägar-samlar samhället så byggde det på omedelbar avkastning. Vi jagade, dödade och åt. Vi samlade och åt. Fundera också över uttrycket "the fruits of our labour". Jag har en teori om att den förhalade avkastningen får oss att bli missmodiga. Vi kan inte SE hur vårt arbete ger frukt. Detta tror jag också är en anledning till att vi skjuter saker på framtiden (nextopia). "Till helgen ska vi få vila och ha det trevligt, snart är det lov, snart är det semester" osv. Eller "om jag hade råd så skulle jag...".

Det här har alltid förbryllat mig. Från att jag var liten och frågade mamma varför man inte kunde betala med stenar - då skulle ju ingen vara fattig, genom gymnasiet och min Bob Marley vurm, tills nu.

Med det här gestaltningstemat tänker jag att jag har en möjlighet att arbeta med dessa mellantillstånd som uppstår. På något sätt. Längre än så har jag inte kommit...